.
Inte bara i dagar utan i veckor har media i Sverige och i Värstvärlden i stort dränkt våra sinnen med ett ursinnigt flöde av bilder och berättelser om 11 september 2011. Få har undgått denna ”minnesjournalistik”. För att få lite ro i sinnet har jag flera gånger flytt till radions P2 och olika program med klassisk musik. Men även i program som Aurora, Klassisk förmiddag eller SR Klassiskt har det varit en ständig ström av toner som associerat till detta politiska vansinnesdåd från det reaktionära, borgerliga Al Quaida.
.
.
Ibland kan jag uppfatta denna flodvåg som en medial konspiration för att så snabbt som möjligt sudda bort minnet av Anders Breiviks massmord i Norge den 22 juli. En tragedi, ett politiskt angrepp på den norska arbetarrörelsen, som i förhållande till broderlandets befolkning hade större numerär betydelse än dåden i USA för tio år sedan. Det underliggande budskap som smugglas in i våra hjärnor skulle då vara: Är det ändå inte muslimer som är den stora faran? Eller är den mediala flodvågen ett försök att återskapa människors rädsla och rop på hämnd i kölvattnet efter terroristattackerna i USA? Krigspresidenten Bush ska få upprättelse med sin cowboyretorik?
Men så är det naturligtvis inte. Det går att hitta en del klokskap mitt i allt medialt svall. Bland annat i Internationalens ledare denna vecka. Men underströmmen i det brusande flödet har uppenbart som effekt att Al Quaida åter ska ses som det övergripande hotet i Värstvärlden. I våra sinnen ska vi fås att glömma storkapitalets och finansvärldens förstörelse av våra ekonomier. Liksom den arabiska revolution, som i sin kamp för frihet, har förvisat den mest extrema islamismen till åskådarplats.
.
.
La Mondea. Allendes presidentpalats.
.
Denna dag, den 11 september, minns jag självklart för vad som hände för tio år sedan. Detta har på olika sätt satt sin prägel på oss alla. Men jag och många i min generation har starkare minnen från den 11 september 1973. Eller snarare från den 12 september när nyheterna om kuppen mot Salvador Allende och hans regim i Chile samt militärens blodiga framfart mot all opposition i landet nådde fram till oss i Sverige.
Det sägs att alla kommer ihåg var vi var den 11 september 2011. Visst. Jag var på en parkeringsplats utanför Volvo Lastvagnar i Tuve och hade precis startat bilen – och satt på radion – för att åka hem. Resten av dagen och natten satt jag framför vår TV, ofta med telefonen i hand, och försökte att få ordning på de ofattbara scenerier som rullade i rutan.
.
.
Men jag minns också den 12 september 1973. Jag och många kamrater hade samlats på Mullvaden/Internationalens redaktion i Stockholm. Vi hade veckan innan gett ut en tidning där vi med stora rubriker varnade för kuppen. USA och den chilenska militären hade vecka för vecka dragit åt tumskruvarna allt hårdare. Chile skulle inte bli ett nytt Kuba, det var deras ledord. Nu var vi livrädda för att våra vänner och kamrater i Chile hade dödats. Henrik Janbell, Wolrad Bode, Hugo Blanco och många fler. Hade de klarat sig? Arresterats? Torterats?
Alla mina närmaste överlevde. Efter svår dramatik. Tusentals andra mördades. Enligt tillgängliga rapporter torterades omkring 30 000 människor. Siffror som i förhållande till Chiles befolkning vida överstiger den ”nationella smärtan” i en jämförelse med USA 2011.
I dag – den 11 september – minns jag alltså inte bara offren för Al Quaidas terrordåd. För mig som för många andra är det också en dag när vi hedrar minnet av alla dem som föll offer för den USA- inspirerade militärkuppen i Chile för 38 år sedan.
.
.
Visst hade det varit klädsamt om alla minnesprogram i tidningar, i radion och på TV också hade bjudit åtminstone på några inslag från denna sorgedag för vanliga chilenare i stort och världens arbetarrörelse i övrigt.
Då hade de också fått åtminstone en delförklaring till varför människor i så många länder utanför Värstvärlden inte bryr sig, eller till och med gläds, över dåden i USA
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 11 september, Al Qiaida, Bush, Allende, Kissinger, Nixon,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVT1,AB1,AB2,SVD5,
SVD6,DN6,GP6,SVT2,SVD7,GP7,GP8,SVD8,DN7,DN8,DN9,DN10,DN11,GP9,GP10,SVD9,GP10,
Pingback: Vi minns 11 september 1973 | Röda Lidköping
Ta med Ungern 1956, invasionen av Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1978… Gulag, kulturrevolutionen, Röda khmererna…
Det finns så mycket att minnas… om man vill.
Surgubben,
Det har du rätt i. Det finns mycket att minnas. Men nu handlade det om vad vi minns av 11 september 2001 och 1973. De andra historiska händelser du hänvisar till minns vi också men skriver inte om i dag.
Det kanske du kan förstå.
hej Benny,
Jag minns det, jag gick i första ring, man hamnade i Chilekommittéerna och drog slutsatsen att socialismen inte kan införas via val, revolutionen är nödvändig. Därefter följde studier av Fjärde Internatinalen, i synnerhet numret som handlade om SUKP´s centralkommitté, politbyrån, och hur endast Kollontaj och lillefar överlevde. Besök på Luntmakargatan varje vecka. Ni var väl aktiva i den frontbildningen?
Apropå enhetsfronter, jag har just läst ”ordens makt och vanmakt” av Sveriges Malligaste Författare, den inte helt tillräknelige i kortbyxor som leker med mekano slipper man ju höra numera. Han nämner trotskisterna som ”sabotörer” i DFFG och Fib/Kulturfront, fast hur ni var sabotörer är en smula oklart. Just nu är Sveriges Malligaste Författare på blogg i Aftonbladet, han har just försagt sig och nämnt gruppen ”korkade och outbildade” som ömkansvärda i samhället. Vinpimplarvänsterns bristande koppling till arbetarrörelsen i bara mässingen. Sveriges Malligaste Författare anger diskussion som den effektivaste metoden mot ”islamofobi”. Den metoden tycks inte ha gällt er för tjugofem år sen?
Du lurar ingen. Orsaken att du började skriva om Chile var att dra bort uppmärksamheten från terrorattacken. Du inser nog att en militärkupp i Chile, med eller utan CIA’s inblandning, inte kan ställas på samma nivå som en muslimsk terrorattack på WTC.
Eller menar du att amerikanarna får skylla sig själva som bar sig åt som de gjorde i Chile?
Surgubbe: Den gubben går inte. Du är helt enkelt genombarnslig. Jag har skrivit om den terrorattacken i ett otal sammanhang.
Till sl. Vi kallades för ”sabotörer” därför att vi ville ha ett mer demokratiskt DFFG och ett DFFG utan maoismens ideologiska tvångströja. Exempelvis när det gällde studier och politisk plattform.
Pingback: 11 september, de många grymheternas dag | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv
Hej sl,
Jag begriper inte din fråga i slutet av din kommentar. Mot vilka var det som vi inte tyckte att ”diskussion” var en bra metod? Kan du förklara?
Chile uppmärksammas inte på samma sätt eftersom det var ett inbördeskrig. Interna konflikter är svåra för kreti och pleti att förstå och har inte samma nyhetsvärde som externa anfall/ockupationer. Du antyder att USA inspirirat till stadskuppen, utan att redogöra för de interna spänningar som funnits i Chile under lång tid när kuppen ägde rum. Det upplevs därför som att du menar att Chilenarna är lite mindre vetande och lätt låter sig påverkas av externa influenser – dessutom så till den milda grad att de massavrättar stora delar av sin befolkning.
En av mina bästa vänner är Chilenare och jag vill bestämt hävda att han och hans familj är mer än normalbegåvade.
Hej Roger. Alla homo sapiens, efter latinets visa människor, är likvärdiga, det vet både du och jag. Vi lämnar rasbiologin åt andra.
När du talar om ”inbördeskrig”, ”interna spänningar” eller ”konflikter svåra att förstå” samt berättar om att du känner en chilenare som tydligen inte delar min uppfattning om vad som skedde den 11 september 1973, kan jag med fog svara genom att citera ett stycke från Hamlet:
”Upp flyga orden stilla tanken står”.
Det som skedde var varken en klassiska militärkupp, där en falang av militären tar över, eller ett omfattande inbördeskrig. Nej, det som skedde var att Pinochets junta genomförde ett militärt, blodigt övergrepp mot Allendes folkvalda regim liksom en fullständig förstörelse av alla borgerligt demokratiska institutioner. I de bloddrypande spåren av detta kom tortyr och massakrer på oppositionella. Många lik flögs ut och dumpades för alltid i Indiska oceanen. Fackföreningar upplöstes. Mötes- yttrande- och pressfriheten försvann.
Visst fanns det chilenare som upplevde militärdiktaturen som en befrielse. Välbärgade och besuttna delar av borgarklassen applåderade juntans blodbad.
Det räcker med att vara en normalbegåvad homo sapiens för att förstå att det är skilda klassintressen som avgör hur man värderar det som då skedde i Chile.
Det är också ägarstrukturen, uppdragsgivarnas signaler och just skilda klassintressen som gjort att västerländsk massmedia i stort dumpat minnet av denna sorgens minnesdag för den chilenska arbetarrörelsen.
Benny,
det var inte avsett som attack på er, ni ville säkert ha diskussioner då, den berömde författaren tycker diskussion är en bra metod nu angående ”islamofobi”, men verkar ha tyckt att ni saboterade genom att vilja diskutera på den tiden. Göte har redan svarat kortfattat. Möjligen syftningsfel från min sida. Hans bok var annars läsbar, den har en bara en viss attityd.
sl, jag uppfattade det inte som en attack. Jag förstod bara inte din fråga. No problems
Göte,
Du missuppfattade mig nog – jag känner ingen Chilenare som är positiv till militärdiktaturen utan kuppen var naturligtvis vidrig på alla sätt och vis. Jag kommenterade på att du insinuerade att det var USA som var ”ansvarigt” genom att ha ”inspirerat” Pinochet till att begå sina illdåd. Och därigenom flyttar ansvaret för Pinnochets handlingar bort från de som faktiskt utförde de.
Roger
Roger,
Självfallet är det militären med Pinochet i spetsen som ansvarar direkt för kuppen och slakten efteråt. Men det finns nu alldeles klara bevis på att CIA och Vita Huset både var med och stimulerade kuppen och också gav grönt ljus till Pinochet. Kissinger själv har i efterhand halvt medgivit att USA var djupt inblandat. Filmen Missing visar en bra dramatiserad bild av vad som hände.
mvh
Benny