.

Ännu en diktator har störtats. I dag var det Muammar Khaddafis tur. Despoten som sedan 42 år hotat att utrota sin upproriska befolkning som råttor och kackerlackor.

Men det libyska folket – i en historisk väpnad resning – krossade hans planer. Hans försök att dränka revolutionen i blod misslyckades och nu är han borta – till glädje för många, saknad av få.

.

.

Diktatorn är död.

Visst hade det varit bättre med en rättegång i Tripoli.

Men det är inte många som gråter.

.

Den arabiska revolutionen drar vidare. Khaddafi blev den tredje i raden av regionens despoter som svepts bort av resningarna. Ledare som med järnhand och järnhälar misshandlat sina folk i decennier. Först Ben Ali i Tunisien, därpå Mubarak i Egypten och nu den storhetsvansinnige Khaddafi som utropade sig själv till Konungarnas kung av Afrika.

Det libyska folket har fått betala ett högt pris för ”sitt oförskämda tilltag” att göra uppror mot förtrycket och ofriheten. Många liv har förlorats och stora materiella tillgångar förstörts. Till skillnad från Ben Ali och Mubarak ville Khaddafi hålla fast vid makten till varje pris – ett pris som folket har fått betala. De fredliga protesterna i februari tvingades omedelbart in i ett väpnat försvar mot diktatorns försök att med största möjliga våld kväsa all opposition.

.

.

Hur många som fått sätta livet till och hur många som skadats i de nio månader långa striderna finns det inga exakta uppgifter om ännu. Men att det var för många det står klart. Hela ansvaret för det blodiga upproret låg på Khaddafis axlar då han vägrat ge upp sin absoluta makt och i stället försökt dränka det revolutionära upproret i blod.

Det har rått starkt delade meningar om den roll som Nato haft i Libyen. Vi anser helt tveklöst att om inte franskt bombflyg slagit ut Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars då hade vi i dag inte firat diktatorns fall. Upproret hade krossats och regimen hade helt säkert utkrävt en gruvlig hämnd mot befolkningen i Benghazi. Natos flottblockad av hamnen i Sirte spelade samma roll. Utan den hade resningen i Misrata fallit samman under den tre månader långa belägringen.

Revolutionen hade blivit en segerrik och hämnande kontrarevolution.

.

.

I garnisonsstaden Sirte  hade Khaddafi

och hans mördarmilis sitt sista tillhåll.

.

Kritikerna mot Natos roll menar att resultatet av Khaddafis fall blir att en marionettregim installeras i Tripoli eftersom motståndet gått i Natos ledband. Den kritiken går händelserna i förväg för den glömmer bort att de ”västvänliga” ledare som dominerar NTC inte på något sätt har en odelad makt. Makten finns framför allt hos de som med vapen i hand befriat sina regioner och städer, i Misrata, i Tripoli, i Benghazi och alla andra platser där rebellernas flaggor vajar.

Kampen om hur makten i Tripoli ska se ut är inte avgjord. Den börjar nu Det som alltsedan resningens första dagar har hållit samman människor – att störta diktaturen – den tröskeln har nu passerats. Segern är här och nu kommer den politiska framtiden för landet att segla upp som huvudfråga, inte de militära striderna med diktaturens fotfolk.

Det som alla ägde gemensamt. Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

.

.

I dag dansar Tripoli. Men bara dagar efter

stadens befrielse fylldes den med karikatyrer…

.

Nu väntar en politisk utmaning för alla som bidragit till segern över despoten. Alla förhoppningar ska mötas och konkurrera på en demokratisk arena där fria val till en församling med uppgift att skriva en ny konstitution blir första uppgiften. Det libyska samhällets enorma resurser ska omfördelas och inte längre gå till Khaddafis faraoniska projekt, hans militära rustningar och vansinniga krig i Afrika.

I går meddelade den tillfällige premiärministern Mahmoud Jibril att han kommer att avgå någon av de närmaste dagarna. Han har utsatts för en omfattande kritik, inte minst från Misratas så viktiga militära brigader. Vad vi vet är detta ett bra besked. Jibril var ända fram till upproret ansvarig för Libyens ekonomi och i fronten för att snabba på privatiseringar och liberaliseringar av ekonomin. En fortsatt sådan kurs vore att utan orsak förstöra stora delar av Libyens naturresurser. Han passade samtidigt på att beklaga sig över situationen. ”Vi skulle ha haft en stat innan vi gick över till politiken”, är hans bekymmer. I grunden hade han – och NATO – hellre sett en mer manipulativ övergång till ett nytt styre. En framförhandlad lösning där den gamla statsapparatens säkerhetsorganisationer, specialtrupper, domstolar mm hade varit intakta. På samma sätt som i Tunisien eller i Egypten.

Självklart är det inte problemfritt med folkliga starkt beväpnade brigader. Unga rebeller som efter diktaturens svarta hål är ovana att lösa politiska konflikter med fredliga medel. Men det är samtidigt det bästa skyddet för att försvara den nyvunna friheten från att kidnappas av inhemska kapitalister och utländska oljebolag. Det är svårt att besegra ett enat – och väpnat folk.

De som skadats i kriget måste ges en förstklassig vård. Det finns pengar så det räcker i statens kassor. Utländska banker och regeringar som inte ännu släppt konfiskerade tillgångar måste göra det omedelbart. Här kan Sverige göra mycket när det gäller medicinska insatser.

Vi har följt utvecklingen i Libyen alltsedan resningen i februari. Med över 60 artiklar. De kan du hitta med hjälp av länken nedan. Vi tänker fortsätta att bevaka utvecklingen. Diktaturen är besegrad. Nu fortsätter revolutionen!

.

.

Till skillnad från Carl Bildt och en post-stalinistisk vänster har vi hela tiden tagit ställning mellan parterna. Därför vill vi till sist hylla alla de hjältar som offrat sina liv i kampen för sin frihet. I ett större sammanhang och med ett längre tidsperspektiv har de stupat också för vår frihet!

Leve den libyska revolutionen – Leve den arabiska revolutionen

.

Här är vårt arkiv om Libyen

 

Benny&Göte

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Libyen.Sirte,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVT2,SVT3,

SVD6,DN5,AB1,GP5,SVD7,DN6,DN7,SVD8,AB2,GP6,GP7,SVT4,