Khaddafis blodiga slut.

 

Tyranner regisserar sina egna öden

.

I media och borgerlighetens anständiga salonger möttes Khaddafis död visserligen med en lättnadens suck. Men inför det brutala slutet i en vägtunnel höjs många indignerade röster i avsky inför att enskilda rebeller tog rättvisan i egna händer.

.

.

Khaddafis slut var en makaber akt. En vänlig inbjudan att snällt följa med till närmaste fängelse i väntan på en korrekt rättegång hade varit mer civiliserat. Men det var han själv som skrev scenariot till slutakten. När han lät tortera oppositionella i sina fängelsehålor skrevs en rad i slutakten. När unga studenter hängdes offentligt inför sina kamrater skrevs ännu en rad. När tolv hundra fångar mördades sattes punkten i hans egen dödsakt.

 

Här hängs en ung oppositionell student efter en riggad rättegång. Teve sände direkt för att ingjuta skräck i alla med oppositionella åsikter.

 

När han lät specialstyrkor öppna eld med tunga kulsprutor mot fredliga demonstranter i Benghazi drogs ridån upp för hans sista föreställning. Han hade själv lagt grunden till det hat som han mötte i en vägtunnel. Den passion och okuvliga motståndsvilja som rebellerna i Misrata visade under belägringen av staden närdes av Khaddafis terror och totala förakt mot stadens civila befolkning. När chansen att ta hämnd kom tvekade de inte.

.

.

Två rapporter av de humanitära organisationerna Amnesty International och Human Rights Watch har fått stor uppmärksamhet, åtminstone i Väst. I Libyen och resten av Nordafrika är det inte många som höjde ögonbrynen inför Khaddafis slut. De vet vilka passioner som driver ett uppror mot tyranni. Hade Ben Ali fastnat i en folkmassa under sin flykt hade han mött samma öde som Khaddafi.
Ändå är de båda organisationernas rapporter av stort värde. De försvarar ett ideal, normer för hur ”civiliserade” personer bör uppträda även mot sina värsta fiender. Krig är ett helvete och alla de sämsta sidorna i den mänskliga karaktären lockas fram. Amnesty och HRW lyfter fram det otäcka i att torterade, misshandlade och förtryckta i det segrande upprorets kölvatten också själva kan bli torterare, misshandlare och förtryckare. Det är viktigt att kunna inta en humanistisk attityd och visa längtan efter en opartisk rättvisa i stunder där passion och hat dominerar människors känslor.

.

.

Men steget över till att låta de humanitära idealen proklamera ens neutralitet mellan diktaturen och upproret, mellan försvarare av och motståndare till tyrannen, är ett steg som enbart opolitiska humanister i fina salonger tar. Mycket, kanske det mesta, av kritiken i rapporterna stämmer troligen. Det har skett och sker övergrepp och fall av tortyr har rapporterats. Speciellt svarta libyer och immigranter utsätts för rasistiskt våld och omotiverade övergrepp.
Att den svarta befolkningen i Libyen bemöts av rasism är ingen ny företeelse. Över hela det arabiska Nordafrika finns en historiskt rotad rasism mot människor från länder söder om Sahara. Många svarta i Nordafrika kommer dessutom inte från södra Afrika och ser sig själva som araber. Men de syns inte. Aldrig att vi kan se svarta personer på höga politiska eller diplomatiska poster i Nordafrika och en vanlig term på arabiska för att beskriva de svarta i samhället är ”slaven”.
I Libyen bjöd Khaddafi in flera hundra tusen svarta att ta arbeten som regimen inte ansåg som värdiga de arabiska medborgarna. Samtidigt rådde en mycket stor arbetslöshet bland landets ungdomar. Den öppna rasism som nu visar upp sitt fula ansikte har sin grund i det historiska arvet och i Khaddafis medvetna import av ”arbetsvilliga” svarta. Söndra och härska var inget nytt för Kungen av Afrika. Att närvaron av svarta legosoldater inte dämpat de rasistiska känslorna bland de som gjort uppror behöver inte understrykas.

.

Det finns ingen anledning att blunda inför dessa övergrepp. Inte heller går de att ursäkta eller försvara. Men de går att förklara utifrån den situation som skapades i landet när Khaddafi beslutade att använda alla medel för att dränka upproret i blod, att döda ”råttorna” som vågade sätta sig upp mot hans groteska styre. Han själv skrev scenariot där den enda möjliga slutakten var despotens brutala död.
-Hellre dö än ställas inför Ocampo, sa Khaddafi en av sina sista dagar enligt hans egen livvakt. (Luis Moreno-Ocampo är ordförande i Internationella Domstolen i Haag). Vilket för övrigt visar att konspirationsteorierna om att han mördades av CIA för att han inte skulle kunna ”avslöja” obehagligheter i Haag är tomma spekulationer. Här på hemmaplan har maoisten Stefan Lindgren beklagat sig över att det blivit ”modernt med politiska mord”, vilket återgetts av Aftonbladets kulturspalt som ett passande begrepp för CIAs framfart, inklusive Khaddafis död. För en person som in i det sista höll fast vid Pol Pot och som stödde Talibanerna, de kämpade ju mot USA, är det lite magstarkt att blanda samman ”politiska mord” på personer som Bin Laden och Anwar Awlaki med ett upproriskt folks lynchning av en hatad diktator. Bröderna Kennedys och Patrice Lumumbas tragiska slut var politiska mord. Khaddafis död var en blodig slutakt i det scenario där han gett sig själv huvudrollen. Internationell solidaritet med alla folks befrielsekamp måste nu enligt Lindgren, som glömt sin ungdoms devis -”det är rätt att göra uppror”, först ges diplomatiskt godkännande. Det är inte längre ”rätt att göra uppror” mot tyranner som för tillfället har något otalt med USA och dess allierade.
Att upprördheten över sättet Khaddafi dog på mest hörs i Väst är möjligen uttryck för en grumlig rasism som menar att ”man kunde inte vänta sig annat” utan att meningen avslutas med ”av araber”. Vi européer har själva för mycket i bagaget för att ge oss moralisk rätt att dela ut plus och minus i de humanitära längderna.

Mussolini och älskarinnan Petacci slutade upphängda

.

När sociala konflikter, omfattande klasstrider och inbördeskrig drabbar ett samhälle spelar det ingen roll om det ligger på Medelhavets norra eller södra stränder. Passionerna, hatet och hämndlystnaden är desamma. I inbördeskrigets Spanien dödades flera tusen katolska präster av republikanska och anarkistiska trupper för den roll de spelade i Francos fascistiska resning. Det Italien av finkultur, finess och god smak som vi känner gav på sin tid Benito Mussolini det slut han förtjänade. Han hade också regisserat sin egen slutakt. Avrättad av de italienska partisanerna, bespottad, nertrampad och hängd upp och ner av jublande människor. Det var inte vackert att se.

Om du är känslig för starka bilder undvik den här videon där italienare jublar över skymfandet av Mussolinis döda kropp.

 

.

Så grym är historien ibland. Tyranner och förtryckare får ofta smaka på sina egna metoder. Det kan vi av humanitära skäl beklaga oss över. Utan att därför ta avstånd från de torterades och förtrycktas kamp mot och segrar över tyranni och förtryck. Att vara humanist är inte att vara neutral.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,DN4,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 svar på ”Khaddafis blodiga slut.

  1. Intressant läsning, men jag delar inte allt du skriver! Jag tar inte avstånd från de som nu segrat i Libyen. Men det är en draksådd att inte nu kraftfullt bekämpa användningen av de metoder som drabbade dem själva! Khaddafi hade kunnat få en rättegång, som ett uttryck för att det nya Libyen är en mer humanistisk stat. Och i fortsättningen skulle det vara klokt att följa ANC:s strategi för att skapa det nya Sydafrika – en Sannings- och försoningskommission i Libyen. Lägg till det ett omedelbart behov av allmän avväpning, så kanske revolutionen fortsätter mot ett humanistiskt, demokratiskt religiöst tolerant samhälle!

  2. Hej Kaj,

    Jag har inget speciellt emot vad du skriver. I min text står det också klart att en korrekt rättegång hade varit mer civiliserat. Jag har absolut ingen sympati för den rasism och de övergrepp som görs i revolutionens namn. Men min text har också till syfte att visa på att ”krig är ett helvete” och att inbördedskrig är dubbla helveten där handlingar och idéer inte alltid styrs av kylig civiliserad etik och moral. Det bästa stöd vi kan ge till en demokratisk utveckling i Libyen är att inte okritiskt stödja vare sig den ena eller den andra politiska strömningen i NTC eller i landet och aldrig sticka under stolen med vår kritik av ”draksådd” som du skriver.

  3. Hej!

    Jag vet inte om det är Göte eller Benny aom skrivit denna text. jag träffade Göte i Göteborg i början av 70-talet., som en person som gjorde skillnad! Han ville göra världsrevolution och sa att befrielsen gör de förtyckta själva med hjälp av fjärde internationalen. – är du en del av fjärde internationalen?- borde vara bra att veta. Det fanns en man som hette Leon Trotsky han gjorde det som du tycker är rätt i Sovjetunionen – dödade för att han trodde att det var rätt för bevarandet av sovjetunionen. Senare förstod han att han gjort fel och erkände detta. Det land han själv varit med att bygga upp, där underifrån demokrati var centrum, som då kallades för arbetarråd. Detta system karkulerade Stalin byggde ett samhälle byggd på våld. Trotsky blev sedemera dödad, på order av stalinstaten. Stalin var rädd! Borgerligheten var rädda för honom – jag anser att de var rädda för en man som på äldre dagar drog slutsatser av bildandet av Sovjetunionen. Han bar om ursäkt för sitt agerande i röda armén. Han fick plikta med sitt liv för att han ville vara en del av en rörelse som kämpade för en värld som genomsyrades av demokrati – alla hade samma värde, så att säga ett universiellt värde. Om vi drar klockan fram till idag så har en demokratirörelse dragit över mellanöstern och norra afrika. I de flesta länder gick det förhållandevis fredligt till vilket förvånade mig. I Libyen och Syrien går det inte så bra. Libyen ville man ha hjälp och fort sa NATO och Obama – Vi ställer upp. Oppositionen vill inte ha någon hjälp i Syrien utan vill själva bygga upp en oppostion. Tariq Ali har den uppfattningen som jag var traditionell i arbetarrörelsen ”befrielsen är ditt eget verk” för att trasera en känd sång. Att som Göte och Benny försvara sina kompisar i Nato att det är rätt döda diktatorn, ni får ju nästan glädje rus!? Stöder ni avrättandet av ladan i Pakistan och skändningen av honom och den Amerikanska medborgaren? Vill ni inte veta sanningen om USAs kontaktaker och uppbygget Ladans organisationen eller gadaffis roll som informatör till USA. Vi som tillhör arbetarrörelsen av min generation anser att man låter alla gå till domstol så att sanningen kommer fram, hur smärtsam den en kan vara. Ert förakt för Amnesty och Human RightWatch dokumenterade övergrepp mår jag illa! Om det vore så att de enbart var neutrala kära bröder hade det gjort något överhuvudtaget. Jag har inte hört denna typ av tankar sedan jag var i Norrbtten på 70-talet av troende stalinister i VPK, som ansåg att Amnesty var cia agenter. Förlåt men ni verkar samma syn. Har ni problem med svarta arbetare? Handlar det bara om Libyen? har Ni också problem med dem i Sverige? Stefan Lindgren var en god maoist du börje hade ju samma uppfattning om Polpot. – Minns du det? Jag har alltid tyckt att det är trevligt att diskutera Spanska inbördeskriget, att ni har mage att göra en jämförelse med Libyen är chockerande. I Spanien fanns en politisk agenda som avr bredare än i Libyen. Speciellt i Barcelona där det upprättades en demokrati som var real – de slogs för en socialism där alla hade samma värde. Franco och stalinisterna i Moska bombade den till diktarur! Nu bombar ni tillsamman med Nato och USA Lybien till tystnad och ni måste jubla tillsammans med borgarklassen! Trivs ni? Jag trivs inte med er – jag trivs tillsammans med dem som vil avskaffa diktatur av egen kraft inte med hjälp av mina förtyckare oavsett de finns i Sverige eller i den övriga världen.

    Livets mening är kärlek och rättvisa i Sverige och världen.

    Claes Glader

  4. Hej Claes. Benny har skrivit och jag delar här helt hans åsikter. Ditt inlägg är omöjligt att besvara eftersom det består av sanningar eller truismer, halvsanningar och ett sammelsurium av fria fantasier, falska påståenden eller lögner.

    Ett exempel. I Barcelona säger du att man slogs för en socialism där alla hade samma värde. Hel visst. Ändå dödade i raseri liberaler/anarkister/socialister/kommunister från republikens sida tusentals präster och hundratals nunnor. Var det också av kärlek och rättvisa.

    Du och alla andra hittar hela vår bild av det som skett under foldern Libyen på vår hemsida.

    Annars håller jag med dig om att en viktig del av livets mening är kärlek och rättvisa.

    Ta det lugnt och ha det bra. Hälsar Göte

  5. Mmmm… Om inte Nato hjälpt till hade revoltörerna varit döda nu. Dessutom hade alla andra araber lärt sig vad som händer upprorsmakare, just den slutsats alla drog av Francos seger för länge sen. Det har hänt lite sen spanska inbördeskriget. Framgångarna mot galna diktatorer är bra för alla.

  6. I texten om polpot skall det vara Göte inenting annat. Så fel det kan bli. Ursäkta!

    Claes

  7. Låter som en Sverigedemokrat skrivit texten. Är det för att ”söndra och härska” invandrare kommer till Sverige också för att ta lågstatusyrken?

    Sen att ljuga så om Stefan Lindgren för att han inte velat stödja det förödande kriget mot Aghanistan är direkt pinsamt.

  8. Trolltott,
    Din kommentar att det låter som att en Sverigedemokrat skrivit texten är visserligen oförskämt, men det visar också att du inte kan läsa innantill.
    Plus, vad är lögner om Staffan Lindgren?

Lämna ett svar