Kapitalismens kris och global konkurrens.

 Adjö till välfärden

.

-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det, sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.

.

Det är de arbetande som skapar rikedomen.

.

Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.

.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.

.

Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.

.

.

Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft.  Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.

.

Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China

.

Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.

.

Bygger Kina en koloss på lerfötter ?

.

I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.

.

Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.

.

Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten.  Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.

.

Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.

.

Av EU icke godkända morötter.

.

I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ.  De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.

.

.

Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.

.

48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.

.

I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.

.

Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen

.

Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,

AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

18 svar på ”Kapitalismens kris och global konkurrens.

  1. Om jag fattade ett inslag på tv rätt så är det slut med billig kinesisk arbetskraft mycket snart, bl.a. beroende på ettbarnspolitiken. Indien, och så småningom Afrika, kommer att vara de nya expansiva ekonomierna. Kina har kol, men oljan sinar. Det kinesisk undret har redan varit.

  2. Hej sl,
    Jag tror du drar för snabba slutsatser om Kinas situation. Att det finns en tendens till snabba löneökningar innebär inte att det redan kostar för mycket att starta nya fabriker i landet. Det kommer att rinna mycket vatten än under Pekings broar innan expansionen stannar av. Det är troligare att byggboomen exploderar och kraschar tillväxten. Vi får se.

  3. Det var ett program med intervjuer som meddelade att det rådde arbetskraftsbrist i Kina nuförtiden, även i de inre delarna.

    Måste man lägga ner själva välfärden i evighet bara för att statsbudgeten underbalanserats väldigt grundligt i många länder?

  4. Hej sl,
    Det verkar stämma att det börjar blir svårare att hitta nya arbetskraftsreserver från inlandet. Det förklarar varför det blivit lättare för anställda att strejka och att lönerna stiger kraftigt. Men det är bara i början av en trend. Kina är fortfarande ett låglöneland för de multinationella bolagen. Om dagens trender håller i sig kanske Kina inte längre är ett låglöneland inom 15-20 år. Inom vissa sektorer där Vietnam och Kambodja kan konkurrera, som exempelvis textilindustri, finns det bolag som flyttat till dessa länder.

    De årliga budgetunderskotten har nog inte mycket att göra med USAs och Europas drive för att definitivt nedrusta välfärden eftersom det är en årlig aktivitet. De stora statsskulderna däremot används som ursäkt för att införa ”sparprogram” med syfte att uppnå det politiska målet; social nedrustning för att stå sig i den nya multipolära världen.
    mvh
    Benny

  5. Ni skriver en faslig massa text men innehållet är inte så omfattande. Det går ut på att det ni kallar kapitalismen misslyckats och att skumma krafter försöker montera ner välfärden.

    Ack ja…

    Inners inne vet ni att det inte är sant. Skuldkrisen kommer precis som de inledande orden antyder, politikerna vet inte hur de ska bli omvalda om de gör det som behöver göras, det vill säga drastiskt skära i ”välfärden”.

    Egentligen vet ni att det är så. Det bekräftas av att ett av de stora problemen är att för många ska leva på välfärden och för få arbetar ihop till den.

    Politiker i allmänhet och vänsterinriktade sådana i synnerhet pratar gärna om ”rättvisa” och ”utjämning” som om det egentliga problemet var att bankdirektörerna tar en massa bonus.

    Ta alla dessa bonusar och en sådan där engångsskatt som egyptiern lär ha föreslagit.

    Hur länge räcker de pengarna? Har det löst det grundläggande problemet, att allt fler lever på allt färres arbete?

    Nix, det problemet kvarstår och efter något år – på sin höjd – börjar lånekarusellen om, den karusell som ska finansiera de välfärdslöften politikerna givit för att bli valda.

    Svårare är det inte.

    Alternativet saknas. Ni hade inte mycket att säga om det vittnesmål Kim Hye Sook lämnade i SvD nyligen. Det hade ingen annan vänsterbloggare heller.

    Annars är ni väldigt pigga på att kritisera men uteslutande ”kapitalismen” och framför allt USA. Det alternativ ni tycks föreställa er är bra mycket mer katastrofalt för människorna. Men det vill ni inte diskutera.

  6. Surgubben,
    Jag har redan sett i dina tidigare kommentarer att du inte har mycket till övers för innehållet i vår blogg. Det är din rätt att tycka så. Du måste bo i en underbar värld. Med en handviftning förklarar du att ”alternativ saknas”. Då behöver man ju inte vare sig tänka eller bekymra sig. Allt går på räls. ”Svårare är det inte”, skriver du. Lyckliga är de troende.
    Vi lever i en värld där giriga spekulanter och finanshajar har kastat världsekonomin in i kaos tre gånger de senaste tio åren. Men för dig finns det inga alternativ.

  7. hej Benny,

    det blir väl i Kina som i alla andra länder; branscher med högt förädlingsvärde betalar bra, men städarna har dåligt betalt. Vi hade två kinesiska barn på utbytesbesök för något år sen. Väluppfostrade, den enas pappa var ”manager”, de bodde på 90:e våningen i punkthus i Peking. Den ena hävdade att hon hade en bror, men familjebilderna föreställde mamma, pappa, och ett barn. Man fick känslan att ett barn till var en dröm. Barnen kom ner i aftondress för att äta spagetti. Glada skratt nästa morgon, familjegungan på en gräsmatta bakom en oklippt häck var i alla fall uppskattad. Kanske framstod vi som märkliga…

    Statsskulderna består väl av ackumulerade budgetunderskott, som lånefinansierats, och räntekostnaderna driver ut socialpolitiken, försvarsutgifterna, järnvägsunderhållet mm. Man betalar skatt för att betala statens ränteutgifter för redan lånefinansierad konsumtion. Statsskulden är inget argument, den kostar pengar som annars skulle ha funnits till driften av staten, det är där nerskärningarna kommer in. Eller?

  8. En mycket intressant artikel och bra kommentarer – Ett rent nöje att läsa! -:)

  9. Någon,
    Och för oss blir det ett rent nöje att skriva efter sådana kommentarer

    mvh
    Benny

  10. Det stämmer nog att jag inte har så mycket till övers för er blogg. Ta det inte personligt, jag bara förvånas över vänsterns totala brist på verklighetsförankring.

    Det är rätt bra här i landet. Vi ser inte folk svälta ihjäl. Inga skaror med barn som driver omkring utan att någon ser till dem. Vänstern klagar över ”fattiga barn” vars fattigdom är att de inte kan konsumera som ”rika” barn. Vänstern klagar över hur ensamma föräldrar har det så snävt att barnen inte kan följa med till Skansen.

    Hårda bud, eller hur.

    Det finns barn som inte får äta sig mätta på veckor om någonsin.

    Och ni klagar på kapitalismen.

    Det till trots att just ”kapitalismen” kunnat lyfta människors levnadsstandard skyhögt på ett par sekler.

    Socialismen har misslyckats med det i mängder med länder. Sovjet, Kina och så vidare.

    Vänstern har helt enkelt misslyckats överallt. Den har skapat förtryck och elände. Inget system har så till den grad mördat egna medborgare.

    Allt det vet ni.

    Ändå kritiserar ni ”kapitalismen”.

    Och nu kommer ni att börja skriva om kapitalismens brott, som om det motiverade de vänstern har i sin historia.

    Även om euron kraschar nu så kommer Europa att kunna visa en högre levnadsstandard än de flesta andra länder utom möjligen USA. Tack vare ”kapitalismen”.

    Det vet ni inners inne. De flesta vet det. I sista valet var det 335 935 väljare (Rättvisepartiet socialisterna, Socialistiska partiet, SKP och vänstern) som inte visste det.

    Något färre än Sverigedemokraterna.

    Om vänstern tog tag i sin historia och analyserade *varför* alla socialistiska regimer endera tippat tillbaka till den borgerliga liberalismen eller fallit ner i den kommunistiska förtrycket så skulle jag sluta reta er.

    En sådan analys skulle kunna leda fram till ett alternativ, det alternativ ni inte har nu.

  11. Surgubben,

    I slutet av ditt raljerande säger du att det behövs ett alternativ. Vilket alternativ.? Altrenativ till vad? Kapitalismen? Varför skulle det behövas ett alternativ? Enligt dig är ju allt bra , i Sverige. Du konstaterar visserligen att miljoner barn i världen dör av svält. Men det kanske beror på att det inte finns tillräckligt med kapitalism?.

  12. Mycket intressant men dystert. Även jag efterlyser konkreta visioner på vad det finns för alternativ. Att kapitalismen har mycket stora och livsavgörande brister borde de flesta vid det här laget ha upptäckt. Eurozonens problem ska nu lösas på samma sätt som de uppstått! Det visar också att även högern är utan ideer och/eller narcissistiskt ointresserade av att miljoner människor går under! Länder som styrs med större prioritering på det mänskliga behovet dvs med högre skatte”förtryck” klarade finanskrisen oerhört mycket bättre. Tyvärr är detta något som gått den svenska regeringen helt förbi. Borg kör samma race som Grekland och i kommande ekonomiska kriser kommer Sverige att drabbas betydligt hårdare.

  13. Hej Eskil
    Jag har inget att invända mot. Roligt att du uppskattar artikeln
    mvh
    Benny

  14. Jag vill nog invända. Borg kör precis motsatt race som Grekland.

    1) Borg har inte infört euron, så vi är skyddade bakom en valuta som kan stiga eller falla i värde gentemot omvärlden, en lite slö krockkudde Grekland saknar.

    2) Borg arbetar med en konkurrenskraftig ekonomi.

    3) Borg och hans administration förfalskar inte siffror i massiv skala, det innebär att de undviker att lura sig själva. Antagligen försöker de alla dölja arbetslösheten genom att räkna som de vill, men intäkter, skatter och utgifter är noga kontrollerade.

    4) Borg har inte hundratusentals nollpresterande klienter anställda som motprestation mot att vinna val, och det har inte Juholt heller.

    5) Svenska folket betalar skatt i massiv skala, grekerna lät bli.

    Det är faktiskt en öppen fråga om det är kapitalismen eller politikerna som skapat dagens finansiella problem. Någon lånar pengar i folkets namn till något, sen upptäcker folket att det är ränta och amorteringar på lånet, och att de tränger ut sånt man ville ha för pengarna när man accepterade högre skatter. Frågan är om det är kapitalisterna som tvingar någon att ta lån, eller om någon lånar pengarna för att vinna val, dvs om folk köps för sina egna pengar. Frågan är också vad pengarna lånats till, är det något som ger utdelning i framtiden. eller är det konsumtion nu för lånade pengar som stjäl av framtida konsumtion. Nedskärningarna beror ju på att något annat måste betalas med det skatterna egentligen skulle ha använts till.

    Detta andra är räntor och amorteringar.
    Denne någon är politiker.
    Antingen är statens intäkter för små, eller dess utgifter för stora. Men den kan också vara illa organiserad och korrupt, då är det fel i bägge ändar.

  15. Borg kör samma race som Grekland, tyvärr.

    1. På papperet är Sverige fortfarande en demokrati och även Borg måste rätta sig efter demokratiska beslut. I detta fall är det tur, då han själv hela tiden varit en förespråkare!

    2. Än så länge är vi det men eftersom de sk riskkapitalisterna numera till stor del siktat in sig på det konstanta flödet av skattepengar så sker inte investeringar i nya konkurrenskraftiga produkter.

    3. Det internationella näringslivet är mycket imponerade av att Sverige (Borg) kunna bibehålla överskott i statsfinanserna trots mycket stora skattesänkningar. Tyvärr är det så att överskottet kommer av försäljningar av statliga bolag och statlig egendom. Dessutom till skrämmande underpris i flera fall. Överskottet finns alltså till på kort sikt.

    4. ?

    5. När det gäller att betala skatt ligger Sverige bättre till än Grekland men de senaste 6-7 årens trend är ändå oroande. Speciellt när det gäller större företag.

    Jag skulle vilja säga att det är både politikerna och kapitalismen som skapat krisen. Högerpolitiker är ofta insyltade i finansmarknaden och gynnar i första hand sina egna intressen.

  16. Om Borg körde samma race som Grekland hade vi varit Grekland. Ditt påstående är alltså ogrundat.

    1) Min uppfattning är att nästan hela det borgerliga lägret är nöjda med att vi står utanför euron, och att majoriteten mot euron i valet delvis bildades av borgerliga väljare. Åtskilliga som röstade ja är väldigt glada att det blev nej, sett i backspegeln. Däribland Borg. Ett fåtal framhärdar, tex Hamilton. Han ses som politisk idiot.

    2) Sveriges ekonomi är konkurrenskrafig nu, egen valuta hjälper. HIstorien känd, framtiden okänd. Sverige säljer tekniska verkstadsprodukter utomlands, att privata företag vill ha prenumeration på skatteintäkter för att bedriva vård-skola-omsorg minskar inte produktutvecklingen hos Volvo Lastvagnar.

    3) Skattesänkningar på arbete motsvaras av höjda konsumtionsskatter och sänkta utgifter. Budget i balans. Greklands budget ur balans, för mycket utgifter och för lite intäkter, det är själva problemet.

    4) ? ? Greklands offentliga förvaltning har folk anställda som lyfter lön men inte går till jobbet. Den som vinner val i Grekland har att ta hänsyn till dessa klienter. Den grekiska staten har utgifter som inte leder till intäkter. Korruption. De bägge partierna har satt detta i system. Någon annan betalar i slutändan.

    5) Ingen betalar skatt men alla vill konsumera skatt; underskott i kassan. Greklands kris. Svenskar kan inte låta bli att betala skatt, politiker kan inte låta bli att höja den, företag har bäst chanser att smita.

    Kris är inte en kapitalistisk företeelse, det är en universell företeelse. Frånvaron av kapitalism innebär inte frånvaron av kris.
    Om hela befolkningen vill låna men inte spara blir det ont om pengar. Politiker är korrupta, ju mäktigare desto korruptare. Några politiker har försänkningar i finansbranschen, men framförallt köper politiker väljare med deras egna pengar, de håller fram en godispåse till väljaren och undrar om han ”vill ha”, utan att väljaren förstår att han själv betalar. Andra, så kallade ”rikingar”, antas betala. Nu förstår Greklands väljare att de själva ska betala, det är lite sent.

  17. Daniel,

    Tackar för de orden. Nöjet är också på vår sida

    mvh
    Benny

Lämna ett svar