Klockan svarar vi alla unisont och minns det nötta skämtet från småskolan. Så är det med de kapitalistiska regeringarna i den lilla skolan G20 också. I åratal har eleverna i gruppen sagt att nu är det dags att klämma till de bedrövliga skatteparadisen.
-Nu ska vi knyta upp svansen på finansen, sa den alltid lika komiske Nicolas Sarkozy när 2008 världens banker och finansinstitut stod vid stupets kant och stirrade ned i det bråddjup som öppnade sig. Nu ska vi skapa nya regler för finansens rörlighet, ta strupgrepp på de för ekonomin livsfarliga skatteparadisen och hindra bankirerna från att hota hela världsekonomin med sina oansvariga affärer och spekulationer, sa politikerna i kör.
Det var 2008 det, då det fortfarande rök i ruinerna. Men vad har verkligen hänt sedan dess? Har vi kommit några steg närmare dörren? Inte en tum blir svaret.
När väl den omedelbara bankkrisen var över la de vitt pratande politikerna alla tänkta projekt på hyllan. Vissa formella regler om bankers solvabilitet har införts. Men de ändrar inget i sak. Finansen har i dag lika fria händer som före bankkraschen Lehman Brothers.
Vilken plats har egentligen skatteparadisen i den finansiella karausellen?Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen. Vad de investeras i undrar många. Ingen har hört talas om vare sig bilfabriker, stålverk eller dataföretag på Jersey eller Caymanöarna. Däremot finns nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.
Nej det är naturligtvis så att alla dessa skatteparadis bara fyller funktion av vändplattor för finansen i den skattakarusell som används till att slippa betala skatt i moderlandet. Siffrorna talar för sig själva. I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.

Den enorma omfattningen av dessa kapitalrörelser kan inte förklaras med argument om globalisering, världshandel eller andra ”nyttiga” ekonomiska aktiviteter. Det handlar om skatteplanering från finanshus och internationella koncerner. ”Skatteplanering” är naturligtvis en fin omskrivning för vad det verkligen handlar om – olaglig och lagligt tillåten skatteflykt. Google är ett fint exempel. Enligt finansmediet Bloomberg betalar Google 2,4 procent i skatt på sina mångmiljarder i vinster. En hord av välutbildade skatteexperter får rundlig betalning för att briljera i en enda konst –den att slippa betala skatt på intjänade vinster. I det spelat har skatteparadisen huvudrollen som Ali Babas grotta.
Som socialist kan man bara dra en slutsats och det är att skatteparadisen inte fyller någon annan funktion än rondell för skatteflykt och därför ska stängas ned. De eventuella aktiviteter som har allmännytta och som nu går via skatteparadisen kan skötas på andra vägar. Skattefifflet däremot kan inte skötas utan dessa paradis för finanskapitalets hajar och brottslingar.
Om Sarkozy och andra vältaliga politiker vill ta ett första steg mot dörren finns det enkla åtgärder att börja med. Tvinga skatteparadisen att deklarera till hemlandet varje företag och person som placerar pengar i dem. Tvinga de multinationella företagen att deklarera alla vinster, skatter, antal anställda och produktionsvolym i varje land där produktionen äger rum.
Men klockan går och går och inte ens Anders Borg kommer ett steg närmare dörren.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, Skatteparadis, Skatteflykt, Sarkozy, G20,