I maj i Paris – ideologiernas krig

.

Det franska presidentvalets andra och avgörande val är på söndagen den 6 maj. De bägge kandidater som då står mot varandra, Nicolas Sarkozy och François Hollande, kämpar redan intensivt för att var och en åt sig själv försöka att raka hem så många som möjligt av Marine Le Pens över sex miljoner fyrahundratusen röster.

.

I Frankrike symboliserar den vita liljekonvaljen borgerlighetens festdag I maj. För abetarrörelsens kampdag är det i stället den röda rosen som gäller. Här tvekar den borgerliga mittpolitikern François Bayrou över hur han ska smycka sig.

Många av Den Nationella frontens väljare är arbetande i aktiv ålder och av naturliga skäl blir därför manifestationerna Första maj en viktig styrkemätning. Det som Kristdemokraterna här hemma lyckats med i Uppsala, att denna dag konkurrera med arbetarrörelsens demonstrationer, det har den Nationella fronten föregått med sedan länge genom att i Paris då hylla Frankrikes nationalhelgon Jeanne d`Arc. ”Arbetet, Fosterlandet och Familjen” sätts i centrum.  Varje motsättning mellan arbete och kapital elimineras i ett patriotiskt töcken.

.
Den Nationella fronten har länge försökt att använda Jeanne d`Arc för sina syften. Detta genom att stjäla den katolska kyrkans firande 31 maj. Här Jean Marie le Pen med blommor vid sockeln till nationalhelgonets ryttarstaty, när han först prövade med detta den 10 maj 1981, samma dag som François Mitterrand valdes till president.
.

Det som nu sker är att Sarkozy oväntat och nervöst ger sig ut i kriget om Första maj. Han manar till en demonstration, ett stort kampanjmöte i Paris, i en nästan fysisk konfrontation, på en plats nära de fackliga tågens nav, där han ska ge ”det sanna arbetet beröm”. ”De som jobbar hårt ska också prisas utan sina fackliga mellanhänder”. ”Festen Första maj tillhör vare sig Socialistpartiet eller de fackliga landsorganisationerna”, heter det i fanfarliknande pressmeddelanden. De fackliga ledarna ses som rätt och slätt ”byråkratiska distributörer av arbete” och Socialistpartiets ledning som ”kaviarsocialister”. Sarkozy vet på förhand att han inte har något att vinna från den fackligt organiserade arbetarklassen. Av de anställda som är med i CFDT (leds av medlemmar i Socialistpartiet) eller står detta förbund nära fick han bara 15 procent av rösterna. Av CGT:s (leds av Kommunistpartiet) folk fick han symboliska ynka 1 procent…

Sedan blev det Första maj som gällde…

Liksom Marine Le Pen kommer Sarkozy och hans parti UMP att locka folk från hela landet med trevliga och gratis bussresor för att på plats få ihop tillräckligt med euforiska massor. Fackföreningsrörelsen och dess partier kan inte svara med samma sak eftersom dessa av tradition likt i Sverige demonstrerar över hela landet.

.
Många historiska personligheter har hyllat Jeanne d`Arc. Shakespeare, Voltaire, Shiller, Napoleon, Schiller, Tjakovskij, Mark Twain, Arthur Honegger, Bernard Shaw  m fl. Hennes gloria kan passas in på det mesta. Även i Hollywood där Ingrid Bergman fick gestalta legenden efter Maxwell Andersons Johanna från Lothringen…
.

Socialistpartiet har som befarats svarat i vaga ordalag på utmaningen och kan inte möta den nattståndna nationalismen med den internationella solidaritet och arbetarpolitik som krävs. ”Sarkozy delar nationen, fosterlandet som vi alla älskar” svarar man jolmigt och ersätter arbetarnas kampdag med en fest för alla fransmän. Fackföreningscentralerna CGT och CFDT samt Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten ser däremot utspelet från Sarkozy som en ”krigsförklaring mot arbetarrörelsen” och manar till enhet. Första maj i år blir det också i Paris – vilket inte alltid är fallet – en gemensam facklig uppmarsch. Jean Philippe Poutou från det antikapitalistiska NPA angriper Sarkozy hårt för att ha lånat tydliga drag i sitt upplägg från Marskalk Philippe Pètains samarbetsregim med nazisterna under Andra världskriget. Marskalken och hans quislingar i Wichyregimen kopierade det som genomförts i Hitlers Tyskland (något som även senare prövades av general Augusto Pinochet i Chile) och lagstiftande den 24 april 1941 om ett Första maj som ”En nationell fest i social endräkt”.

.Med Marine le Pen för en social vår…

Denna hårda strid om vad som ska vara i fokus Första maj handlar om hur klasserna i samhället, transformerade genom politiska partier, konstituerar sina ideologier. I ett envig möter nationalism  och fransk imperialism arbetarnas gränslösa internationella klassolidaritet. I dag säger exempelvis den medvetna och betydelsefulla högerextrema veckotidningen Minute att ”vi trots allt måste rösta för Sarkozy”. Detta i och med att denne ogenerat exploaterar människors oro över ökad invandring genom att göra Socialistpartiet förslag om kommunal rösträtt för människor som arbetar i landet till ett av sina främsta hatobjekt. Ett förslag som om det genomförs då sägs vara ett sätt att späda ut, att utarma den egna franska nationen.

.
1 maj 1995. Fyra skinheads som hade deltagit i Den Nationella frontens mycket aggressiva I majtåg misshandlade tunisiern och tvåbarnspappan Brahim Bourram till döds och kastade honom i Seine. Här protesterar president Mitterand tio dagar senare genom att skänka vattnet en bukett liljekonvaljer till hans minne…
.

Många av Nationalfrontens väljare tycker nära nog fysiskt illa om Sarkozy. En del kanske har mist sina jobb och marginaliserats socialt under hans tid som president. Frågan är hur många av dem som kan överbrygga sin misstro mot makten och överheten och trots allt gå och lägga sin röst för ”president Bling-Bling”? Marine Le Pen personligen kommer inte att ta ställning. Ett scenario där Hollande blir president och sedan eventuellt kan utse en vänsterregering efter parlamentsvalen i juni är ingenting som skrämmer henne. Tvärtom ser hon i stället detta som en möjlighet att splittra UMP för att sedan kunna axla rollen som ledare för den borgerliga oppositionen ”mot systemet” och ”för Frankrike”. Sarkozy har visserligen sagt att ”han lyssnar till alla dem som röstat på Marine Le Pen”, att han ”hör deras lidande” och att ”Den Nationella fronten hör hemma i Republiken”. Men enligt en färsk undersökning är så många som 41 procent av dess väljare helt emot taktiska överenskommelser med UMP i parlamentsvalen. Av medlemmarna hos den eventuella motparten, Sarkozys parti, är det däremot hela 64 procent som vill kasta sig i böljorna efter Marine le Pens ”marinblå våg” och göra upp med rasisterna.

NPA:s svar på Sarkozy`s  utspel om Första Maj avslutas däremot med en maning om att göra denna dag till en antirasistisk flodvåg som skickar tillbaka denne med det tidvatten som fört fram honom till makten…

.

I Maj 2002 när Jean Marie le Pen ställdes mot Jaques Chirac i presidentvalets andra omgång samlades en halv miljon människor i Paris i en vibrerande protest mot rasism och fascism. Vi hoppas på en liknande styrkedemonstration i år.

*****

Anders Hagström har skrivit en fin essä om det tidiga Front national. Läs här.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

I media: GP1,SVT1,

Lämna ett svar