.

I går drog vårliga vindar in över Göteborg. Till och med den hårt tuktade allé som kantar Avenyn på dess väg upp mot Götaplatsen drog snabbt på sig en vårdräkt med skir grönska. I parkernas rabatter och på brinkarna ner mot Kanalen konkurrerade blommorna med starka färger för att locka till sig yrvakna humlor och fjärilar. Stela leder blev på nytt viga och den varma, smeksamma luften kittlade oss med drömmar om uppbrott och nydaning.

.

.

”Löfven är inte direkt en Obama…”

.

Men när Stefan Löfven väl kom på plats, i sin talarstol på monumentala Götaplatsen med Konstmuseets massiva gula tegelvalv i ryggen, slokade allt det skira och förhoppningsfulla som spirat inom oss.

Löfven är ingen dålig talare. Nej, han är helt enkelt bedrövlig. Grå, urlakad och trist. Säkert hur trevlig, ödmjuk och anspråkslös som helst. Men han är ingen arbetarledare i någon vettig mening. I den större delen av sitt vuxna liv har han jobbat på IF Metalls kontor som facklig ”tjänsteman”. Rollen som förhandlare har varit ”att lyssna på företagen” och sedan försöka fungera som en stötfångare, en krockkudde mellan metallarbetarnas krav och njugga arbetsgivare. Men en stridbar agitator som manat sina arbetskamrater till kamp det har han aldrig varit. I stället har han efter förmåga lagt locket på. När han nu väl axlat rollen som partiledare för (s) och därmed som talare I maj och dessutom valde den magnifika Götaplatsen för sin premiär kunde det därför bara bli en stor flopp. En spelare från fotbollens division fem Norrbotten södra ska inte hux flux plockas in till en landskamp i fotboll. Sak samma med Stefan Löfven. Trots eftermiddagssolen över Göteborg fick hans framförande den skira vårgrönskan att slokna.

Men än värre. Det finns några berömda ord av den tyske författaren Johann Wolfgang Goethe där han låter sin Mefistofeles säga att ”Grå, min dyre vän, är all teori, men livets gyllne träd är grönt”. Det tragiska med Löfven och den högerfalang inom socialdemokratin som nu leder rörelsen är att för dem är allt lika grådaskigt. Både teori och praktik.

Enligt fansen på den liberala högerkanten, med ledarskribenter som Hanne Kjöller (DN) eller PJ Anders Linder (SvD), är han även efter gårdagen en stor tillgång i politiken och en riktig utmaning för alliansregeringen.  En av hans kungamakare på Aftonbladet, Lena Mellin, tvingades visserligen inse sanningen genom att skriva att ”det ska sägas direkt. Stefan Löfven är ingen Barack ­Obama. Det var ingen ­agitator som eldade massorna i går. Men trots det mediokra framförandet väcker Stefan Löfven respekt. Och det beror på hans seriösa attityd till partiledaruppdraget. Inte scentalangen”. Hon jämför sedan bisarrt nog päron med russin genom att sätta publiken på Götaplatsen (6-8000) i relation till antalet demonstranter i Vänsterpartiets I majtåg i Stockholm och drar sedan slutsatsen att Löfven vann ”publikmatchen över Jonas Sjöstedt”. Men en nyfiken publik är en sak. Demonstranter en annan. I Göteborg ökade Vänsterpartiets tåg med 850 personer till 2 900. Socialdemokraterna ökade med 510 till 2070. I Stockholm samlade Vänsterns demonstration uppåt 10 000 deltagare…

Även Dagens Nyheters så kallade experter, professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, ger Löfven ”högsta betyg”. Varför? Jo, han är visserligen ”ingen lysande retoriker” och talet var ”nyhetsfattigt”. ”Det är hemskt lite av det han säger som inte en borgerlig regering skulle kunna säga”, menar Hinnfors. Allt detta tillsammans gör honom till en ”seriös statsministerkandidat”…

Det som ändå mest gjorde att alla vårkänslor kom av sig var att Löfven bara har fokus på riksdagsvalet 2014. Inte ett knyst om vad vi ska göra i dag! Att bara se framåt mot ett eventuellt regeringsskifte om två år med en del smärre förändringar i politiken som ger resultat framåt hösten 2015 är inte det att svika exempelvis alla de unga som i dag är utan jobb och bostad?  Och tänk om, ve och fasa, det inte blir något regeringsskifte, ska Sveriges ungdom då åldras i ytterligare fem år innan de får se en förändring? I sitt fadda tal hade Löfven ympat in en stark mening om att ”arbetslösheten bryter ner människor, släcker deras självkänsla”. Här kan alla vara överens och därför ska vi inte bara stillatigande vänta på valet 2014 som en mirakellösning.

.

.

Tittar vi i backspegeln har Löfven också ett stort ansvar för att det ser ut som det gör i dag. Under sina tidiga år i Metalltoppen ställde han sig bakom Göran Perssons svångremspolitik. Den som skapade den strukturella massarbetslöshet vi lever med än i dag. Men även den enda bit i gårdagens tal som glänste till, den enda som fick åhörarna att lystra, den har en ful, repad baksida:

”Under mitt tidigare fackliga uppdrag  reste jag runt i landet bland många företag. Krisen 2008 – 2009  reste jag runt i mitt förra jobb som facklig representant. Jag var med klubbstyrelsen i ett rum på Volvo personvagnar och såg på turordningslistan namnen på alla de människor som hade sagts upp. Där satt vi och på väggen såg vi namn efter namn och vi visste att bakom varje namn finns en människa, en familj, människor liv och framtidsdrömmar. Namn efter namn efter namn. Och det kändes som om att det aldrig skulle ta slut och frågan hängde i luften: Vad ska det bli av det här? Och jag kände en djup förtvivlan.  Jag visste också att regeringen kunde ha gjort så mycket mera. Om dom hade gjort som i andra länder så hade icke alla dess människor behövt gå ut i arbetslöshet.”

Det här är vackert ur en retorisk synpunkt. Var och en som lyssnar kan riktigt känna hur medkännande Löfven var med de som då kastades ut i arbetslöshet. Vad han far efter är de ”korttidsjobb” eller de ”permitteringsavtal” som Metalls ledning då frågade efter. Så långt allt väl. Detta skapar inga nya jobb, vare sig på kort eller lång sikt, men det är trots allt (ekonomiskt stöd till företagen) ett mycket bra sätt att hålla ihop kollektivet, den fackliga gemenskapen på den enskilda arbetsplatsen. Dessutom är det nödvändigt därför att ”korttidsjobben” är en realitet i många andra länder.

.

.

Protestmöte utanför Tuvefabriken, Volvo Lastvagnar AB 2009

.

Men det som inte var lika snyggt var att Metalls ledning med Löfven i spetsen motarbetade bland annat mina gamla arbetskamrater på Volvo lastvagnar AB när de organiserade fackliga protester mot regeringens och företagens passivitet. ”Vi skulle sitta still i båten”. Ankra för gott i väntan på en ny (s)-regering. Sak samma har det varit med alla försök till att mobilisera mot alliansregeringen. Inte minst svek LO, Metalls ledning och Löfven när det gällde kampen mot regeringen för att vi skulle få en anständig a-kassa.

Nej, passivitet och håglöshet var det som förkunnades på Götaplatsen. Ställ in er i kön: ”Sverige väntar på bättre tider. Sverige vill ha en ny regering”, manade Löfven.

Sedan långt mer än ett sekel är I maj också en dag för vår internationella solidaritet. Löfven hade inte missat att få med den poängen men glömde allt som skulle kunna vara politiskt brännbart. I en släng hade han och talskrivarna till och med fått med ett blekt avtryck från Palmes jultal 1972 där denne effektfullt jämförde terrorbombningarna över Hanoi med namnen på platser för andra massakrer. ”Minsk, Damaskus och Ramallah”, sa Löfven. Givetvis ingenting om Ryad i Saudiarabien och Sveriges galanta vapenaffärer med denna diktatur. Men framförallt ingenting om den utsatta arbetarrörelse i Grekland, Portugal, Storbritannien och många andra europeiska länder som är mitt inne i den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet. Att I maj 2012 helt avstå från att ens nämna detta är skandalöst. Att Löfven inte andades ett ord om Europa berodde naturligtvis på att det avgörande inseglet för högerns seger inom socialdemokratin var när Löfven över en natt godkände EU:s finanspakt och därmed bankernas smärtsamma garrottering av Europas arbetarklass.

Att sedan vårdskandalen kring Carema inte heller berördes, det understryker samma sak. Högern i (s) har segrat och partiets ledning är för vinst i välfärden.

Som visad uppskattning för denna färdriktning har förre socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros samtidigt korats till VD i den bankförening som ser till att våra banker, finansbolag och låneinstitut ska göra största möjliga vinster…

.

.

Ja, vi är många som har tröttnat på att vänta. Därför var det synd att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också valde att fokusera på nästa val. Om bara (v) får vara med i en ny regering (med Stefan Löfven som statsminister) blir allt bättre. Så här berättade en kamrat från jättemötet i Kungsan:

”Det var nästan plågsamt att stå bland så många människor och höra en partiledare så systematiskt inte uppmana till något annat än passivt stöd för honom själv. Inte ett enda ord om någonting utanför valurnorna. Om facklig organisering och kamp, om arabisk vår, occupy-rörelsen eller kamp i Sydeuropa. Bara: ”Rösta på oss så löser sig allt”.

I år, efter kyliga april, får vi trösta oss med att våren är här och att björkens musöron är på väg att bli späda små ljusgröna blad. Så lär det vara också med motståndskampen. När den väl ”slår ut” kan det gå fort.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj 2012, I maj, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,

DN10,SVD5,GP5,GP6,DN11,