Grekland – nyliberalismens ”Weimarrepublik”

Utgången av Greklands viktiga val blev alltså – nyval. Alla försök att bilda en ny regering har misslyckats. Under två år av våldsamt motstånd mot den egna regeringens och EU:s attacker på den sociala välfärden har landets gamla politiska mönster rivits sönder samtidigt som de nya ännu inte ritats.

.
Borgerliga tidningsdrakar sprutar etter och ser nyvalet som grekiskt självmord…
.

Vi har vant oss vid att uppleva maktskiften i Europas parlament nära nog som slagen från en trygg, gammaldags pendylklocka, där makten allt efter tidens gång lugnt och stilla, med sin regelbundna rytm, skiftar från det ena lägret till det andra. Högern byter plats med vänstern. Vänstern byter plats med högern. Det ”blå laget” turas om med ”det röda” att vara serieledare.  Väljarna straffar sittande regeringar och de stora partierna turas om att skylla allt ont på varandra. Ibland kan man som jag, i mina mörka stunder, tro att väljarna helt saknar minne för tidigare politiska skeenden. Lars Stjernkvist, en gång socialdemokratisk partisekreterare, beskrev det här om dagen lite fyndigt så här:

”Borgerliga regeringar faller i stater och delstater i Europa. Men det handlar nog mer om motvind för sittande regeringar än en vänstervind. Sleipners seger i helgen (fotbollslag från Stjernkvists Norrköping) var emellertid helt och hållet en seger för just Sleipner och inte en förlust för motståndarna.”

Men samtidigt är det något nytt som hänt, vi lever mitt i ett väldigt skifte med globaliserad ekonomi och nyliberalism. I det nya seklets andra årtionde fäktar inte längre de traditionella regeringspartierna med varandra om takten i den offentliga tillväxten utan i stället strider de om hur denna ska skäras ner. Alla har de också ”statsskulden” eller ”budgetdisciplinen” som minsta gemensam ideologisk nämnare, som en bra förevändning för att ge sig på den välfärd de annars aldrig hade vågat röra.

.

 ”Risken” för att väljarna ska vraka dem allihop och pendylen stanna som i ett dödsbo har därför ökat.

Vad som hänt i Grekland är att ”bägge de stora lagen” har förlorat. Var och en på egen hand, men också tillsammans och trots det påslag, den väldiga bonus med 50 extra platser i det 300 personer starka parlamentet för största parti, som högerns Ny demokrati fick, kunde man inte ens få ihop en majoritet tillsammans med sina gamla mot- eller snarare medspelare, socialdemokraterna i PASOK.

Väljarna vrakade i avsky de två partier som alltsedan militärjuntans fall 1974 har turats om att i rasande fart styra Grekland ut över ruinens brant. Parlamentarismen som en väloljad transmissionsrem för folklig ilska fungerar därför inte längre. Den sprang av i valet den 6:e maj med en smäll som hördes över hela Europa. I meningen att det är svårt att hitta regeringsfähiga riksdagsmajoriteter har nyliberalismen lyckats med att skapa det nya seklets första Weimarrepublik.

Beskedet om nyval kom efter nio dagars politisk spärreld från alla håll mot den vänsterkoalition, Syriza, som i valet tack vare sitt motstånd mot landets åtstramningspakt med trojkan EU/ECB/IMF, ökade sitt stöd från 4.6 till 16.8 procent av väljarna. PASOK:s ledare, förre finansministern, Evangelos Venizelos, var sedan full av bitterhet när han konstaterade att ett val under så ogynnsamma omständigheter blivit nödvändigt bara för att Syriza kallblodigt och med arrogans och opportunism satt sina egna intressen före sitt fosterland. Som ett större parti hade Syriza nu också fått ett större ansvar för att ge en ny regering trovärdighet, menade han.

PASOK tillsammans med högerpartiet Ny demokrati och det mindre Demokratisk vänster var beredda att för två år bilda en ny regering med en majoritet i parlamentet på 168 av 300 platser. Men villkoret från Demokratisk vänster, en sorts politisk livförsäkring, var att Syriza, om partiet nu inte vill ingå i en regering eller rösta ja i själva förtroendeomröstningen, åtminstone skulle ge sitt passiva förtroende för den nya svältkuren (vilket i Grekland görs genom att man registrerar sig som frånvarande under själva omröstningen). Även Antonis Samaras från Ny demokrati vädjade om detta passiva stöd som ”en väldigt viktig politisk symbol för det grekiska folket”.

 

Greklands president bjöd  AlexisTsipras att delta i en nationell svältregering.

Men han och Syriza vägrade att svika sina väljare.

Men det som nu fick Venizelos att spy ur sig så mycket osande vitriol var givetvis att Syriza vägrade att ge de andra partierna frikort för en ny svältkur. “De vill att vi ska ge dem en fasad av trovärdighet för en politik som i valet tappade all legitimitet”, sa partiets talesman Alexis Tsipras till TV-kanalen AMNA. “Det Syriza som fanns den 5:e maj (dagen före valet) finns inte längre” underströk han. “Vi har återskapats och är inne i en process av att utvecklas till ett dominerande demokratiskt vänsterparti. Nyss har vi organiserat 70 stora och öppna partimöten runt om i landet.” I TV upprepade Tsipras också det fempunktsprogram som Syriza för fram under mottot “En vänsterregering för ett vänsterprogram”:

    • Stopp för alla nedskärningar av löner och pensioner
    • Stopp för alla attacker mot fackliga rättigheter
    • Ett slut på riksdagsmännens immunitet och en valreform
    • Statlig kontroll över bankerna
    • En offentlig revision av statsskulden och inställelse av alla återbetalningar till dess denna är genomförd

Det grekiska kommunistpartiet KKE, med en medlemsbas bland viktiga arbetargrupper, men tyvärr helt infekterat av sekterism, kommenterade genom sin ordförande Aleka Papariga den nya utvecklingen med att: ”Kören har bytts ut, men sångerna är desamma. Landets politiska krafter terroriserar folket eller så fyller de dess huvud med falska förväntningar”. På sedvanligt manér avslutade hon sedan med att patetiskt slå fast att ”nu mer än någonsin behövs att folket ger makt åt Greklands kommunistiska parti”.

Med “falska förväntningar” syftar hon givetvis på Syrizas program. En synpunkt som det i en viss mening går att hålla med om. Syriza är positivt till EU:s nuvarande institutioner och för euron samtidigt som det egna programmet innebär en frontalkollision med Bryssel och det är självfallet nödvändigt att partiet klargör för sina väljare att en framgång för de egna kraven också innebär ett öppet krig med det europeiska finanskapitalet. Men dels är Syriza en antikapitalistisk valkoalition med många röster (Tsipras sa i samma TV-intervju at han “inte vet om eurozonen består”), dels är det mitt inne i en övergång till att kanske bli ett demokratiskt massparti. Men framförallt gör Syriza naturligtvis sjufalt rätt i att mobilisera kring regeringsfrågan  och då med det som blir krisens lika konkreta som  nödvändiga krav. Missnöjesdemonstrationer och proteststrejker måste ges en politisk dimension och det är precis vad Syriza har gjort och det är också därför som partiet har fått ett enormt uppsving, samtidigt som KKE stampat still.

Vi ska inte heller glömma att en stor majoritet av Greklands befolkning säger sig vara för euron och EU. För de flesta handlar det säkert om att de upplever en stor osäkerhet inför vad som skulle komma i stället. De tror inte, säkert klokt nog,  att en återgång till drachman i sig skulle lösa den sociala krisen. Ett uppbrott från EU måste  vara åtminstone en början till ett uppbrott från kapitalismen för att detta ska öppna för positiva förändringar. Att göra detta trovärdigt är bara möjligt genom att visa på förslag till politiska lösningar som får allt fler arbetande människor och andra befolkningsskikt att själva delta i förändringen. Syriza`s fempunktsprogram griper verkligen tag i människors nuvarande medvetenhet.

.

Vi ska heller inte glömma att siffrorna från den 6 maj inte i sig berättar om en våldsam vänstersving hos den grekiska befolkningen i stort. Nästan 46 procent av väljarna röstade för öppet borgerliga partier . Inkluderar vi Pasok i denna siffra rörde det sig om 59 procent och adderar vi dessutom resultatet från Demokratisk vänster blir slutsumman hela 65 procent. Vi såg en polarisering i samhället, men vänstersvingen var framförallt en rörelse inom vänstern själv. KKE:s förhärdade sekterism där man vägrar samarbete med alla andra politiska krafter än de egna “fronterna” gör inte heller bilden mer ljus. Sedan över ett halvt år strejkar exempelvis arbetarna vid stålverket Elliniki Halivurjia mot företagets brutala politik. KKE:s fackliga front PAME leder detta arbete och det väckte därför en stor offentlig uppståndelse när en stor solidaritetsdelegation från fascisterna i Gyllene Gryning hälsades välkomna av just stålarbetarna. Så stor att KKE:s politibyrå lät publicera ett deklaration där man angrep “pesudorevolutionärerna I Gyllene Gryning och Syriza”. En sådan makaber skrivning underskattar både hotet från fascisterna genom att ge dem ett bättre namn än de förtjänar, dessutom är synen  på en symmetri mellan dessa och Syriza politiskt pervers.

Ingenting är givet vare sig i nyvalet eller i de sociala och politiska strider som kan komma därefter. Runt om i  Europa byggs det i dag nätverk och solidaritetsgrupper som ställer sig bakom Syrizas fempunktsprogram och verkar för att motverka den desinformation som sker. Inte minst bland fackliga grundorganisationer. Självklart är detta ett åtagande också för Sverige. Inte minst om Syriza skulle göra ännu en stor framryckning I nyvalet.

******

Nedan en opinionsundersökning som publicerades i dag 10.00 och bara gäller för storregionen Attica (inklusive Atén). Valresultatet från den 6 maj inom parentes.

.

Party: New poll (May 6 result in the five constituencies)
Syriza: 31.9% (20.7)
New Democracy: 13.8% (13.7)
Independent Greeks: 12.8% (11.7)
Pasok: 8.7% (8.7)
Communist Party: 6.8% (9.37)
Golden Dawn: 5.8% (8.7)
Democratic Left: 5.5% (5.9)
Recreate Greece: 3.5% (2.9)
Ecogreens: 3.4% (3.3)
Popular Orthodox Rally (Laos): 3% (3.2)
Drasi: 2.5% (2.6)
Democratic Alliance: 1.2% (2)
Anticapitalist Left (Antarsya): 0.6% (1.25)
Social Pact: 0.4% (1.02)

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,SVD4,GP1,DN4,DN5,SR1,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

2 svar på ”Grekland – nyliberalismens ”Weimarrepublik”

  1. se denna from nytimes om

    Advertise on NYTimes.com
    Op-Ed Contributor
    The Champion of Greek Outrage
    By NICHOLAS GAGE
    Published: May 16, 2012

    http://www.nytimes.com/2012/05/17/opinion/the-champion-of-greek-outrage.html?_r=1

    Throughout their history, Greeks in times of crisis have rushed to embrace charismatic demagogues like lemmings throwing themselves into the sea.
    ….
    Yet many Greeks look to Alexis Tsipras as the leader they have been waiting for — bold, daring, cunning. What they don’t realize is that he is also very dangerous, with a vision for Greece that will isolate it from the rest of Europe and reduce its people to the kind of poverty they have not seen in half a century.

    Nicholas Gage has written four books about Greece including “Eleni,” a memoir about the Greek civil war.

  2. Pingback: Alexis Tsipras: ”Åtstramningen skickar oss till helvetet” | Kildén & Åsman

Lämna ett svar