När TV:s Solsidan är slut…

.

.

När TV:s Solsidan är slut…

Ja, då brinner det bilar på Skuggsidan. Internationalens Emma Lundström berättar mer om det Husby hon känner:

Det har brunnit i Husby. Det är ungdomar som har tänt på bilar. Krossat rutor.

Plötsligt är det fullt mediapåslag. Expressen, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet vet med ens inte till sig av intresse för ett område som de, så sent som för bara några dagar sedan, knappt ägnade en tanke.

Kravaller! Upplopp! Övervåld! Stormedierna gottar sig, rullar sig i orden. Går på ungdomsorganisationen Megafonens presskonferens. Frågar om och om och om igen: ”tar ni avstånd från bilbränderna?”, påpekar om och om igen att organisationen nog har förlorat förtroendet nu. Visar med både fråga och kommentar, med största möjliga tydlighet, att de inte har brytt sig om att förstå någonting överhuvudtaget.

För var var de när vårdcentralen privatiserades och krymptes? Posten lades ner? Fritidsgården lades ner? Skolan lades ner?

Var var de när Megafonen och Nätverket Järvas Framtid anordnade Vredens dag, våren 2011? En dag ägnad åt att uttrycka ilska och politisk frustration över Alliansens så kallade ”Järvalyft”, som i princip enbart kommit att handla om nedläggning av det offentliga, och om gentrifiering – att genom upprustning och chockhöjda hyror tvinga bort människor från deras hem, deras områden.

Var var de när pensionärer och ungdomar tillsammans kämpade för sin samlingsplats Husby Träff i början av 2012? När Megafonen höll förortskonferens med organisationer från andra delar av landet?

Och var har de varit alla gånger Megafonen, tillsammans med Röda korset, anordnat kulturcaféer med föreläsningar om till exempel vad som sker när förorten militariseras?

De var i alla fall inte där.

Hade de varit där hade de inte behövt tråka Megafonens talesperson med frågor om ifall han tar avstånd från våldet eller inte. Då hade de vetat att Megafonen inte behöver ta avstånd från våldet eftersom de hela, hela tiden arbetat för andra lösningar. Hela, hela tiden arbetat för social rättvisa, genom socialt arbete, genom att ställa politiska krav. Arbetat för samverkan, för förändring underifrån, för att få ungdomarna att känna framtidshopp. Genom att till exempel få ungdomar att engagera sig i Hyresgästföreningen. Genom läxhjälp. Genom att finnas på plats, i orten.

De har lyft frågorna. Lyft frågorna. Lyft frågorna. De har försökt få politikerna att lyssna. Att se konsekvenserna av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förs. Att förstå vad ilskan och frustrationen kan leda till om ingen hörsammar de fredliga protesterna.

Megafonen har sagt: ”Lyssna!” Men ingen har lyssnat. Inte på allvar. Varken politiker eller stormedia. Och så sköt polisen ihjäl en 69-årig man – enbart beväpnad med kniv – i Husby, och ljög om hur det hela hade gått till. Det blev droppen, enligt Megafonen.

Droppen som fick bägaren att rinna över.

Paris. London. Det händer och händer igen.

Men droppen i Husby var kanske ändå inte själva dödsskjutningen i sig, utan att ingen lyssnade när Megafonen några dagar efteråt anordnade en manifestation, återigen med politiska krav, tydliga nog: en oberoende utredning av dödsskjutningen och en offentlig ursäkt från polisen.

Om media och politiker hade valt att lyssna hade de kanske hört ljudet av den sista droppen.

Då hade ungdomarna kanske sluppit den allomslutande känslan av att inte kunna påverka någonting, känslan av att inte räknas, av att inte leva i en verklig demokrati utan i en som bara finns på papper.

Att tända eld på bilar och krossa fönsterrutor är missriktat och destruktivt. Det är inte på något sätt konstruktivt. Leder inte till positiv samhällsförändring. Men det är ett oerhört tydligt tecken på att ett samhälle håller på att gå käpprätt åt helvete. Att ungdomar förstör sitt eget område, ett område som många av dem egentligen vill värna om, det är inte något som uppstår ur ett vakuum. Megafonen har formulerat det så väl:

”Vi vet att upploppen idag växt fram ur den frustration som finns där människor ständigt blir ignorerade, känner sig förminskade och blir tystade i alla sammanhang. Reaktionerna ikväll är ett resultat av polisens brutalitet i vårt område.

Vi i Megafonen förstår vårt områdes reaktioner, och vi förklarar kvällens upplopp som ett svar på polisens brutalitet mot medborgare, våra grannar. Megafonen är den konstruktiva kraften och vår lösning är sociala satsningar i våra områden. Händelser som denna kan endast förebyggas med lika förutsättningar för alla – oavsett bostadsort.

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtid.

Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ”Gå hem”. Det här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det. Så länge våra gator fylls av adrenalinfyllda poliser med laddade vapen, går vi ingenstans. Vi står upp för vår ort.”

Det är egentligen väldigt enkelt. Politikerna som sitter med makten i sina händer måste inse att deras beslut får konsekvenser som de inte kan avhjälpa bara genom att skicka fler poliser. Att göra förorterna till ständigt patrullerade ghetton utan något gemensamt kvar för människorna att värna om, det är att bädda för katastrof.

Integrationsminister Erik Ullenhag verkar tro att han har gjort sitt genom att han förlade sin tjänst till Rinkeby under en kortare period 2012. Men så tillhör han också den Allians som inte har några som helst planer på att ändra utvecklingen, vars enda lösning nu och i framtiden förmodligen kommer att vara att skicka ständigt fler poliser.

Eftersom klyftorna och segregationen är meningen.

Och de ofrånkomliga konsekvenserna bara något att försöka skyffla under mattan, med våld om så krävs.

Men människor accepterar inte att bli överkörda, inte hur länge som helst. Det som händer i Husby nu är den förda politikens haveri. Och det kommer att fortsätta hända tills människornas krav och vilja tas på allvar

Text och foto Emma Lundström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 svar på ”När TV:s Solsidan är slut…

  1. Min undran i denna förorshärva är?

    Var är männen, fäderna?

    De som syns och hörs är unga killar och yngre män och kvinnor.

    Birro skrev en dramaserie om immigranter och en far hoppade från taket.
    (Jag såg inte årogrammen själv men insåg budskapet)
    I ett samhälle, som det svenska (Stockholm) helt feministiskt, där immgrantfamiljens överhuvud blir helt marginaliserade och sönerna därmed tar över faderns roll i familjen, utan att ha den livserfarenhet som är lämplig, så kan det inte sluta på annat sätt.

    Jag har sett detta bland bekanta och andra jag mött.
    Det svenska samhället, sociala byråkratin, slår sönder det nödvändiga kittet i familjerna som gör att det i en svår situation inte kollapsar.

    Den sociala byråkratin gör allt för att slå sönder familjen och marginalisera männen.
    Männens enda chans är att ha ett arbete som kan hålla liv i deras sociala status inom familjen.
    När jobben försvinner och familjen blir bidragsberoende då blir familjeförsörjaren marginaliserad och sönerna tar över.
    Med detta resultatet.

    Men då detta inte är en politsik åtgärd utan en kulturell, social effekt av den nordiska feminismen så finns inget att göra åt det…

  2. Pingback: Det är inte svårt att förstå ungdomsoroligheter | Svensson

  3. @Thomas: I Paris och London var den nordiska feminismen boven också eller? Först säger du att arbetslöshet och bidragsberoende slår sönder familjerna, och sen säger du att det är feministisk kultur som är orsaken, hur ska du ha det?

  4. Det brinner i för-orterna och svämmar över i skatteparadisen

    Hej hopp ta varann i hand och sjung med i we shall overkamm

    ja e så neoliberaaal 🙂

Lämna ett svar