Assad vinner på tid.

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

12 svar på ”Assad vinner på tid.

  1. Experter som Aron Lund och utländska rapportörer är eniga om att rebellerna på marken helt domineras av sunnimuslimska extremister ”wahabbiter” i islamiska fronten, och al-Qadia associerade al Nusra. Enligt Lunds väl belagda rapport från februari förekommer knappast den mycket heterogena FSA i den stridande oppositionen.Enligt en intern Natorapport som nyligen läckt ut stöder 70 procent av landets invånare den sittande presidenten Bashar al-Assad. Tio procent stöder ”rebellerna” och 20 procent har ingen åsikt. Uppgifterna kom från den nya utrikespolitiska webbsidan http://www.worldtribune.com 31 maj i en liten artikel med titeln ”Efter två års inbördeskrig har stödet för den syriska regeringen och president al-Assad ökat kraftigt.
    NATO:s uppgifter har sammanställts av Western-sponsrade aktivister och organisationer och visar att en majoritet av syrier oroades av al-Qaida övertagande av den sunnimuslimska upproret och föredrog att återvända till Assad, rapporterade Middle East Newsline. Förändringen var mest framträdande i bland sunnimuslimer, som länge ansågs ha stött revolten.”Vad som är kvar bland de stridande rebellerna är de utländska soldater som är sponsrade av Qatar och Saudiarabien. De är ses av sunniter som långt värre än Assad. ”

    Är de dessa som nu förlorat i Qusair.

  2. Anders, det är patetitiskt att se hur du och andra som dag ut och dag in babblar om ”lögnerna i gammelmedia” och sedan drar slutsatser av en undersökning som gjorts för Natos räkning. För det första är det ingen ”opinionsundersökning”. Det är uppgifter från NGO:s och andra organisationer som ger sin uppskattning. Till sist är det minst sagt naivt att tro på siffrorna eftersom de endast är uppskattningar efter att pratat med människor i regeringskontrollerade områden. Jag kanske måste påminna om att de lever under en diktatur som i decennier gjort sig känd för att kasta folk i fängelse för minsta missnöjesyttring. Du verkar inte ens förstå att folk i en diktatur, alltifrån Syrien till Nordkorea via det gamla Östtyskland och Albanien, ge de svar de tror ska passa myndigheterna. Det var visserligen Nationaldag i går men så blåögd får man inte vara.

  3. Tyvärr är den blåögda du Benny…

    Har du bättre representerande siffror än de som Anders visar? självklart är det inte fullt verifierade siffror men det är åtminstone en indikation.

    Du pratar om västs intresse men förstår den inte. Den första och viktigaste regeln för alla inblandade är: ”What’s in it for me?”. Tex utnyttjar Frankrike och Storbritanien ”användandet av kemiska vapen i Syrien” för att få ut något av konflikten (alla vet att regeringen aldrig skulle använda kemiska vapen då det skulle vara självmord, de enda som tjänar på användandet av kemiska vapen är rebellerna). Väst vill utnyttja konflikten till sina intern-eller externpolitiska intressen för att inte prata om andra eftergifter de kan få om de slopar vissa kort. Snälla sluta vädja till dessa opålitliga makter att hjälpa rebeller. OM de skulle göra det så skulle det enbart vara för deras intresse och förmodligen också helt emot syriens befolkning. Det är enbart när oppositionen har sålt den sista biten av sin själ som väst kommer att skruva upp stödet.

    Istället för att stoppa två bröder från att döda varandra så propagerar du och arabstaterna och väst för en fortsatt krig. Man borde ha skördat frukterna av händelserna som rörde syriens befolkningen det första året. Då hade syrien tagit ett part steg i rätt riktning och förhoppningsvis hade det kommit ett tillfälle inom de närmaste åren att driva fram (lokalt som externt) bättre demokratiska processer.

    För din info Benny och Kilden, jag angagerar mig och skriver i er blogg enbart för att ni är så sneda i er beskrivning av det som händer i Syrien och er inbillning av vad som är det bästa för Syrien. Ni har bestämt er att titta från ett håll och ni har också bestämt er att enbart beskriva vad som händer från den vinkeln utan att på något sätt förstå vad en möjlig lösning kan vara för Syrien och utan att ha respekt för de syrier i Syrien som är emot den sunnitiska rörelsen som drar över Syrien.

  4. Har du aldrig funderat på hur ”opinionsundersökningar” går till i diktaturer? Har du aldrig hör talas om att människorna ger de svar som de tror ska undvika problem för dem? Snacka om blåögdhet.

  5. Jag tycker nog det är dags att påpeka att Aron Lund, eftersom han nämns, öppet stöder revolutionen i Syrien. Trots hans pessimistiska syn på islamisternas ökande roll, som han inte ser som dominerande, men växande. Läs hans texter. Död åt Assad.

  6. Jag har i en mailväxling flera gånger bett Anders Romelsjö att sluta missbruka och ljuga om innehållet i mina studier av syriska oppositions- och rebellgrupper. Det är trevligt när resultatet av ens undersökningar används för att fördjupa eller nyansera debatten, men det är inte fallet här. Jag vill överhuvudtaget inte förknippas med den propagandaverksamhet för diktaturen som bedrivs av Assadfamiljens nyttiga idioter i Föreningen Syriensolidaritet.

    Det råder i mina ögon inget tvivel om att en mångfacetterad skara religiöst konservativa sunniislamiska grupper idag helt dominerar det väpnade motståndet på marken, och att olika typer av ideologiska islamister utgör det enskilt starkaste blocket. Det är, liksom det stora utländska inflytandet över oppositionsfraktionerna, en viktig fråga som tyvärr sopas under mattan av många av den bredare syriska oppositionens medlemmar och anhängare, inklusive, vad jag kan se, skribenterna på den här bloggen. Det är också illavarslande för landets och för hela regionens framtid, även om det är symptomatiskt för tongångarna i svensk Mellanösterndebatt.

    Men jag har däremot aldrig påstått och skulle aldrig påstå att al-Qaida och ”wahhabiter” (vad nu det ska innebära) ”helt dominerar” motståndet inne i Syrien. De genuint antidemokratiska och uttryckligen salafistiska grupper som skulle kunna passa den beskrivningen motsvarar såvitt jag kan avgöra – och det kan jag naturligtvis inte med någon exakthet – snarare ungefär en tredjedel av det väpnade motståndet, om man ser till antal deltagare, även om de i vissa avseenden kan vara mer politiskt inflytelserika. Det är min bästa kvalificerade gissning just nu, men alla får väl göra sin egen. Hur djupa Anders Romelsjös insikter i frågan är framgår dock av det faktum att han år 2013 fortfarande inte kan stava till al-Qaida.

    Vad FSA angår så är det en komplicerad diskussion, vars förutsättningar har förändrats en hel del sedan jag skrev om saken, men jag tvivlar på att den vore värd att föra den med någon som är så konsekvent ohederlig med citat och siffror som Anders Romelsjö.

    Vad slutligen gäller den syriska revolutionen har jag inte mycket hopp om att den ska sluta med framgång för någon vid det här laget. Detta är ett inbördeskrig och låten hoppet fara. Jag stödjer alla ansträngningar att nå ett fredsavtal som räddar Syriens fortsatta existens som stat och besparar det syriska folket och de kringliggande länderna så mycket lidande som möjligt. Tyvärr tror jag inte det kommer ske på länge än.

    Det om det. Nu kan ni bråka vidare, men håll mig vänligen utanför det här.

  7. Det här inlägget dryper av bitterhet som om era drömmar har gått i kras.

    Snälla Benny och Göte ni tycks inte acceptera att religionen är maktapparaten bland länderna i mellanöstern och folken där är vana att ha det så. Något socialistiskt himmelrike finns därför inte på kartan. Bättre då gilla läget och försöka göra det bästa av det som är 🙂

  8. Inte alls, vi bara konstaterar ett bittert nederlag , som bara de med empati för ett folks uppror kan förstå. Du däremot ger uttrtyck för den vanliga fördomen att ”araber” är omogna för demokrati.

  9. Jag gillar Hassan Nasrallah det är folket man i Libanons förorter och fattigkvarter men dom arabiska oljeschejkerna som sålt både oljan, sin själ och landets oberoende till dom pnenningpnåta knapitatisterna i fläst ger jag inte särskilt mycket för.

  10. Någon, sedan när började du gilla reaktionära islamister? Nasrallah och Khamenei är samma andas barn. Dessutom ger Khamenei order till Nasrallah eftersom det är Irans mullor som finansierar Hezbollah.

  11. Någon, du är så 2006. Alla vi gick på det men det är dags att gå vidare. Till och med Hizbollahs grundare kritiserar nasrallah och kallar honom mördare.

Lämna ett svar