Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

I Storbritannien rasar en oförsonlig uppgörelse mellan den mörkblå tidningsdraken Daily Mail och Labours partiledare Ed Miliband.  Egentligen handlar det inte om ett personligt envig mellan Miliband och tidningens chefredaktör Paul Dacre utan om den brittiska högerns desperata försök att skura bort, inte bara gamla röda flagor utan även minsta rosa fläck från örikets politiska kartor. Stor social oro och ett allt mer bittert missnöje över massarbetslöshet och raserad välfärd ska inte ges några möjligheter att kanaliseras in i en antikapitalistisk politisk fåra. Visserligen leds Labour på samma sätt som den svenska socialdemokratin av tvättäkta nyliberaler, men även något så oförargligt som partiledningens medvetna försök att dämpa den värsta nyliberala retoriken från Tony Blairs dagar, att ibland våga formulera sig i motsatsparet av ”vi och dom” eller ”vi demokratiska socialister” i stället för bara ”vi britter” gör att högern känner sig hotad. Parlamentsvalet 2014 är inte långt bort och det mer högerextrema UIKP:s framgångar i opinionen tillsammans med systemet med enmansvalkretsar (tar mest röster från det Konservativa partiet) gör att Labour ser ut som en trolig ny regeringsbildare. Daily Mail vill skapa en ideologisk miljö, en nationell concensus, där ord som ”socialism” och ”red” ska stämplas som vore de pestsmittade och att vänsterpolitiker därför ska ses som smittbärare av den röda pesten.

I Sverige är vi många som storknar över den depraverade och kommersiella världsbild som trycks upp eller läggs ut på hemsidorna när det gäller tidningar som Aftonbladet eller Expressen, även om vi ibland kan ge AB ”syndernas förlåtelse” för dess kultursidor och en eller annan ledare eller krönika.  Men dessa skämda svenska odörer är ändå som bleka fisar i vinden i jämförelse med stanken från de brittiska tabloidblaskornas spruckna kloakrör.

Vem minns inte skandalerna för två år sedan kring mediamogulen Rupert Murdochs bägge tidningar News of the World (söndagstidning) och The Sun. Det visade sig då att tidningarnas journalistiska hyenor, uppmuntrade av sina högsta chefer, hade jagat sina byten med hjälp av systematiska mutor (poliser, statstjänstemän, politiker) och ständiga telefonavlyssningar. Avslöjandet om att News of the World hackat sig in på en försvunnen 13-årig flickas mobil och därmed gett föräldrarna förhoppningar om att hon levde – trots att hon låg mördad i en skog – tillsammans med upptäckten av att man avlyssnat anhöriga till stupade brittiska soldater tvingade ner Murdoch på knäna. Han fick be om ursäkt och tidningen läggas ner. Efter ett tag kravlade han sig dock runt ett varv, ställde sig upp och fick ut samma tidning igen – men nu under namnet The Sun of Sunday.  Tidningen fortsätter att vara Storbritanniens största med en daglig upplaga på 2.4 miljoner och över 7 miljoner läsare…

Hamnar man under kvällspressens bila är det svårt att komma undan.

Den stora konkurrenten ännu mer konservativ och ännu mer till höger är boulevardtidningen Daily Mail, vilken normalt vältrar sig i kändiskult, kvinnoförakt och hets mot muslimer och romer samt en politisk agenda fulltecknad av högerpolitik, den klarade sig lindrigare och kunde hela tiden fortsätta med sin kampanjjournalistik och har i dagarna alltså kastat sig över Labours ledare Ed Miliband.  Med en pappersupplaga på nästan två miljoner, 4,5 miljoner läsare och 130 miljoner unika besök på webben varje månad, är det självklart en fruktansvärd motståndare för varje politiker som vill överleva ett kommande nyval.

Det politiska temat för överfallet var lika banalt som välprövat: ”Red Ed”, det han vill ”det är att driva in hammaren och skäran i hjärtat på den brittiska nation som vi älskar”…

Men det stora misstaget tidningen gjorde var att bryta mot etiketten, i detta fall normal anständighet, genom att angripa Ed Milibands nu döda men i politiska kretsar mycket välkända och omtyckta pappa Ralph Miliband. Med vulgärhögerns naturliga känsla för smaklöshet hade tidningens journalister rotat i pappans politiska kvarlåtenskap, rivit ur och helt feltolkat en mening från den dagbok som han skrev när han som sextonårig judisk flykting kom från nazisternas Europa till det gamla aristokratiska och fortfarande uppblåsta världsimperiet. Bestört över opinionens likgiltighet över dramat på kontinenten och den antisemitism han mötte i London, vågade han exempelvis inte berätta för sin första flickvän Marjorie att han var jude, i stället anförtrodde han sin dagbok att:

”Engelsmannen är en rabiat nationalist. Det är kanske det mest nationalistiska folket i hela världen… När man hör engelsmännen prata om det här kriget är det nästan så att man önskar att de förlorar, så att de får reda på hur verkligheten ser ut”.

Osvald Mosley vid en nazidemonstration i London 1936

Daily Mail tog dessa rader till intäkt för att Ralph Miliband var en man som ”hatade England” som det hette i deras feta rubrik. Att han sedan frivilligt tog värvning i den brittiska marinen och stred för landet under tre år, bland annat var han med under Dagen D, det valde man självklart nog att inte lyfta fram. Inte heller att Daily Mail och dess ägare Lord Rothermere (farfars far till den nuvarande ägaren och lorden Rothermere) under denna tid hyllade quislingen Oswald Mosleys ”British Union of Fascists”, i folkmun kallade ”Svartskjortorna”. Han var en personlig vän både till Adolf Hitler och Benito Mussolino. Bland annat skrev den i sina egna ögon så förnäme lorden en ökänd artikel med rubriken ”Hurra för Svartskjortorna!”…

Ralph Miliband stred i den brittiska marinen under Andra världskriget

Daily Mail undviker sorgfälligt fadershusets smutsiga historia från denna tid utan kompletterar ”bevisen” för att Ralph Miliband verkligen ”hatade England” med följande stycke från ett av hans personliga brev senare i livet till vännen, den berömde sociologen C Wright Mills:

”Eton och Harrow, Oxford och Cambridge, de viktiga klubbarna, the Times, Kyrkan, Armén, de respektabla söndagstidningarna… det handlar om värderingar… om de styrandes budskap, håll arbetarna på plats, stärk lordernas Överhus, håll fast de sociala hierarkierna, Gud bevare Drottningen, jämlikhet är skitprat, demokrati är farlig…”

För självklart var det så att Ralp Miliband avskydde det brittiska klassamhället och dess nattstånda härskare. Men för att sätta likhetstecken mellan detta och ”att hata England” samt att denna egenskap dessutom gått i arv till sonen då måste man nog vara journalist på högkonservativa Daily Mail.

För min generation socialister, präglade av 1960- och 70-talens idéer och debatter, är namnet Miliband därför inte förknippat med sönerna David och Ed utan just Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. Hans viktigaste verk (finns fortfarande att köpa på nätet) handlade om hur den härskande klassen i Storbritannien använder parlamentarismen (och media!) för att bevara sin hegemoni. Böcker som för övrigt borde studeras flitigt av dagens vänstersocialdemokrater och vänsterpartister. Han var en av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen var detta renässansens fruktbara år. Under hela sin tid i England år verkade han i Labours vänsterfåra. Var aldrig vare sig medlem eller sympatisör till det stalinistiska brittiska kommunistpartiet.

Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband, som kom in i politiken under Tony Blairs högtidsstunder, de fostrades därmed under en helt annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot).  Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.

Ralph Miliband blev professor vid London School of Economics, omtyckt av många, även av de som inte delade hans värderingar. Från höger till vänster i politiken och från alla hörn av samhället i övrigt har Daily Mail därför utsatts för en orkan av kritik. Tidningen har hållit ut och perverst nog publicerat bilder från Stalins gulagläger samtidigt som man attackerat Ed Miliband för att han vill reglera både elpriser och hur tidningarna sköter sin egen etik. Den nuvarande ägaren och lorden Rothermere tvingades dock att personligen be om ursäkt för ”övertrampet” när en tidningens journalister jagade ”uttalanden” från släktingar till Ed under en minnesgudstjänst för dennes farbror. Tidningen drog också tillbaka en journalistisk gravskändning, där en bild på pappans gravsten (några meter från Karl Marx`s dito på Highgates kyrkogård) rubricerats med ordleken ”The graved grave”, ungefär Den dystra graven.

Den här bilden på ryska lägerfångar i siberiska Norilsk publicerade Daily Mail samtidigt som man anklagade Ed Miliband för att vilja ha ett stopp för elpriserna under ett och ett halvt år…

David Cameron och hans ”kronprins”, Londons borgmästare Boris Johnson, har attackerat tidningen hårt på samma sätt som flera blåblodiga medlemmar från Thatchers regeringskabinett. Liksom den före detta borgmästaren ”Red Ken” Livingstone. Den senare berättar vältaligt hur det gick till när han själv var i skottgluggen för högerns tabloider:

”I The Sun kallades jag ’Den mest motbjudande mannen i Storbritannien’. När jag blev borgmästare i London valde Daily Mails chefredaktör Sir David English att kalla hem sin krigskorrespondent från Libanon för att i stället placera honom i Londons rådhus. Han fick order om att posta sex ”stories” om dagen. Det var en ständig ström av förvrängningar och hat”.

Ken Livingstone intervjuas av tidningen Independent

Liberalernas ledare Nick Clegg gick också till hårt angrepp mot Daily Mail. Han kom ihåg hur tidningen anklagat honom själv för bristande patriotism, på grund av hans positiva syn på brittiskt medlemskap i EU, och slog fast att ”man sparkar på bollen, inte på motståndarens pappa” samt tillade:

”Varje gång man öppnar tidningen faller dess bila över det moderna Storbritannien. Den tycker inte om mammor som arbetar, den tycker illa om BBC, den tycker inte om medlemmar av den brittiska kungafamiljen, den tycker illa om det brittiska landslaget i fotboll. Listan kan göras hur lång som helst.”

Svartmålningen av Daily Mail kan ge ett intryck av att tidningen för gott har hamnat i skamvrån. Men så är det inte. Trots stor uppmärksamhet följs den ändå inte den kritiska debatten av en stor del av klassamhällets stora och mest nedtryckta grupper. Samtidigt som boulevardpressen fortsätter som förut. Inte minst erövrar man nya läsare genom nätet. Färska undersökningar berättar att mor- och farföräldrarna till dagens unga arbetande hade större läskunnighet och läsförståelse än sina barnbarn och elituniversiteten talar om  att höja sina årsavgifter från 90 000 till 160 000 kronor…

För stunden har lord Rothermere och hans gelikar misslyckats med att framställa Ed Miliband som örikets moderna Lenin. Han som är så beskedlig att han inte vill nationalisera ens de stora elproducenterna trots att 60 procent av hans landsmän vill detta. Inte heller när det gäller den katastrofala misskötseln av landets privatiserade järnvägar försperåkar han detta – trots att till och med majoriteten av anhängarna till Tories är för en sådan åtgärd.

Men syftet med kampanjen är mer långsiktigt. Den vill peststämpla varje social protest och göra varje verklig socialist till en kastlös som får leva utanför ”nationens värdegemenskap”.  Då hjälper det inte med att devalvera sin egen ideologi i hopp om att få sitta med i salongerna.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 svar på ”Labours Ed Miliband – Vår tids Lenin?

  1. Fantastiskt intressant textmassa!! Ska nu läsa både Mandel och Ralph M!! Tack för Ert fantastiska jobb!

  2. Tack för det Putte. Du får säkert några fina lässtunder.

Lämna ett svar