”Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.”

.

I valrörelsens sista nervösa dagar ropar på Jan Björklund på att skolan ”måste förstatligas”. Kommunerna klarar inte sitt ansvar. Göran Hägglund makar in sig bredvid majoren och talar varmt om att ”vården måste förstatligas”. Landstingen har blivit obsoleta, gammaldag och otympliga. Hade vi haft akut bankkris då hade Anders Borg också berättat att det är dags för staten ”att rädda bankerna från konkurs”. I den viktiga partiledardebatten nu på fredag kanske det blir dags för alliansen att krypa till korset i ett sista utspel och kräva av sig själva att Sveriges järnvägar åter ska bli statliga…

Hade jag varit en mörkblå flanör i det politiska nattlandskapet hade jag beklagat mig över DDR-fasoner. Men det överlåter jag åt heta hjärnor i MUF.

I stället handlar det om omvändelser ”under galgen”. Alliansens egna politiska misslyckanden. Ett system anfrätt av en kris. Ojämlikheten har blivit för tydlig, för uppenbar.

Björklund och Borg ropar efter hjälp från ”staten” när alla deras ”privata initiativ”, deras ”kreativa entreprenörer” misslyckats. Från en demokratisk socialistisk utgångpunkt är det bara att välsigna den nya politiska dagordning som är på väg. Fast vi måste överskrida den med en diskussion, en rörelse, en kamp för ett verkligt systemskifte. ”En annan värld är möjlig”. Både för sjukvården, skolan och järnvägarna. Liksom för våra energisystem, våra transporter, vår produktion, vårt jordbruk och våra sätt att leva. En ”värld”, eller snarare ett samhälle där arbetande människor och inte banker och lystna rikskapitalister sätter ramarna för vad som är möjligt. En värld där vi kan fatta egna förnuftiga beslut utan att snegla på hur börsen eller bankens räntor ska reagera. En värld av solidaritet där imperialism och diktaturer av alla de slag är historia.

Det är självklart bra att övergripande strukturer, som skola, sjukvård och järnvägar har en samhällelig demokratisk kontroll. Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.

Frågor som inte finns med i årets valrörelse, vilken oavsett procentsatser hit eller dit, inte kommer att avgöra särskilt mycket. De måste i stället hamna i fokus för den diskussion och rörelse som måste komma efter valet. Under de år som kommer. Det är hög tid för en renässans för en stridbar, kämpande och demokratiskt socialistisk kämpande arbetarrörelse.

I vänta på den härliga striden får vi rösta mot regeringen Reinfeldt. Vi röstar i riksdagsvalet med Vänsterpartiet. I kommunalvalet för Göteborg och Hässleholm röster vi för det som måste komma dagarna och åren efter valen. Där röstar vi med Socialistiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lämna ett svar