Fyrtal i damer

När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.

Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.

Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.

Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.

Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.

Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.

Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.

Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokratin, SAP, LO, feminism, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,

Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,