Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Kommentera