Ett krig som bara

GÅR ATT FÖRLORA

Den korrupte Karzai flinar glatt efter att ha pressats av USA:s John Kerry till att acceptera ett omval.  Men den politiska krisen kommer att fortsätta eftersom grunden för denna är ockupationsmakterna.

Beslutet om en andra valomgång i Afghanistans presidentval har inte löst landets politiska kris. Detta därför att det är omöjligt för NATO (och Sverige) att sätta upp ”en demokratisk vald och stabil regim” som kan legitimera den egna ockupationen.

Barak Obamas strategi är dömd att misslyckas. Han har redan kraftigt ökat krigsinsatserna sedan Bush`s dagar och säger att nu gäller det att rikta in militärens kikare på ett enda mål: Al Qaida. Generalen på plats Stanley MC Crystal kräver ännu mera trupp. Tiotusentals mer stridande soldater för att kunna ”knäcka ryggen på talibanerna och Al Qaida”. Mc Crystals krav stöds fullt och fast av USA:s försvarsminister Robert Gates som menar att det inte finns tid för att invänta några valresultat. När det gäller frågor som korruption och val rör det sig här om ”en evolutionär process” där de militära insatserna inte kan vänta, menar han. ”Det gäller att vinna kriget nu”.

Obamas fokus på Al Quaida är självklar. En växande majoritet av den amerikanska befolkningen är emot kriget och vill ta hem det egna landets trupper. Det enda sättet att utverka någon form av fortsatt stöd blir då att säga att nu vill vi bara avsluta detta med att komma åt den organisation som var ansvarigt för ”11 september 2001”. Vi är inte ute efter ett nationsbygge långt borta i Asien utan vill bara skydda amerikanska medborgare från terrordåd.

Grundproblemet med denna strategi är naturligtvis att Bin Ladens män knappt finns på plats i Afghanistan. Bara för en vecka sedan sa general Jim Jones, som är FN:s militäre rådgivare, att där bara finns ett hundratal krigare från Al Qaida. ”Talibanerna” utgörs i stället av regionala stamledare och krigsherrar som kämpar mot ockupationsmakten och Karzais samarbetsregim. Framför handlar det om ett uppror från majoritetsgruppen pashtuner. Enligt tidningen Boston Globe, som läckt en amerikansk underrättelsekälla, utgörs nittioprocent av talibanerna ”av stamrelaterade, lokala uppror” som ”ser sig själva i motsättning till USA som är en ockupationsmakt”.

När sedan USA försöker döda de ledare från Al Qaida som man är ute efter skapas nya problem. Eftersom det i stort sett inte finns några militära baser riktas flygräder och artilleribeskjutning in mot de byar där man misstänker att ”terroristerna” finns. Kanske dödar man några ledare. Men samtidigt dör långt fler civila. Helt oskyldiga människor. David Kilcullen, som var General Petreaus`rådgivare i Irak, bekräftar detta när han berättar att det dödats 14 ledare från Al Quaida i de stamområden som utgör gränsen till Pakistan, men detta på bekostnad av 700 civila. ”Det innebär bara två procents träff”, menar han. ”Detta är inte moraliskt försvarbart”. Dessutom blir naturligtvis konsekvensen att alla överlevande, vänner, släktingar och klanmedlemmar ska hämnas dåden. Ett ointresse för ockupationsmakten eller kanske t o m en liten välvilja vänds till avsky.

I dagens utgåva av tidningen Independent diskuterar den väl insatte och internationellt uppmärksammade journalisten Johann Hari denna målbild. Han konstaterar kallt att det var denna typ av krigföring, denna paradox, som ledde till USA:s nederlag i Vietnam. ”För varje bad guy som du dödar måste du döda ännu fler…”

Johann Hari fortsätter med att bemöta idén om att terroristattackerna i Väst har planerats och iscensatts från Afghanistan:

”Nästan alla jihadattacker i västerländska länder har planerats på plats. De krävde också mycket begränsade kunskaper och träning. Grymheterna ”11 september” planerades i Hamburg och Florida av 19 saudiaraber som bara behövde veta hur man hanterar pappersknivar och hur man kraschar ett flygplan. Dådet 7/7 i England planerades i Yorkshire av unga britter som lärde sig hur man gör bomber med hjälp av internet. Senast i förra veckan greps en jihadist därför att han i den ökända jihadbasen Dallas, Texas, planerat att spränga en skyskrapa i luften. Osv. Osv…”

Ingenting tyder på att en ny valrunda i Afghanistans presidentval skulle kunna lösa dessa grundläggande problem. Allt tyder dessutom på att fredspristagaren Barak Obama har fattat eller är i färd med att fatta beslutet om kraftigt förstärkta truppinsatser. Han riskerar att bli vår tids president Johnson. Alltså den amerikanske president som under Vietnamkriget pratade om fred men ständigt fick skicka mer och mer soldater, samt fler och fler bombplan till Indokina.

Här riktas då strålkastarljuset in på den svenska truppinsatsen. Alla bedömare menar att kriget med sitt ursprung i södra Helmand nu också allt snabbare sprider sig till de norra provinserna. De tyska och de svensk/finska trupperna är samtidigt odugliga till närstrid. Så här skriver man exempelvis på Al Jazeeras hemsida:

Tysklands Angela Merkel inspekterar rättningen för de egna trupperna.

”Hinder för /de militära/operationerna. Styrkorna i norr är inte tillräckligt utrustade och är dessutom otillräckligt tränade för en situation där stabiliteten förvärras. En del av NATO:s kontingenter, inkluderande dom från Tyskland och Sverige, har förlagts till norra Afghanistan därför att där är förhållandevis fredligt och det har gett dem möjligheten att hålla sig utanför offensiva operationer. Tyskland har trots upprepade förfrågningar från NATO:s och FN:s ledare benhårt vägrat att flytta sina trupper till landets mer känsliga regioner. Nu, trots att kriget har kommit till dem, karakteriseras fortfarande de två ländernas militära närvaro av en defensiv operationell mentalitet. Säkerhetsexperter baserade i norr menar att detta skapar en oförmåga att genomföra operationer och att man inte tolererar egna förluster utan fokuserar på att skydda de egna trupperna. Tyskarna har ett sätt att operera som sänker dom även när det gäller uppgiften att patrullera området. Flygbombningen i Kunduz (mot två tankbilar), som dödade många civila, var ett resultat av deras oförmåga att gå utanför sitt nuvarande mönster av att undvika risker.”

Självklart ses Sverige här som en del av NATO. En realitet som är för genant för svenska politiker att ens nämna. Kriget har dessutom kommit till norr och därmed är kriget för första gången på väg att bli verklighet, med egna dödade soldater som följd, också för de svenska trupperna. Nu kostar kriget oss en och en halv miljard kronor i skattepengar (lånade). För en insats där de svenska soldaterna först och främst är där för att skydda sig själva. Mycket snart kommer det – eller har redan kommit – påtryckningar om att Sverige ska ha en mer offensiv roll. Det är säkert detta som är bakgrunden till att försvarsminister Sven Tolgfors i höst planerar en proposition i riksdagen som då kommer att handla om att ”rusta upp” den svenska styrkan så att den också klarar av offensiva insatser.

Runt om i de norra provinserna utökas nu antalet befästa polisspärrar.

Svenska soldater kommer att dö och nya miljarder kommer att rulla. Allt för att delta i ett krig utan mål och utan strategi.

Alltså mer än hög tid för att omedelbart dra hem de svenska trupperna. Detta måste bli det gemensamma rödgröna svaret i riksdagen på Tolgfors` kommande proposition.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, Afghanistan, NATO, ISAF, Svenska Afghanistankommittérn, Karzai, presidentvalet i Afghanistan, Sven Tolgfors, de rödgröna

I pressen:SVD1,SVD2,DN1,DN2,SDS1,DN3,

Andra bloggare: