.
.
I två månader har Misrata belägrats av Muammar Khaddafis elittrupper. En spärreld från tungt artilleri, raketramper och stridsvagnar har timma för timma, dag efter dag, slitit sönder människor och hus.
Staden, med nära en halv miljon innevånare, har blivit en symbol för det okuvliga motståndet mot den libyska diktaturen. När enskilda människor reste sig upp eller protesterade i små grupper kunde regimen härska med hårda fängelsestraff, misshandel, tortyr och nackskott.
.
.
Men när befolkningen övervann sin rädsla och gemensamt gick ut på gatorna och visade sin avsky för landets styre räckte det inte längre med detta ”vardagliga” förtryck. Det som misslyckats i Bengazi, tack vare flygbombningarna från franskt flyg, blev i stället brutal verklighet i Misrata. En kolonn med fyrtio stridsvagnar flankerade av 700 elitsoldater invaderade den stora affärsgatan. Den breda avenyn Tripoli Street som skär rakt igenom stadskärnan besattes och terrorväldet kunde börja. Prickskyttar sköt urskiljningslöst mot alla människor som vågade visa sig. Mördarband tog över flera stadsdelar och försökte tränga fram mot hamnen.
.
.
I dag ser det ut som om invasionsförsöket har misslyckats. Med sina primitiva vapen och sitt organiserade kollektiva ursinne har befolkningen lyckats att ”befria” stora delar av sin egen huvudgata, Tripoli Street. NATO:s flygattacker mot Khaddafis tunga vapen, mot hans stridsvagnar och raketramper, har lyckats förhindra nya större inbrytningar. Den ”Första linjens” soldater har tappat kontakten med ”Den andra, bakre linjen”. Många av dem har dödats, flytt eller tagits tillfånga.
.
.
Trots att rebellerna glädjer sig åt att delar av huvudgatan Tripoli Street nu är under revolutionsrådet kontroll och att många av Khaddafis soldater dödats eller tillfångatagits, som på bilden nedan, är belägringen inte bruten. Raketbeskjutningen fortsätter dessutom mer intensivt än någonsin.
.
.
Fortfarande härjar spridda mördarband. Överallt finns det försåtsminor. Till och med i döda rebellkroppar! Bakom allt nonsens från Khaddafis papegojor om att ”lokala stammar” ska försöka fullfölja den terror som inte fullbordats, döljer sig säkert en regi där alltfler soldater skickas in som infiltratörer i civila kläder och med order om att skapa så mycket död och sabotage som möjligt. Bland annat har det rapporterats om att soldater i grupper om femton personer har skickats från staden Sirte mot Misrata. De försöker nå sitt mål i mindre båtar för att undgå NATO:s marina blockad.
Bilderna från Libyens tredje stad visar att familjediktaturen Khaddafi är beredd till vad som helst. Regimens propagandapapegojor säger att man aldrig använt eller använder våld mot civila. Var och varannan dag proklamerar den en ny vapenvila samtidigt som man avfyrar nya raketer rakt in i vanliga bostadsområden. Regimens kanariefåglar i Väst, som protesterat mot den franska flyginsatsen utanför Bengazi och kvittrat och twittrat om att man ”aldrig vet hur det skulle gått om bara befolkningen där hade fått klara sig på egen hand”, de borde noga titta på bilderna från Misrata. Gärna flera gånger. Tids nog kan de ta sig söderut och besöka stadens begravningsplatser. Stanna upp där och stilla skärskåda sina egna samveten. För det är så här ”det skulle gått i Bengazi” och då är det vi ser ändå en militär våldtäkt som inte fullbordats…
.
.
FN och NATO fortsätter samtidigt att leva med dubbelmoralen i den resolution 1973 som innefattar skrivningar om ett vapenembargo. ”Det internationella samfundet” ska bara skydda civilbefolkningen från de vapenarsenaler som Västmakterna och Ryssland sålt till regimen. Frihetskämparna ska däremot inte få egna vapen. En segrande väpnad folklig revolution kan helt enkelt bli för svårhanterlig, för självständig, för den allians av västmakter, vars syfte i sista hand är att till varje pris bevara den egna kontrollen över oljan i Mellanöstern.
Många kommentatorer talar i dag om Misrata som ”Libyens Stalingrad”. En jämförelse som givetvis inte håller om man räknar döda eller ser till politiska sammanhang i stort. Men ser man striderna där som ett vägskäl för framtiden är det en bra beskrivning. Drivs Khaddafis ockupanter bort från staden. Kan revolutionens krafter bryta belägringen, då har det inte bara en oerhörd moralisk och symbolisk betydelse utan innebär ett strategiskt militärt genombrott. Ajdabiya väster om Bengazi har redan återerövrats och till skillnad från tidigare har rebellerna där nu börjat att ”gräva ner sig” i en del riktiga försvarsställningar. NATO:s flygunderstöd, riktat mot stridsvagnar och raketvapen, gör att det samtidigt blir realistiskt att militärt återerövra Brega och hela kustbandet fram till Sirte.
Västerut från Misrata kan flera andra mindre städer och regioner under belägring undsättas. I de bergiga områdena sydväst om Tripoli har, i skugga för alla journalister, samtidigt stora framgångar uppnåtts. Gränsstaden Wazin mot Tunisien har erövrats. Grupper av lojalistiska officerare och soldater har valt att fly över gränsen.
Vi vet inte om och i så fall hur det kommer att se ut när rädslan än en gång släpper i diktaturens Tripoli. Vi vet inte heller hur ”Broder Ledaren Muammar Khaddafi” kommer att sluta sina dagar. Hängd i en lyktstolpe av rasande stadsbor? Skjuten i nacken av en livvakt eller av någon av sina flyende söner? Kanske lyckas han flykta till välmåga i famnen hos någon broderlig regim? Eller i Haag? Detta får tiden utvisa.
Men i väntan på detta finns det en bra rapport i den brittiska tidningen Independent om situationen i dagens Tripoli: Läs här
I tidningen Guardian berättar en veteran från journalistkåren, Chris McGreal, hur han upplevde revolutionsdagarna i Bengazi: Läs här
Gilber Achcar skriver inträngande i en ny artikel om Libyens uppror: Läs här
.
.
Khaddafi har kallat sin egen befolkning för ”råttor som ska dödas”. Här har befolkningen i Bengazi gjort en målning där råttan blivit en glad mus och diktatorn själv en apa…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Misrata, Bengazi, Libyen, Muammar Khaddafi
Pingback: Baghdad Bob i Tripoli