Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.
Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.
Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.
Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Syrien, Muammar Khaddafi, Bashar Assad, Syriensolidaritet