Åren rusar i väg. Fick i går en påminnelse och en riktig retroresa i hjärnan i form av detta flygblad i ett mejl från en gammal ungdomsvän. Han hade hittat det i en bunt gamla papper från Madras (numer Chennai) i Indien där vi träffats. Ett roligt minne som jag själv lagt undan någonstans. Tack Björn Therkelson.

Det var alltså i början på februari 1971 och jag höll en längre föreläsning eller ”politisk klass” som man sa på Sri Lanka, i huvudstaden Colombo, om den svenska socialdemokratins långa urartning som arbetarparti.  Vistelsen på ön var avslutningen på en lång resa genom delar av Asien. En slags lära-för-livet resa som inleddes med diskussioner tillsammans med Ernest Mandel, ekonom och under decennier en lika karismatisk som bländande ledare för Fjärde Internationalen. Han och ”byrån” gav mig information om viktiga kamrater att träffa och diskutera med under resan. Mötet  i Colombo var arrangerat av partiet LSSP(R), den nationella sektionen av Internationalen, som vid den tiden hade ett starkt fäste i den gamla brittiska kolonin genom att partiet ledde det viktiga fackförbundet CMU, Ceylon Mercantile Union.

Bala Tampoe, legendarisk fackföreningsledare på Sri Lanka.

CMU hade från början byggts upp som ett tjänstemannafack inom landets handelssektor. Men under ledning av bland andra den legendariska advokaten, botanisten och folktalaren Bala Tampoe som blev dess generalsekreterare 1948 fick man också ett stort fäste inom arbetarklassen. Han var på den tiden kanske mest känd för att ha stått i spetsen för en hamnstrejk i Colombo som hade trappats upp till en generalstrejk och en politisk konfrontation med regeringen.  När jag pratat någon minut på engelska översatte Bala till sinhale och tamil, vilket tog inte två minuter, utan fem, sex, och när jag efteråt frågade vad det var som tog sådan tid blev det artiga svaret att han var tvungen att fylla ut lite så att mötesdeltagarna fick klart för sig mer om det svenska klassamhället.

Bala tog mig runt till många av fackförbundets lokalavdelningar. Mest minns jag en träff med arbeterskorna på ett av alla plantage med te och deras berättelser om sina vidriga arbetsförhållanden.  Det te med socker som ofta var deras enda måltid under en lång arbetsdag kallades ”dust tea”, och bestod av det skräp som hamnade på golven där man torkade och packade bladen till det fina te som ”ni i Europa dricker”..

Under tiden på Sri Lanka arrangerade LSSP(R) en ”diskret” diskussion där jag fick träffa  Rohana Wijeweera och några andra ledare för ungdomsrörelsen Janatha Vimukthi Peramona, JVP. ”Diskret” därför att partiet var övervakat av säkerhetstjänsten. Rohana och hans kamrater hade byggt upp massbas bland landets fattiga lantproletariat på öns centrala sinhaletalande delar och befann sig politiskt förenklat på drift någonstans mellan maoism och castrism. Enligt Bala Tampoe var de tyvärr också smittade av nationell sekterism (liten förståelse för det tamilska proletariatet) och militarism. Che Guevaras focoteori och Lin Piaos ”folkkrig” i skön förening.

Rohane Winjeweera, skjuten av militär 1989.

Vårt långa möte handlade mest om Europa. De ville veta allt om Maj 68, den långa vilda strejkåren i Italien, men också höra om sådant som den svenska gruvstrejken 1969/70. Inte minst ville de veta hur den gamla arbetarrörelsen hade agerat. Det svenska ordet ombudsman hade typiskt nog importerats till deras språk sinhale, tamil och engelska! Men vi diskuterade självfallet också ekonomi, klasser och politik. Inte minst var de själva stolta över sina många år av ”folkbildningsarbete” där de till fots hade gått över stora delar av ön och utbildat ungdomen om ekonomi och politik. Senare kunde jag också delta på ett fascinerande gemensamt utomhusmöte av JVP, LSSP(R) och CMU, där bland andra Bala Tampoe och Rohana Wijeweera i timmar underhöll oss i publiken med tal med en utbildande retorik anpassad till att många på mötet var analfabeter.

Bara några månader senare ledde JVP ett väpnat uppror mot regeringen. Trots att de var dåligt beväpnade och ingen militär erfarenhet lyckades de för en tid kontrollera huvuddelarna av centrala och södra Sri Lanka. Med militärt stöd från Indiens MIG-plan och support från det maoistiska Kina krossades upproret. Femtontusen ungdomar mördades i hänsynslösa massakrer. Winjeweera själv fängslades under många år. Senare 1989 på fri fot efter en amnesti sköts han eller kanske rakt av bara avrättades av säkerhetstjänsten. Berättelserna om vad som hände går i sär.

Som en politisk anekdot eller en tragisk liten historisk fotnot till Kinas roll berättade Bala vid ett senare möte i Europa att KKP:s propagandablad Peking Review hade snappat upp information via regeringskretsarna i Colombo om min träff med Rohana och beskrivit detta som ”ett möte med en CIA-agent strax före upproret”. Alltså en vettlös insinuation om att CIA låg bakom upproret. Ett vanligt sätt för stalinister och senare maoister att genom beskyllningar hämtade från den egna fria fantasin urskulda egna försyndelser. I det här fallet att man stödde en borgerlig regerings massmord på en del av sin egen ungdom…

Bala Tampoe lever däremot än i dag. En levande legend för många på Sri Lanka.

Även den svenska socialdemokratin har hållit sig i livet. Den är i dag en levande legend för hur en rörelse har fortsatt sin urartning – även efter 1971…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sri LAnka, Fjärde Internationalen, Bala Tampoe, Rohane Winjeweera, JVP, CMU