När man kisar ut över våra nysådda fält mot den låga höstsolen blir det uppenbart. Det är inte längre bara veckor av torka det handlar om. Lövträden håller på att klä upp sig i sina bästa höstdräkter. Snart ska dimmorna dansa nere över ån för att sedan bjudas upp, förföras och betvingas till rimfrost av den första nattkylan.

Hos en av mina grannar några gläntor bort äter hans skotska högländare upp sig inför natten. De är redan rustade inför vintern med päls som består av två skikt, ett yttre med lång päls som står emot väta bra och ett tätt undre skikt som håller djuret varmt. Till glädje för garnindustrin på grund av dess förmåga att stänga ute kyla. I gruppen finns en imponerande tjur som vakar över två kalvar vilket gör att jag inte gärna går rakt över hagen…

I söndags tog vi en kvällstur med färjan Lasse-Maja till Marstrand, som var en viktig hamn för norske Håkon Håkonssons vikingaflotta redan på 1200-talet. Svenskt efter 1658.

Hamnen hade sitt Klondyke som främsta svenska marin hemmabas under mitten på 1800-talet. För med ångfartygen tappade sedan den isfria hamnen sin betydelse.

Här blommar vackra lavor på en av de gnejsbumlingar som rullat runt på Marstrandsöns stränder alltsedan den sista inlandsisen släppte sitt tag.

Oscar II älskade att strutta runt i Marstrand. I hans anda prövade jag själv ett friskt tångbad. Årets sista salta dopp?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, höstfärger, Marstrand, Oscar II, Höglandsboskap,