Stefan Löfvén som här hemma vill få ”ett slut på blockpolitiken” kan i dagarna hämta inspiration från två av våra grannländer.

Helle Thorning-Schmidt vann regeringsmakten från konservativa Lars Løkke Rasmussen,  men pekar ändå ut en politik åt höger.

I Danmark har den ”röda” socialdemokratiska regeringen under ledning av Helle Thorning-Schmidt avvisat välfärdskrav från Enhedslisten och många fackförbund för att i stället enas om en ”blå” statsbudget för nästa år med Venstres Lars Løkke Rasmussen. Skattesänkningar för de rika i stället för satsningar på äldrevården och ”dagpengen” till arbetslösa. Thorning-Schmidt vill inte heller sätta hårt mot hårt när det gäller den lönedumpning som grasserar på den danska arbetsmarknaden, inte minst inom byggbranschen.

I Tyskland har socialdemokraternas partiledning enats med Angels Merkels konservativa CDU och dess systerparti i Bayern, CSU, om ett gemensamt regeringsinnehav. Socialdemokraterna sa sig fått gehör för sitt viktigaste krav på en lagstadgad minimilön, omkring 70 kr/tim. Men i de gemensamma skrivningarna talas sedan om att detta ska gälla först 2015 och att det lokalt går att förhandla om lägre minimilön ända fram till 2017. De konservativa i Bayern har dessutom fått genomslag för sitt uppmärksammade protektionistiska krav om att ”utlänningar” ska betala vägtull om de kör på tyska motorvägar. Uppgörelsen är klar och ett långt gemensamt dokument är undertecknat.

Den tyska arbetarrörelsen har en långt mer demokratisk tradition än den svenska. Både i fackföreningsrörelsen och i det socialdemokratiska partiet gäller medlemsomröstningar vid viktiga avtal.

Vad som återstår att passera – och som faktiskt kan bli en fallucka – är en medlemsomröstning inom de socialdemokratiska leden. Var och en av partiets 473 000 medlemmar får i dagarna ett brev hem med information om avtalet och röstsedlar. Ända fram till den 13 december  blir det en debatt i partiorganisationerna och Der Spiegels rundringning till dessa varslar om både tvekan och motstånd.

Socialdemokratins partiorganisationer fungerar i bägge dessa länder som ånglok för den nyliberalism som fortsätter att härja i Europa. Säkert inspirerande för en högerman som Stefan Löfvén och de andra i hans ledande partikrets. Men hur är det bland de berömda gräsrötterna? Är de nedtrampade för gott? Finns det några kvar? Drömmer de i så fall verkligen om en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister och Jan Björklund utrikesminister?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, politik, tysk koalitionsregering, Helle Thorning, CDU, CSU, Venstre