När Katrine Marçal skrev söndagens ledare för Aftonbladet hade hon säkert inte en av sina bättre dagar. Funderar man lite mer över alstret är det fullt av löst grundade påståenden och självmotsägelser. Faktiskt ett riktigt bedrövligt stycke.
En ung Katrine Marçal .Inte särskilt arg.
Om vi tar det från början så är hennes utgångspunkt att vi lever med i vad hon kallar för ”de argsinta, äldre, vita männens år”. I vilka länder, på vilken kontinent eller i vilken världsdel detta skulle vara aktuellt får vi aldrig riktigt reda på. För visst finns det gott om exempelvis äldre arabiska, afrikanska och asiatiska icke vita män som också är arga. På samma sätt som hos oss har dessa funnits och dominerat världen i årtusenden. Men läser vi henne välvilligt tycks det ändå vara i ”Västvärlden” som dessa arga, män har trätt fram, just i år. På samma sätt som med ett bra ”kantarellår” eller ett riktigt stort ”lämmelår”. Detta eftersom de geografiska nedslagen för hennes tes begränsar sig till Donald Trump och Bernie Sanders i USA samt Jeremy Corbyn i Storbritannien. För Marçal också naturliga val eftersom hennes utsiktsplats över världen numer är den anglosaxiska världen. Hon bor sedan flera år i London.
Men att alla tre är vita är i sammanhanget ointressant eftersom hon diskuterar partiledarkandidater i den mer eller mindre helvita Västvärlden. Att de är män och lite äldre är heller inget statistiskt signifikant för 2015. Det är en normalitet, år ut och år in. Även om det finns undantag. Den medelålders mycket ilskna och extremt framgångsrika franska kvinnliga oppositionspolitikern Marine Le Pen borde definitivt varit med i hennes sammanhang. Liksom Europas mest dominanta politiker, den sextioåriga Angela Merkel, som inte minst många greker, italienare, portugiser och spanjorer uppfattar som ilsken och tvärarg. Diskuterar vi bara oppositionspolitiker är det tveklöst den ”unge och sexige” Alex Tsipras som varit både mest argsint och mest framgångsrik bland sina väljare. Även om han nu helt plötsligt kommit överens med Bryssel för att i stället rikta sin ilska mot de rebeller i sitt eget parti vilka med rätta anser att han gjort en helomvändning och sviker partiets alla vallöften.
Marine Le Pen. En mycket argsint, medelålders, vit kvinna…
Hudfärg, kön och ålder har överhuvudtaget ingenting att göra med det som Marçal fortsättningsvis skriver om. Kanske är det bara ett försök att i nutid få bekräftat något hon funderat över i sin bok ”Det enda könet”, vilken sägs ska diskutera ”de relationer hon antar ska finnas mellan nationalekonomisk teori och ett universellt patriarkat”. I så fall förmodligen också helt utan bäring på en enda fast punkt.
Men hissar hon egentligen inte bara falsk feministisk flagg för att dölja ett betydligt smutsigare ärende? Låt oss se.
I ledarens fortsättning hävdar hon att ”den politiska mitten har kollapsat och endast ytterkanterna verkar ha förmåga att entusiasmera människor”. Hur hon får ihop detta med de inledande opinionsframgångarna i primärvalen för den obehaglige republikanske reaktionären Donald Trump begriper jag inte. Läser man hennes text får hon inte ens ihop det själv: ”Donald Trump kampanjar på att vara socialt konservativ samtidigt som USA värderingsmässigt går åt andra hållet”. Detta eftersom att i USA, på samma sätt som i Europa, har visserligen hela det politiska fältet i språngmarsch förflyttat sig långt, långt åt höger, men det man skulle kunna kalla för ”den politiska mitten” av detta fält har ändå stärkts rent opinionsmässigt under samma färd. Vinner Trump oväntat primärvalen (vilket jag inte tror) och ställs mot Hillary Clinton i presidentvalet artar det sig till en katastrofal marginalisering för republikanerna och en stor framgång för just ”mittfältet” i amerikansk politik. Alltså raka motsatsen till Marçals första tes om att detta kollapsat.
Att jämföra opinionsframgångar för vänsterdemokraten Bernie Sanders med vänstersocialdemokraten Jeremy Corbyn ger däremot en del. Men inte på det bedrövliga sätt som Marçal gör. Historiskt saknar USA ett stort traditionellt reformistiskt arbetarparti vilket innebär att radikala, ibland klassgrundade opinioner artikuleras i det borgerliga Demokratiska partiet. Alltsedan det arga äldre vita paret Thatcher/Reagan plöjde mark för den nyliberala draksådden har klasskillnaderna i dessa bägge anglosaxiska länder fördjupats. Både brittiska Labour och demokraterna i USA har samtidigt i olika omgångar varit med om att fullt ut ta regeringsansvar för denna högerpolitik. De har brukat den mark som Thatcher/Reagan plöjde.
Bernie Sanders. En mycket vred äldre man.
Därav den tidiga succén för Bernie Sanders kampanj där han sticker ut som en liten uppnosig rival till Clinton och ”de gamla demokraterna”. Men för Labour har detta arv i dag blivit än mer betungande och lite av vägs ände. Åren med Blair och sedan de fortsatta opinionsåren med samma politik har varit förödande för partiets band med både fackföreningsrörelsen, radikala feminister, antikrigs- och miljöopinioner och därför också med partiets egna medlemmar och väljare. Men trots att Marçal alltså har säte i London har hon inte fattat mycket av det som hänt. Först konstaterar hon bara rakt av att Corbyn inte ”står för något” utan bara vill ”återföra renlärighet till den egna rörelsen”. I några meningar senare står han däremot helt plötsligt för något som skapat en väldig entusiasm: ”Jeremy Corbyns supportrar dras som flugor till hans budskap om totalt stopp för nedskärningspolitiken”.
En mycket ung, arg Jeremy Corbyn…
En vändning som starkt ogillas av Marçal eftersom Labour enligt henne ”i hög grad förlorade valet i maj på /grund av/ att det brittiska folket faktiskt stödde de konservativa åtstramningarna”. Men varje sansad valanalys pekar på en helt annan komplexitet. Hon förenklar väljarnas rörelser och undanhåller fakta bara för att få bevisat att den nyliberala ”mittpolitiken” är den enda vägen. Ser vi till resultatet så fick de konservativa knappt 37 procent av rösterna i valet. Noga räknat fick David Camerons högerparti förtroende av 11,334,576 väljare, detta i förhållande till landets 46,420,413 röstberättigade innevånare. Bara 66 procent av dessa gick alltså till valurnorna och det höga mässfallet för den brittiska demokratin berodde säkert till en hel del på missnöjet med ett tydligt vänsteralternativ. Labour fick mindre än väntat, bara drygt 30,4, vilket orsakades av att partiet förlorade flera av sina viktigaste flanker i valmanskåren.
Framförallt i Skottland där det nära nog utplånades till förmån för de skotska nationalisterna vilka i ett smått otroligt segerval kom att artikulera väljarnas besvikelse över ”Londons orättvisa sociala politik”. För övrigt anfört av den karismatiska medelålders arga kvinnliga vita partiledaren Nicola Sturgeon som sopade golvet med alla andra i TV- debatterna. Det gröna partiet i England gjorde ett segerval på ett program mot samma åtstramningar. Ett parti med som också har en medelålders arg, vinnande och vit partiledare (Natalie Bennett) vid rodret! Hundratusentals av Labours gamla arbetarväljare gick dessutom, övergivna av det egna partiet, av besvikelse i stället i en strid ström över till det högerpopulistiska och främlingsfientliga UKIP. Om man med ”mittpolitik” menar nyliberal socialdemokratisk politik kan man i vart fall i Storbritannien börja att tala om en kollaps.
Nicola Sturgeon. En både frän och karismatisk arg, medelålders kvinna.
Det är bara mot denna bakgrund som det går att förstå varför många år av politiskt missmod, hängighet och besvikelse i – och utanför – Labours egna partiled, helt plötsligt i partiledarstriden, har avlösts av en uppflammande entusiasm för Jeremy Corbyns kampanj mot ”mittens” ständiga och likartade nedskärningspolitik.
Det är också därför Marçal inte vill låtsas vid den. Hon försöker i stället att förenkla det uppror i Labour som äger rum till att bara gälla en fråga om moralisk hållning. ”Rättvist eller orättvist så är Tony Blair en av Storbritanniens mest avskydda politiker”, menar hon. ”Varje gång den tidigare Labourledaren har fattat pennan för att förklara varför Jeremy Corbyn är dum har tusentals supportrar strömmat till Corbynkampanjen”.
Vi ska intalas att det bara är detta som väljarna reagerat mot, inte hans politiska program. Blair har ”tjänat stora pengar på ett halvkorrumperat sätt” och svek därför till skillnad från den vardaglige Corbyn ”de sanna idealen”. I krönikans sensmoral, med en slak slutknorr, heter det därför: ”Att Jeremy Corbyn uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk. Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över”.
Mer än så blir det inte. Några funderingar hit och dit.
Men för alla de medlemmar som för länge sedan funderat färdigt har Marçal inte mycket till övers och det är också det som är meningen med denna ledare. Alla uppror mot den europeiska socialdemokratins nyliberalism ska stävjas. Det är därför den gamla studentpolitikern från Laboremus i Uppsala och sedermera till och med under en tid vikarierande chef för Aftonbladets ledarsida egentligen bara har ett enda syfte med sitt alster, att smutskasta Jeremy Corbyn så mycket som det överhuvudtaget går. Därav jämförelsen mellan denne och den reaktionäre multimiljardären Donald Trump. Ja, hon drar sig inte ens för att förfalska hans många decennier av envetet motstånd mot den egna brittiska imperialismen, dess kärnvapensrustningar och många krig. ”Unga britter dras inte till Corbyn för hans historia av att försvara och ursäkta tyranner som Slobodan Miloševi, Fidel Castro eller Muammar al-Gaddafi”, heter det i en avskyvärd skrivning som egentligen borde ha handlat om dennes motstånd mot Vietnamkriget, blockaden av Kuba, det brittiska koloniala våldet mot Irland, kriget i Afghanistan, Israels och Västvärldens förtryck av palestinierna, bombningarna av Belgrad, Moskvas Tjetjenienkrig och sist men inte minst Blairs Irakkrig. Marçal tycks leva i tron, eller vill åtminstone få oss att leva i tron, att Labours medlemmar bara reagerat mot Blairs ”halvkorrupta” leverne och inte mot hans skamliga Irakkrig. Dessutom, finns det en enda person i Storbritannien som kan bindas till ett nära samarbete med Libyens diktator Muammar al-Gaddafi, så är det inte Jeremy Corbyn utan just Blair själv. Paret al-Gaddafi/Blair hade under många år ett intimt samarbete och uppenbart till och med någon form av vänskap och förtroende för varandra. Al-Gaddafi hjälpte bland annat Blair med att i sina fängelsehålor tortera brittiska fångar…
Den norska mediahydran Schipstedt äger i dag Aftonbladet till 91 procent. Men via LO och ett gällande avtal kontrollerar den svenska socialdemokratin fortfarande dess ledar- och kultursidor. Katrine Marçal är därför inte bara en vilsen krönikör, som under falskt feministiskt flagg om ”äldre, argsinta vita män”, smutskastar inte bara Corbyn utan också en stor del av Labours medlemmar, hon begår helt enkelt detta sitt tarvliga värv i namn av att vara ett språkrör för den svenska socialdemokratin.
Vågar vi hoppas på motreaktioner? Eller finns det inga motvindar alls i ”rörelsen” mot den egna nyliberalismen?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Katrine Marcal, Aftonbladets ledarsida, Jeremy Corbyn
Grundligt och bra skrivet om något som borde vara självklart. Katrine Marçals sätt att argumentera är tidstypiskt för vad som idag, i den offentliga debatten, ofta kallas ”vänster”. Karriärister som springer borgarnas ärenden genom leda bort debatten från klassamhällets grunder: det kapitalistiska produktionssättet. Marçal har byggt sin karriär på sitt kön och ålder. Precis som Mona Sahlin en gång. Idag går det hem i massmedia att i debatten gömma sig bakom kön, sexuell läggning,hudfärg eller ålder och föra fram märkliga påståenden utan att behöva underbygga dem sakligt. Om den verkliga vänstern ska ha en framtid måste det bli nolltolerans mot det. Sakligheten blir inte svagare eller starkare för att argumenten framförs av en ung, svart, muslimsk transa skulle man kunna spetsa till det. Inte om hon är arbetare heller kan man tillägga. Olika bakgrunder kan ge olika erfarenheter och kunskaper men inte automatisk förståelse vad gäller samhället. Historiens största gigant på området var ”vit” man, inte arbetare (levde på Engels vinster), klokare med åldern, inte feminist, inte vegan,
inte gay, inte trädkramare… Karl Marx.
Jag tror tjejen menar Sverige när det gäller den politiska mitten har kollapsat. Och där kan jag bara hålla med. Sverige har blivit alltför tillåtande och liberalt. Nu kan det räcka med äventyrande och marknad för nu vill folk ha ordning och reda och trygghet i sina liv. Något som den politiska mitten inte längre kan erbjuda och pratar man t.ex. med en vänsterpartist idag så har dom inget annat och erbjuda mer än den allmänt utlovade ”valfriheten” som varit den politiska mittens mest kända varumärke de senaste decennierna.
Det egentliga problemet är väl att det inte går att bedriva traditionell socialdemokratisk politik någonstans längre, eftersom den kräver permanent ökning av skattekvoten, och vid 75% skatt är de relativt lättare att protestera emot än att stödja. Man kan också uttrycka det så att vid oförändrat skattetryck får man mindre och mindre för pengarna. I Sverige vågade politikerna först inte angripa transfereringarna, utan skrotade försvaret, järnvägsunderhållet och liknande tråkiga manliga ämnen som är så lätt att vara frasradikal feminist emot, men sen de lånat utomlands och fått nej till fortsatt grekisk drift av Sverige rök dårhusen, sjuksängarna, en veckas sjukhusvistelse vid barnabörd, och till sist evig a-kassa.
Man blir inte populär när man säger det, svensk ryggmärgsreflex ryggar spontant vid påståendet, men offentliga nyttigheter över skattsedeln har samma prestanda överallt; avtagande avkastning på satsade pengar. Alla svenska politiker har samma problem, och löser det på bara två sätt; antingen höjer man skatten på någon annan, eller så drar man in någon annans förmån. En socialdemokrat som Katrine kan inte se sig själv i spegeln och fatta det, så tillvaron är obegriplig. När politiken ska förklaras för väljarna fattar ingen, och det beror på att den som ska förklara själv inte fattar något, och dessutom vägrar att ta till sig grundproblemet, eftersom det hotar ens egen grundval.
Det socialdemokratiska fögderiet fungerade bara när det föregrep den utveckling kapitalismen genererar av sig själv. Avfolkningen av landsbygden skedde spontant under produktivkrafternas utveckling, sossarna snabbade på processen. De självägande småböndernas stöd till Centern underlättade förstås beslutet, att gräva i fiendens väljarbas känns alltid bra. När UK hittade nordsjöolja, och kolgruvorna blev irrationella, och Labour ställde sig på kolgruvornas sida mot oljan, förlorade labour. Nu tjatar alla politiker om tillväxt, som de själva gör vad de kan för att förhindra. Munnen säger ett, handen gör ett annat. En reaktionär teknikfientlig teknik är per definition en förlorarpolitik, frågan är bara vem som betalar. Min gissning är att det kapital som förlorar hör man aldrig talas om mer, de arbetare som inte kan komma igen på arbetsmarknaden görs ett stort nummer av, varpå de får betala full skatt på backstugusittarpengen, sen trycks alla kostnader nedåt i pyramiden så att alla som kan undviker att betala. Till sist betalar de fattigaste proportionellt mest skatt. När dessa räddar sig undan kollapsen med svartarbete, hängs svartarbetet ut som problemet, trots att det för dem det berör utgör lösningen, medan överbetalda politiker utgör problemet.
Katrine är socialdemokratisk desinformatör, med bas i noggrant redovisat kön, ålder och miljöagenda. Söt och politiskt korrekt säger hon det alla vill höra, då kan man inte nämna såna trivialiteter som vem som ska stå för fiolerna. Ändå skaver det såpass att SAP tar in en fackföreningsgubbe med bas i produktionen, för att genast ta honom på uppfostringsläger så att han inte råkar säga något som får kvinnoförbundet att gå i taket. SAP är inte ett parti, utan tre, bara ett av dem har bas i produktionen. De två andra är byråkratin och offentligt anställda. I varje konflikt dem emellan segrar byråkratin, får man inte budgettillskott sker det på övrigas bekostnad.
SAP står på sin plats, vänder sig åt alla håll, letande efter en dörr som leder ut från problemet med det offentliga fögderiets avtagande avkastning. Ingen sådan dörr materialiserar sig. Efter decenniers snurrande blir man snurrig i huvudet. Då kan Katrine förklara saken. Inte.
Marçal skrev en annan New Labour drapa om Corby härom veckan. Typ det skulle vara oansvarigt med klassisk vänsterpolitik som gynnade de svaga med full sysselsättning var väl kontentan. Typ det kan låta vällovligt att överge åtstramningspolitiken men orealistiskt.
Nyliberalerna bestämmer den ekonomiska verklighets- och problem- beskrivningen. Den enda vägen som gäller är att vara ”torry light”. Man vad ska folk tro om den förmenta ekonomiska verkligheten när nu både höger och vänster i 30 år hjärntvättat dem med den nyliberala verklighetsbeskrivningen?
Så om man har ”tory light” och ”the real thing” att välja på varför inte välja det senare?
Det som går för vänster generellt sett har ingen alternativ ekonomisk verklighetsbeskrivning. Folk har att välja på light eller ”the real thing”. Inte heller Corbyn utmanar den ekonomiska verklighetsbeskrivningen det är inom ramarna för den nyliberala konstruerade ekonomiska verklighetsbeskrivningen som det ska ske smärre förändringar. Inom den artificiellt konstruerade nyliberala finansiella konstruktionen som är frikopplad från den faktiska reala ekonomin. Helt plötsligt uppstår än mer massarbetslöshet i Europa utan att de reala ekonomiska förutsättningarna förändrats på minst sätt. Inga krig, naturkatastrofer eller råvarubrister har inträffat. Endast störningar i det artificiella finansiella systemet där pengar skapas ur tomma intet.
Ett system som såldes in till vänstern som det allena saliggörandet. När det skedde fanns det de som protesterade, men nu verkar det inte finns någon med inflytande inom vänstern som har den intellektuella förmågan att utmana detta.
Sådana som Marçal har nog ingen illasinnad högeraenda, de bara förstår inte bättre. Trots att de är skolsystemets elit och förmodligen var de mest välanpassade ungdomarna och gick igenom grund och gymnasieskola med högsta betyg, typ det som krävs för journalistskolan.
Nu är det kanske inte så långt kvar innan ev. progressiv politik måste starta från en absolut nollpunkt, medlen för att forma verklighetsbeskrivningen har snart helt schabblats bort, de goda exemplen med sk hyggligt jämlika välfärdsstater i Europa är snart historia. Om det inte gick här där man kommit så långt och hade de bästa förutsättningarna hur ska folk som har betydligt större uppförsbacke kunna tro på det?
Det pågår väl en storskalig automatisering av industriarbete, plus en nyindustrialisering av tex asien och sydamerika som ersätter europeiska industrijobb.
Det är rätt intressant att staten kan hitta på pengar när bankerna är tomma, men inte till att efterfråga vare sig offentliga investeringar eller konsumtion. En fördubbling av penningmängden verkar inte ha påverkat inflationen en nanometer.
Intressant att Ann Petifor är en av Corbyns ekonomiska rådgivare.
Intressant och bra tal. Hon hänvisar till liberaliseringarna för kapitalflöden (utan att nämna BrettonWoods sammanbrott) som frivilliga och avsiktliga politiska sammanbrott som gett bankerna möjlighet att spekulera genom kreditgivning. Vad jag minns bestod Bretton Woods sammanbrott i att dollarn försvagades så mycket att andra starka valutor (Pund, Dmark, Franc) måste kunna omvärderas gentemot den. Liberaliseringarna av kapitalflöden och kreditgivning genomfördes sannolikt i en miljö där de uppfattades som lösningen på ett problem. Vilket problem kan det ha varit? Kan det ha varit kapitalbrist?
Den finansiella sektorn enorma tillväxt sammanföll med att offentliga sektorn lånefinansierades. I perioden 1930-1980 hade det räckt med att höja skatterna, men när man nådde 75% gick inte det längre, då började man med att låna till driften och gnaga på ramarna.
Det är tänkvärt att bankernas förmåga att skapa krediter lika gärna skulle kunna ligga i politikernas händer, så att när det saknas insamlade skattemedel till att betala offentligt anställda tryckte man bara på en knapp och fick fram dem. Hur kan det komma sig att ingen genomfört det systemet?
Hon roar sig framgångsrikt på ekonomernas bekostnad, och jämför med flygplanskonstruktörer, men borde jämföra med biologer. Vad kom först, hönan eller ägget? Det är samma fråga som ”vad kom först, sparande eller kredit”? Hon eliminerar sparandets roll i finansiell ekonomi, och driver allt med artificiell kredit. Precis som så många gör privat; ”inga problem!”. Ett flygplan är ett system vi förstår, ekonomin är inte ett system vi förstår gemensamt, utan miljarder av individuellt tolkade system. Alla tolkar till sin egen fördel, i relation till den ”gemensamma ekonomin” uppstår riktiga synvillor. Hos finansministern syns det i form av större utgifter än intäkter. Varje gång ställs han inför att höja andras skatt eller sänka andras förmåner, och då väljer han att skjuta investeringar på framtiden. Hur kan det komma sig att han inte bara trycker på sedeltryckarknappen?
Ann Pettifor kommer inte heller fram dit, utan vill bara ha regler för kreditgivning som eliminerar spekulation. Som tidigare påståtts av mig (jag är hederlig 🙂 )är det offentliga sektorn som drivit fram kreditfinansiering av konsumtion när skatten inte räcker till löftena som ej skola svikas (men sveks av Pastor Persson).
Vad avhåller politiker från att bara trycka på knappen och hitta på pengar till allt de köper sina väljare för? En sista liten instinkt eller självinsikt?
”Sverigedemokraterna växer, hur krisigt är det för Socialdemokraterna?
– SD är en jättekris. Europa är i en jättekris när det gäller de främlingsfientliga krafterna. ”
Säger Thorwaldsson i SvD intervju.
Det vanliga när tillväxten av Sd och liknande diskuteras så är ”vänsterlinjen” att det måste satsas på mer klassisk ”vänsterpolitik”, skapa arbete mm.
Men när det väl finns en sådan sossepolitiker som Corbyn på banan så skulle det leda till fördärvet därför att det är en ”oansvarig” och ”orealistisk” politik.
Enda sättet att finansiera mer sossepolitik i tillräcklig skala är att trycka pengar. Eftersom det gick bra för att rädda bankerna, bör det gå bra till offentliga utgifter. Sannolikt opponerar sig alliansen mot tilltaget.
Nej, vägen via höjda löneskatter är stängd, den minskar arbetskraftens köpkraft. Vägen via höjda konsumtionsskatter, en ännu värre fälla för lönearbetarna än löneskatt, och med negativa fördelningspolitiska konsekvenser, används som ideologiskt underlag för Löfvéns regering, även om dess (s) förstås mest är intresserade av ytterligare medel att köpa framtida väljare för.
När fackföreningarna och deras parti bildades, använde de begränsning av tillgänglig arbetskraft som medel mot lönesänkning, och anklagade arbetsköparna för att vilja ha en reservarmé. Dagens surrealistiska invandringsmummel har som konsekvens att reservarmén växer, lönerna pressas, de som protesterar går till Sd och kallas ”rasister”. Om strutspolitiken fortsätter länge till, byter begreppet ”rasist” betydelse, från xenofob till fackligt självförsvar.
Strutspolitik är ett nytt ord för mej. Jag börjar tycka det inte känns okej längre och politiken börjar likna en tryckkokare där det börjat pysa ur demokrativentilen. Jag tror det farliga nu för vänsterrörelsen är att man börjar tappa förtroende hos kärnväljarna om man inte försöker göra något åt saken.
En upprustning av miljonprogramområdena kan ha viss effekt men är den tillräcklig för att undvika den politiska katastrofen?
Strutspolitik betyder nog att stoppa huvudet i sanden, och tro att ingen ser en.
När (s) inte kan möta (m) i en debatt om invandring för att ingen vill tycka något alls, utan bara hoppas att frågan ska försvinna av sig själv, då kallar jag det det strutspolitik.
Man kan också kalla det ”SD-odling i kuvös”.
Men alla pratar ju om det och kanske allra mest bland arbetarna och följden kan ju då bli att det står en elefant i rummet men ingen (politikerna) ser den och förtroendekrisen blir ett faktum.
Media kan heller inte vara tysta längre men gör väl så gott dom kan för och upprätthålla dom demokratiska värderingarna och på så sätt hålla tillbaka extremhögern.
Jag läste igår att Danmark nu sänker flyktingbidragen kraftigt och det måste väl ändå vara ett sätt för och försöka minska migrationsströmmarna.
Det händer ibland att jag matar fåglar i parkerna och helt klart kommer det fler fåglar ju mer man matar så nån anledning måste det finnas till det beslutet.
Vänstern Enhedslistan där förfasar sig över beslutet men den rösten måste väl vara långt mindre än majoritetens?
Det gamla M var ett socialkonservativt kontrollparti, det nya M är ett idealistiskt liberalt parti, de små borgerliga partierna är likadana. De tror på liberalismen.
Det gamla S var ett socialkonservativt arbetarparti som hindrade lönedumpning genom att begränsa utbudet av arbetskraft. Vad är det nya S? Vems intressen uttrycker det nya S? Mona Sahlins, Margot Wallströms, Carin Jämtins och deras partivänners intressen av att sitta vid makten och nätverka.
Vad saknas i Sverige? Ett socialkonservativt parti som hindrar oönskade förändringar. Det är vad SD är. Tyvärr är det sprunget ur BSS, och bakom SD hukar SMR, Klas Lund, Rikspartiets Aktionsgrupper i medelålders skepnad, med mc-gäng och knarklangare i sina led.
Ja, inte kan jag som socialist rösta sd med allt dom står för men å andra sidan tycker jag inte vänsterrörelsens godhjärtade politik i flyktning- och migrationsfrågor håller längre i den nya och troligtvis kommande verklighet vi står inför. Med den senaste tragedin i minnet får en och tro att den nuvarande politiken kan bli en honungsfälla istället för att fylla nödställda människors behov av asyl.
Liberalerna har en liknande politik men där handlar det väl mer om och skaffa billig arbetskraft och arbetskraftöverskott för att hålla lönerna nere?
I sina ursprungsformer skulle både (m) och (s) ha varit emot dagens migrationspolitik. Eftersom bägge bytt politiskt innehåll bildas och växer Sd. Det spelar ingen roll för dem som röstar på Sd vad jag röstar på. De röstar som de gör.
Jag pratade med en igår som börjat som sopåkare då han blev uppsagd från sitt tidigare jobb. Han hatar det jobbet plus att det är dålig lön för han inte är fast anställd och facket är kommunal. Men idag är det så att man är tvungen att ta ett jobb man kan få oavsett, rätten att välja jobb tycks vara borta enligt honom. Men nu till saken…
I fikarum och raster där är det vanliga samtalsämnet migration, sd och dylikt. På mina jobb var det vanliga samtalsämnet fotbollen, ishockey, bilar, sånt på TV m.m. Man bara undrar, hur kan det ha blivit så här?
I de arvsanlag som överlevt enligt Darwins tes ”de mest anpassningsbaras överlevnad” (survival of the fittest) ingår försiktighet gentemot främlingar, inte nödvändigtvis hat. Sverige har eu-anpassats med öppnade gränser, det visade sig ha konsekvenser. Eftersom politikerna ordnar gräddfiler åt sig själva medan alla andra utsätts för besparingar är de inte trodda. Moraliserande pålagor på befolkningens fåtaliga små glädjeämnen medan man slänger skattepengar efter dem som aldrig betalt in skatt, ackompanjerat av mellanösterhalshuggningar och muslimska krav på särbehandling är ren tändvätska. Ämnet behandlas i press och tv som om det vore något fel på dem som invänder, och som om det kommer att gå över. Det är fel på SMR, BSS och delar av Sd. Okontrollerad invandring, hårdnande konkurrens, stigande skatter och importerade våldsbrott ses som större problem. De politiker som framhärdar, skickar väljarskaror i famnen på Sd.
Svenska politikers förakt mot väljarna förklarar det s.k. ”politikerföraktet”. En absurd ordning; invandringspolitiken som försvagar svenska fackföreningar leder till att folk röstar mer höger. Vänstern kämpar med näbbar och klor för att försvaga svenska fackföreningar, och erbjuder förutom det en reaktionär malthusiansk vision, full av onödiga tagelskjortor.
Det är inte konstigt att folk pratar, och politiker tiger. Det enda konstiga är att det finns så gott om svenskar innanför tullarna som fnyser åt Sd och deras väljare. Stockholms innerstadsbefolkning ska ju föreställa att vara Sveriges smartaste?
Dom här dödsskjutningarna på öppna gator mitt på ljusan dagen. Flera förbipasserande skadades allvarligt. Hur kan det ha blivit så här? Går det inte och stoppa eländet? Inom vård och äldreomsorg hör man bara nedskärningar och åter nedskärningar samtidigt som skatterna är höga. Jag har inget ont av höga skatter, men vart tar pengarna vägen? Inte verkar det vara till oss åtminstone. Jag har en riktigt gammal halvsyster, svårt sjuklig men kan bli hemskickad i ensamhet mitt i natten från sjukhus. Och några platser på äldreboende finns inte förrän man är fullständigt dement och inte kan ta hand om sig alls. Så var det inte för tjugo år sedan. Det är rent skrämmande hur utvecklingen blivit.
Läser idag på svt att ”Regeringen satsar på rätt till KomVux för alla”.
Till och med jag som inte är nån raketforskare precis tycker mig förstå innebörden i det begreppet och jag får en känsla av att det är de gamla som troget jobbat ihop till den här välfärden och som nu i första hand få betala kalaset genom en äldreomsorg som inte längre får kosta knappt nånting.
När man sen läser på samma svt att män i sina sista år tar livet av sig själva då börjar måttet bli rågat…
Min teori är avtagande avkastning på skatt. Jfr profitkvotens tendensiella fall. För att vidmakthålla offentlig konsumtion och investeringar krävs permanenta skattehöjningar. Om skattehöjningarna uteblir får man mindre och mindre för inbetald skatt. Rekordåren kännetecknades av tillväxt och permanenta skattehöjningar. Man kan ha permanent tillväxt, men procentuell ökning av skatten tar stopp vid 100% . Däremot kan staten öka penningmängden och köpa offentliga investeringar/konsumtion för pengarna. Eftersom vi har prisfall på allt utom den politiska ransoneringsvaran bostäder borde man kunna öka offentlig köpkraft med kontrollerad inflation. Jag gissar att politikerna tvekar. Sedelpressen skulle ge ett race mellan varenda offentligt finansierad sektor av samhället, allt har skurits med osthyvel, och mellan politiker som bjuder över varandra med nytryckta pengar. Endast skattehöjningar/nedskärningar ingår i den offentliga ekvationen.