Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.
Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.
Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…
Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.
På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.
I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.
Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.
Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.
Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Alexis Tsipras, Benjamin Netanyahu, ISrael, Al-Sisi, Kairo
Syriza blir märkligare och märkligare… Söker de möjligen desperat efter allierade som är i konflikt med Bryssel?
Ett intressant inlägg. Först vill jag påpeka att när man lär sig spela piano så går det i väldigt hög grad ut på att lära händerna, för att inte säga fingrarna, att göra olika saker samtidigt. Fingrarna ”vill” göra samma, och övas i motsatsen.
Sen undrar jag över ”Egyptens röst”; Egypten har väl en kleptokrati i uniform som stjäl äganderätten till framgångsrika företag, etablerar import/export monopol på samma sätt som Assad-klanen, och står i permanent strid med islamister. Ska man tolka Egyptens Röst så att Egyptens uniformerade roffarhierarki är glada om vi européer förstår att Egypten inte kan ha fria val eller ens lagstadgad äganderätt, att ett rent roffarvälde där ingen som helst lagstyre är Egyptens naturliga lott, och att vi måste förstå att alternativet till maffiaregimen är muslimska brödraskapet?
Gå ett år tillbaka och Syriza var vänsterns stora hopp. Många höll fast vid hoppet – långt in på sommaren – även det tidigt – för varje kritisk granskare – stod klart att Tsipras snabbt och effektivt vallades in i Brysselfållan. Utifrån detta är det svårt att vara förvånad över det, som beskrivs inlägget.
Syriza och Grekland är bara ännu ett exempel på hur ofattbart naiv stora delar av vänstern är. Varje gång någon ”progressiv” kraft påstår sig vilja förändra samhället hakar man glatt och fullständigt på och heja-ropen har ingen gräns. Lika säkert slutar det varje gång i besvikelse. Tragisk!
Jag tror att vissa hoppades på själva rörelsens utveckling, att den skulle föda något mer omfattande. I sig själv ställs en rörelse som vill ha kvar euron inför ECB-beslut, och en som vill lämna euron med egentryckta pengar inför deprecierad valuta. Skuldavträdelse ger lånestopp. Pest eller kolera. Med en ”vänster” som till stora delar består av mp-sympatisörer kan man förstås komma fram till att om Grekland inte har råd med oljeimport så har ett framsteg gjorts. När bakslag räknas som framgångar har politiken blivit en hånskrattspegel, och vänstern har hamnat där en höger från 1800-talet befann sig.
Det finns förstås ett utpressningsverktyg; Ryssland och Grekland är bägge ortodoxa länder, Grekland kan vända sig till Putin. En flottbas i Grekland vore en rysk strategisk vinst och en kniv i ryggen på Turkiet. Jag tror de tvekar lite…
Hej,
En rysk flottbas i Grekland är lika uteslutet som en rysk flottbas i Norge eller Frankrike. Grekland är med i Nato.
mvh
Benny
Jag spekulerade bara i utpressning. Tsipras prioriterar säkert inte hungriga greker framför nato-anslutningen.
Ett Gott Nytt År önskar jag alla här på bloggen Kildén & Åsman 🙂
Tack detsamma ☺
Hej och god fortsättning!
För inte så länge sedan gick jag ur Vänstern och på ett av mötena som jag var med på skulle vi alla resa oss upp och samtidigt utbrista: JAG ÄR FEMINIST!!!!
Jag reste mig som dom andra men hann väl inte säja nåt mest ett mummel och kanske var det något som jag inte så där direkt instämde i. Sedan satte vi oss och mötet fortsatte som inget hade hänt. I dag funderar jag på det här när jag läser nyheterna vad som hänt i Köln, Hamburg, Stuttgart, Frankfurt och Kalmar. Det låter absurt men på nåt vis känns det som jag skulle vilja fråga vänsterfeministerna vad de har och säja till kvinnorna som blivit utsatta för dessa övergrepp.
http://www.svt.se/opinion/article5762210.svt