In or out? Ska britterna lämna EU och vid ett eventuellt utträde vad händer i så fall med det nuvarande Storbritannien – och Europa i övrigt? Jag kan självklart inte svara på det. Men som en människa med EU-motståndet i mina politiska gener ställer jag mig självklart en annan fråga: Hur skulle jag själv rösta? Om jag nu var britt.
De senaste decennierna har den traditionella arbetarrörelsen i Europa fullständigt kapitulerat inför kapitalets internationalisering och förfallit till defensiva, ständiga reträtter inför ägarna av företag och finansindustrin och deras rörelser över nationsgränser. Därmed har den frivilligt lämnat över fältet till en reaktionär nationell höger, ibland fascistoid, att formulera det mesta av motståndet mot EU. Socialdemokratin och de gamla stalinistiska kommunistpartierna i sina nya former, har i stort bara blivit en rostig boggivagn till det framrusande höghastighetståg, bemannat av företrädare för Europas styrande, dominanta kapitalistklass, vilken vill skapa en federal, men verklig statsbildning cementerad av egen skattepolitik, egen militär, egen utrikespolitik och allt annat som hör till. En europeisk statsbildning där löner, arbetsrätt, arbetsmiljö och den sociala välfärd som erövrades förra seklet ska malas ner till nivåer som klarar konkurrens med andra internationella medtävlare. Krossandet av alla ambitioner från Syrizas sida i Grekland var bara början.
Folkomröstningen i Storbritannien sker därför i en helt annan verklighet än den som gällde exempelvis vid deras första folkomröstning 1975.
Jag läser mycket brittiska tidningar. Varje dag. Har flera brittiska TV-kanaler till buds. Läser också brittisk press med socialistiska anspråk. En mindre partibildning Socialist Workers Party driver en kampanj för Brexit som i sina huvuddrag är anständig. Andra röster som Assadvännen George Galloway gör det inte, han drar ingen röd linje mellan sig själv och UKIP:s Nigel Farage. Många av mina kamrater och vänner i Socialist Resistance och Left Unity väljer att rösta på JA-sidan, självklart med en massa förbehåll. Labour i stort och med partiet Jeremy Corbyn bjuder inte heller något motstånd mot EU. Tony Blairs nyliberalism lever när det gäller frikortet till EU.
I den sociala och mediala verkligheten är alla dessa röster obefintliga. De är helt enkelt för svaga och finns inte med.
NEJ-sidan är i stället i stort ett avskyvärt engelskt nationellt projekt (inte brittiskt eftersom skottar och irländare har andra synpunkter på valet mellan att domineras av makten i London, respektive Bryssel) som syns och kommer till tals i debatten. Alltifrån konservativ höger till hela floran av rasistiska grupper som drömmer om det gamla imperiet. Bilden här är från den mest lästa engelska tidningen The SUN:s första sida i dag, och är en bra illustration av detta. Hela denna kampanj består av folk som samtidigt tycker lika illa om fackliga rättigheter som om ”utlänningar”.
Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ge en röst till endera sidan, inte som de formuleras i verkligheten på arbetsplatser, i boende och på gator och torg. Vare sig Cameron eller Farage! Självklart en aktiv bojkott om jag nu levde i öriket. Med furiös artillerield mot bägge kampanjerna! Aktivt, med ett försök att konkretisera parollen: ”Ett annat Europa är möjligt”! ”Ett rött Europa”.
En gemenskap i folklig kamp över nationsgränserna. Solidariska fackliga stridsåtgärder på europeisk nivå och liknande initiativ från alla former av socialt och politiskt motstånd mot bankernas och storkapitalets Europa. Vare sig det handlar om miljökamp, feminism, anti-imperialism eller solidarisk generös flyktingpolik.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU val i Storbritannien
”Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet.”
Synd att inte det valet var här för då hade jag absolut inte bojkottat det. Tyvärr kan jag däremot tänka mig bojkotta riksdagsvalet eftersom jag varken är sjuklöver eller sd. Av det brittiska resultatet att döma är jag säker på att den engelska arbetarklassen såg det här valet som extra viktigt och ställde upp mangrant då dom sett sin situation förtvinas i borgarnas internationaliseringsprojekt. Bourgeoisin fick sig en törn då de är bortskämda med att ”demokratiska” val är deras då en sketen arbetare ligger och sover på sofflocket och struntar i vilket.
De vanliga godhetsapostlarna med miljoner i lön förfasar sig över brexit, men jag tror inte det gör så stor skillnad. Industrins konkurrenskraft och arbetskraftens produktivitet avgör relativlönerna, men de flesta jobbar med service, politiken är fylld av goddagspiltar som lägger växthuseffektskatterna på någon annans axlar, de solidariska miljonärerna oroar sig, inbördeskrig i förorten, skatten på lön är 75%, när det inte räcker lånar politikerna till sin icke efterfrågade politik.
Jag funderar på Cameron. Han hade inte behövt utlysa folkomröstning rent formellt. Gjorde han det för att han visste hur landet låg, trodde han att han måste ha den extra legitimiteten av ett ”remain” i ryggen, var han tvungen att ta risken? Antagligen trodde han att han skulle vinna.
Den anglosaxiska och den centraleuropeiska styr-och-ställ-mentaliteten är olika i grunden, anglosaxaren protesterar och skyller sig själv, centraleuropén hukar under överheten och sväljer dess popstrunt med hull och hår. Under Mayor och Blair blev Storbritannien mer likt centraleuropa, men det var inte populärt.
Ett av mina barn är i Kina. Jag får femtio bilder per dygn via en kinesisk app som är lite slö, varje inlägg ska tolkas av censuren. Det blir många arbetstillfällen det. Kina ser ut som Östra Nordstan minus tiggare, med väldigt många fler våningar. Kina är ifatt och har passerat stora delar av Europa, och politikerskrået kan inte göra något åt det.
De flesta politiker är reaktionära oduglingar, tror på allt som innebär höjd skatt, ser primärt om sitt eget hus och river andras. Superstaten EU är ett projekt för såna politiker, den byggs för dem, på våra benknotor, resultatet blir fler dokument och förordningar och ännu mer inrutat liv för undersåtarna. Överheten kan åter spotta på det dumma folket som inte förstår sitt eget bästa. Romson kände sig tydligen manad att ”göra en insats” i EU sen hon bränt alla skepp i Sverige på ren talang. En riktig politiker lyckas undgå att ta intryck i det längsta. Därav det engelska valresultatet. Om brexit nu blir av? Det räcker med att sparka på något ruckel på finansmarknaden med åtföljande ränteoro, för att sen skylla på brexit, så kan man annullera valresultatet och hävda undersåtarnas bästa i en och samma mening. Under processens gång indexregleras egen lön och andras skatt, ”för klimatets skull”. Den som protesterar är populist och höger.
Politikerkastens odlande av en låglönehöger pågår oförtrutet, men känns inte avsiktlig, utan mer som en konsekvens av lätt inavlad dumhet. Är det inte märkligt hur den låtsas vara solidarisk, men ger bort andras pengar, hur den låtsas vara progressiv, men inte ens förstår rationell teknik, hur den låtsas vara sparsam, men skvätter runt med våra pengar, allt under ett tjattrande och bultande för eget bröst som inte står King Kong efter. Solidaritet går till sin essens ut på att dela med sig av de egna resurserna, inte att stjäla andras, eller var det förr? Den nya varianten är i alla fall framgångsrik på ett plan, den odlar sverigedemokrater, de nya maskrosorna. Ej efterfrågade, men växer bra. Jag kör över mina med gräsklipparen, det kommer nya nästa dag. Oavsett gräsklipparens utsläpp.
Jag är övertygad om att han hade stort hopp om en seger för ”Remain”. Hade det blivit så hade UKIP:s utmaning av De konservativa inför nästa parlamentsval kommit av sig och allt hade ändå varit som förut.
Omröstningen utlystes alltså för att ta vind ur Ukip´s segel, men fyllde dem istället. Löfven ”garanterade” i alla fall att han inte skulle göra samma ”misstag”, så vi behöver inte fråga oss hur vi ska rösta i Sverige. Jag har gamla klasskompisar som levererar till politiker. Allt svenskt offentligt administrativt arbete går ut på EU-anpassning, säger de, ”vi” tar inga egna beslut. Så är vi också mycket lydigare än britterna.
hmm. intressant…
Ska jag vara ärlig så finns det inget parti i riksdagen som jag vill rösta på för alla där har något jag avskyr på något vis.
Säkert inte populärt på den här bloggen men jag saknar ett arbetare- vänsterinriktat parti som är mer nationalistiskt, kanske lite som Socialdemokraterna var för länge sedan.
Politik idag man kan höra och se på TV, läsa i dagspress m.m. är hela världen, gärna Mellanöstern och EU. Det som handlar om vi svenskars förhållanden här har blivit det absolut lilla. Det står mig upp i halsen.
Jag hatar dom.
Och sen alla dessa knäppskallesocialister som lever igår och på så vis går samma väg som västkapitalismen i gemensam pk-sörja och som då ställer all opposition utanför. Och inte nog med det, dom är korrupta också. Se bara OK-direktören nu som roffar åt sig och allt med styrelsens behag. Det äcklar mig. Både jag och mina föräldrar har varit med i OK kooperationen på den tiden det kändes att det var för oss. I dag är allt sådant förstört, och det värsta är att dom verkar förstöra det själva av girighet eller ren dumhet.
Där jag bor finns både ICA och Coop. På Coop är det ofta folktomt och på ICA är köerna långa till kassorna trots att varorna inte är särskilt billiga, snarare tvärt om. Jag har länge undrat varför det är så ???
Jag är inte sd, jag avskyr dom på många sätt, men jag tillhör ändå dess presumtiva väljare av den enkla anledning att det finns inget annat opposionellt att välja på. Alla andra kör den svenska USA-EU tillvända politiska linjen fast med lite olika inriktningar.
Rysshatare är dom allihopa, säkert sd också även om det inte tydligt framgår.
Frågan jag ställer mig är varför skulle jag hata Ryssland?
Hej
Vänsterfolket kan sörja Brexit tillsammans med Wallenberg.
Läste idag att Brexit var mörkaste dagen i hans liv.
Jag har ingen landssorg för Brexit som vänsterregeringen och den fria oberoende västmedia inklusive Svt 68. Snarare blev den här midsommaren en av de bättre i mitt liv. Jättefint väder och jag tog mig iväg till svenskt midsommarfirande och kände mig tillfreds mest hela dagen. Det var en inre lycka som om den arbetande klassen segrat över sina förtryckande politiker som är i maskopi med storfinansen och kapitalet för att på ett mer ”demokratiskt” sätt främja bankirkapitalismen erövring av hela jordklotet.
Men efter Brexit börjar jag känna att den arbetande klassen slutat lyssna på falska löften och vackra ord och istället ser med egna ögon på verkligheten.
”Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet.”
EU är en organisation med främsta syfte att bevara och förstärka ”marknadens” makt. Skall detta faktiska förhållande någonsin kunna brytas upp måste processen starta någonstans. På åskådarplats startar inga anfall.
Utifrån detta. vore inte då en bojkott en kapitulation – ett uttryck av att det ändå inte går att göra något åt ”marknadens” makt? Eller har det gått så långt att till och med vänsterns kärna givit upp hoppet om samhällsförändringens möjlighet. Tyvärr blir tecknen på detta allt fler.