Femtioårskalas i Stockholm

En del av vår middagssällskap. Foto Gus Kaage.

I helgen som gick var det socialistisk storsamling på ABF-huset i Stockholm. Vår rörelse samlades för att både fira och se tillbaka på de femtio år som har gått sedan en svensk sektion av den Fjärde Internationalen bildades i Sverige.  Samtidigt var det också ett nödvändigt scenbyte för hur vi ska leva med och föra våra idéer, vår tradition vidare.

Vi lägger nostalgi och gammal, långvarig kärlek bakom oss. Vi försöker helt enkelt inte längre att skapa ”ett eget” helt nytt och självständigt socialistiskt parti, det försöket har helt enkelt gått i stå. Att jobba i och skylta med ”en egen butik”, samtidigt som vi konstaterar att de förutsättningar internationellt och nationellt som vi under åren förväntat oss inte har infriats, vore orimligt.

Vare sig djur eller människa stannar kvar i marker där allt friskt till sist torkar ut och förtvinar.

Därför ombildades Socialistiska Partiet till den bredare idéströmningen Socialistisk Politik. Om man så vill kan våra nya organisationsform kallas för en tankesmedja. En tankesmedja där idéerna ska glödgas röda mellan hammare och städ!

Våra medlemmar kommer nu, som under alla tidigare år, att verka i människors vardag, att efter förmåga bygga breda, stridbara sociala rörelser.  Partipolitiskt är eller kommer många av oss att vara medlemmar i Vänsterpartiet. Inte för att vi från en dag till en annan har blivit politiskt överens med detta partis alla beslut. För att inte tala om dess historia. Nej, långt ifrån. Men vi ser samstämmighet i många frågor och vi ser många, många tusen medlemmar i partiet som vill bli av med den härskande kapitalism som så illa plågar vår jord. Medlemmar som oftast dra lasset åt samma håll som oss själva och som likt oss själva drömmer om att göra slut på den ordning där finanskapital och militarism styr över vår framtid. Vi vill att våra idéer ska verka i denna miljö. Befrukta och befruktas.  Inte minst vill vi att marxismen i bred mening som ett sätt att analysera och förstå världen ska utvecklas.

Vi går inte ”på fisketur” i Vänsterpartiet. Vi kommer inte att vara där för att kasta ut nät och dra hem en fin fångst och sedan på nytt försöka med en ny och större partibildning.  Vi vill i stället, i all blygsamhet, vara med och bygga Vänsterpartiet starkare, vi vill tillsammans bygga ett socialistiskt massparti.  Inte minst vill vi att partiet till skillnad från i dag ska kunna vinna större organisatoriska insteg bland landets löntagare.

Vår tidning Internationalen blir inte förment ”oberoende socialistisk” utan fortsätter att vara ett husorgan för vår rörelses värderingar. Naturligtvis med en relativ, redaktionell självständighet.

Vi organiserar oss själva och våra diskussioner kring tidningen och dess ställningstaganden och vi fortsätter att organisera oss själva i Fjärde Internationalen.  Den International, bildad 1938, där det i dag snarare är regel än undantag att sektionerna i olika länder finns i och där som en kämpande del av bredare partiströmningar.  Som i Spanien, med Podemos, Danmark med Enhedslistan, Frankrike med Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA), Portugal med Bloco de Esquerda eller i Bernie Sanders kampanjer. Det är exempelvis bara tre år sedan våra kamrater i Storbritanniens Socialist Resistance beslöt att överge partiprojektet Left Unity för att i stället arbeta i Labour och då självklart i dess mycket breda och brokiga vänsterflygel.

Fjärde Internationalen av i dag är självfallet inte den International som alla arbetande människor och utsatta folk skulle behöva. Det är en samverkan, en idégemenskap för kämpande internationalism. Organisatoriskt svag, men en ständigt frisk källa där vi kan ta del av andras erfarenheter och de historiskt så viktiga programmatiska erövringarna från förr.  De nationella sektionerna är inte heller kasperdockor utan helt självständiga när det gäller sina färdvägar.

Det var i detta sammanhang och med dessa beslut bakom oss som samlingen i Stockholm blev till en fest med tal, minnen, möten, mat och dryck, sång, musik, teater. Med många kramar och en hel del rörda människor. Men samtidigt inte bara ett avslut med knutna nävar när vi sjöng Internationalen utan också med mycket glamm och många förväntningar i och med övergången till en ny, om än bredare gemenskap.

Under sammankomsten var det min lott att sammanfatta bakgrunden till sektionsbildandet då för femtio år sedan. Av nödvändighet en mycket, mycket kort sådan, med en del färg från den tiden. Stommen till min berättelse har jag lagt ut nedan.  Själva anförandet gjordes naturligtvis ”på fri hand” men det mesta var nog med. Annat kom till. Bara att läsa om den tid som var:

Äntrat talarstolen. Det var ett tag sedan… Foto Gus Kaage

Socialistiska Partiet 50 år

Så är det femtio år sedan, som Revolutionära Marxister, RM, under den tredje helgen i december, 1969, bildades som en svensk sektion av den Fjärde Internationalen.

Beslutet fattades alltså under den ”Orkanernas höst” som den stilfullt döptes till av SMHI.  Inte för att vår lilla sammankomst lyckades röra upp himmel och jord utan för att förödande orkaner då drabbade landet.

Vi var väl sjutton, kanske arton kamrater, som var med i diskussionerna och fattade våra viktiga beslut i en möteslokal på Vasagatan i Göteborg. Under hösten hade vi haft en större konferens i Stockholm och där bildat en lösligare organisation.  Men en del av deltagarna där var tveksamma när det väl gällde själva sektionsbildandet, alltså anslutningen till Fjärde Internationalen, även om vi i övrigt var överens i mycket. Kamrater som sedan återkom till en gemensam organisation i samband med RMF:s bildande 1971.

Att en svensk sektion föddes just denna kuliga helg var ingen tillfällighet. Nedkomsten berodde vare sig på stormarna eller några nycker i dagspolitiken. Bakgrunden för vår lilla politiska organisation var väl egentligen densamma som för alla andra politiska idéer som genom historiens lopp fått fäste i Sverige. Helt enkelt stora och samverkande, helt omvälvande internationella rörelser.

Bland geologer har man en underdisciplin som kallas plattektonik där man studerar inbördes drift i de plattor som finns över hela vår jordskorpa och som orsakar jordbävningar och tsunamis. Det stormar inte bara ovan jord.

I ekonomin och politiken ser vi på samma sätt hur större förändringar på olika nivåer i samhället kan samverka eller mötas i konfrontation. Vid vår grundningskonferens pratade vi om detta med fina låneord från franskan, om dialektiken mellan världsrevolutionens olika sektorer och då var det självfallet främst de stora världshändelserna från året innan, 1968, som var i fokus.

Först fick vi i början av detta år se hur vietnameserna i sin nyårs- eller TET-offensiv demonstrerade för en hel värld att en av jordens fattigaste nationer nu kunde gå från gerillaaktioner till att i regelrätta militära offensiver möta den rikaste, alltså Indokinas ockupationsmakt, USA.

En dag efter att Têtoffensiven inletts, den första februari, skjuter sedan Saigons polischef en fånge från FNL, på öppen gata, på nära håll och rakt in i pannbenet…

Det vidriga övergreppet filmades och visades gång på gång i TV-apparater världen över.  Pentagon hade på den tiden ännu inte fattat att de vid sina krig skulle bädda in alla journalister och ta kontroll över vad dessa kan skildra.  I Sverige hade vi fortfarande bara en enda TV-kanal. Bara en enda skärm i varje familj och alla svenskar såg på samma program.

Kväll efter kväll kunde vi i nyhetssändningarna se dramatiska bilder och filmer från USA:s angreppskrig. Det vi fick se var ”Demokratins barbari”. En upplevelse som givetvis oerhört många sedan tog med sig i diskussioner till jobbet eller plugget på skolor och universitet.  Själva minns jag från året innan alla upprörda sena kvällars diskussioner och agitation på den minutläggare i Stockholms skärgård där jag var stationerad som värnpliktig röjdykare. Runt en ständigt flimrande pytteliten TV nere i vår trånga, svettiga ruff ombord raserades alla de illusioner om Världens största demokrati som vi burit med oss hemifrån.

För övrigt ledde mitt eget uppvaknande med politisk munhuggning under denna tid samt en vägran att gå Högvakten vid Slottet till en del straffkommenderingar samt till att jag efter värnplikten i ett brev kort och gott meddelades att jag avförts från rullorna, liksom alla kommande repövningar. I stället hade jag krigsplacerats i ett värn ute på en liten enslig kobbe i Göteborgs Södra skärgård…

Krigen i Indokina fick stora utrikespolitiska konsekvenser för Sverige och förändrade miljoner svenskars tidigare väldigt naiva USA-vänliga hållning. 21 februari 1968 hölls ett fackeltåg i Stockholm mot USA, arrangerat av Svenska kommittén för Vietnam. Kommittén hade bildats bara några veckor tidigare, huvudsakligen av några socialdemokratiska intellektuella.  Det hade blivit allt tydligare för allt fler att USA:s krig inte var ett rättfärdigt sådant utan ett kolonialt övergrepp. Men det var också ett politiskt motdrag till det DFFG som bildats 1967 och blivit en liten, men ändå oerhört energisk och viktig politisk rörelse i Sverige.  Utspelet var därför också ett sätt att inte mista upprörda SSU:are.

I tåget gick Sveriges unge utbildningsminister Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva. Även här fick bilder stor betydelse. Fotografier av de båda kablades ut över världen och ledde till svåra diplomatiska slitningar mellan Sverige och USA. Ordningen skulle inte helt och hållet återupprättas förrän efter mordet på Palme då Vita Huset skyndsamt passade på att bjuda in den nye statsministern Ingvar Carlsson till Vita Huset…

Några månader senare, samma turbulenta år, chockades vi av mordet på Martin Luther King. USA var inte bara inblandat i ett imperialistiskt krig. Även på hemmafronten rasade demonstrationer och kravaller. I det som sades vara demokratins hemland var svarta människor fortfarande inte fullvärdiga medborgare.

Även i Sverige fanns en stark rörelse mot rasism.  Vilket visade sig den 3 maj, 1968, när busslaster med demonstranter svängde in i den skånska tennisorten Båstad. En Davis Cup-match mot den vita rasistiska diktaturen Rhodesia hade väckt frågan om hur stora eftergifter en stat som kallar sig demokratisk kan göra i sportens namn. Den Vita sporten blev i Båstad till en match om svarta människors rättigheter.

Samma dag gick studenter vid Nanterre och Sorbonne ut på gatorna, initialt för att protestera mot Vietnamkriget, men också med radikala krav på revolution i landet och inom universitetsväsendet. Polisen gick till våldsam motattack och demonstrationerna urartade i regelrätta belägringar av stora delar av Paris.

Kravallerna följs av en generalstrejk med tio miljoner arbetare som ifrågasätter sina sociala villkor, men också produktionens hierarkiska, auktoritära organisering och den franska statens stora brist på demokrati.

För oss som samlades på Vasagatan för femtio år sedan var alla bilder och berättelser från upprorets Frankrike av en enormt stor betydelse. Den europeiska arbetarklassen hade åter tagit plats på scenen och detta på ett oerhört spektakulärt sätt.  Även den lekfulla kultur som fanns med i revolten fascinerade. Själv blev jag oerhört förvånad över att för första gången, även i svensk press, läsa om att det fortfarande i vårt Europa ännu fanns en levande marxistisk rörelse mitt i den omfattande revolten.

Det jag bara läst om i alla tjocka historieböcker om Oktoberrevolutionen fanns fortfarande som en, om än en liten, men kämpande idéströmning.

Den 8 maj, alltså i samma månad, bildas Grupp 8 som kom att verka genom seminarier, demonstrationer och tidningen Kvinnobulletinen. ”Det privata är politiskt” var rörelsens mest kända paroll och innebörden av detta viktiga slagord när det gäller våra kön anammades av oss som var med på den tiden. I vart fall försökte vi att ta till oss denna aspekt av demokratin.

I slutet av sommaren kom så nästa konfrontation. Försöket till ”en socialism med mänskligt ansikte” krossades natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 då Tjeckoslovakien invaderades av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Under invasionen rullade mellan 5 000 och 7 000 stridsvagnar in på tjeckisk mark. De följdes av flera hundra tusen soldater.

Pragvåren blev till höst och sedan vinter. I april 1969 dumpades till sist reformförsökets ledare Alexander Dubcek och Moskva föste in ”diktaturens kreatur” i sina bås, nu ledda av Gustáv Húsak.

Vi fick här än en gång bekräftat att stalinismen, diktaturerna i Sovjet och dess satellitstater, inte på något sätt kunde göra anspråk på arvet från vare sig Oktoberrevolutionen i stort eller den tidens ryska bolsjevikparti.  Dessa stater och deras kommunistiska partier representerade inte någon enda variant av så kallad ”realsocialism” (ett av de värsta ord jag vet) utan de var kort och gott representanter för kontrarevolutionära partidiktaturer.  En parasitär byråkrati, ett socialt skikt, vars medlemmar levde av och förslösade den samhälleliga produktionsordning vilken skapats av Oktober.

Vår grundningskongress, året därpå, kom sedan att inramas av Den stora gruvstrejken uppe i de svenska malmfälten.  Den inleddes bara två veckor före vår sammankomst på Vasagatan.

Klasskampen levde även i Sverige, den långa politiska stagnationen och apatin under efterkrigsåren var bruten, och på samma sätt som med Vietnamkriget hjälpte TV till med att sprida en förståelse av det enorma som skedde där uppe i norr. TV 2 var helt nystartad och det visade sig snabbt att de socialdemokratiska makthavarna ännu inte hunnit med att få till strama tyglar och skygglappar på den helt nya redaktionen. Vi fick se massor med direktsändningar från den två månader långa, vilda och olagliga konflikten. Från strejkkommitténs demokratiska stormöten och från demonstrationer. Ett bra sätt i dag att förstå djupet av konflikten och den breda konflikten i samhället är att påminna om att det samlades in sex miljoner kronor till strejkkassan. I dagens penningvärde 51 784 000 kronor.

Vi i RM:s lilla grupp i Göteborg fick en unik möjlighet att redan från start ta en plats i detta solidaritetsarbete genom våra kontakter med den lilla grupperingen Fria Fackföreningsfolket (FFF). Jag hade via nära vänskap med initiativtagaren, metallarbetaren och agitatorn Bertil Johansson, blivit redaktör för dess blygsamma lilla stencilerade tidning.  När så FFF gick med i Göteborgs lokala solidaritetsgrupp för gruvarbetarna fick vi vara med och arrangera ett stort opinionsmöte på Folket Hus och fick på så sätt flera goda direkta kontakter med strejkledarna. Jag minns mest legendaren Elof Luspa som på kvällen, vid en fest sent om natten uppe i Biskopsgården efter mötet såg till att vi fick smaka på läcker fjällripa. ”Det här kallar vi strejkripa”, sa Elof. ”En bonus som den stängda gruvan bjuder på…”

Sammanfattar nu till sist det som framförallt förenade oss som grundade vår rörelse för femtio år sedan. Ja, då var det kämpande internationalism!   Demokrati i arbetarörelsens egna organisationer! Demokrati i styret av de vi fria samhällen vi kämpade för. Samt demokrati mellan nationer, etniciteter och kön.

Vår socialism var inte då och är inte nu tudelad. Vi säger inte Socialism och Demokrati. Vi säger bara socialism!