När Gustaf Fridolin och Åsa Romson i helgen kom till Västerås var de under fredagens kongressfest lika soliga, glada och skrattande som de egna partisymbolernas maskrosor kan vara en vacker försommardag.

Hemresan var säkert inte lika upprymd och uppsluppen eftersom kongressen – efter att först ha gett sina företrädare nytt förtroende  i den politiska debatten – sedan bröt av de bägge nyvalda språkrören lika enkelt som man bryter stänglarna på just maskrosor…

Fridolin och Romson – liksom partistyrelsen – blev fullständigt utskåpade i alla stora frågor som var uppe till diskussion. Idéerna bakom hela deras upplägg med ”En ny arbetslinje” var att de gröna numer borde ses som en för systemet regeringsfähig partner. Ett uppsåt som inledningsvis lyckades väl. I fredags sammanfattade exempelvis Göteborgs-Posten deras budskap med den feta helsidesrubriken ”De har lämnat plakatpolitiken”. Ord som var hämtade från Åsa Romson själv.

Men sedan gick allt åt fanders. I den mest uppmärksammade frågan om en arbetstidsförkortning förlorade partistyrelsen med 169 röster mot 50 för det egna förslaget. Dagens Nyheter gör i dag en parafras av Carls Bildts liknelse om ”en rödgrön röra” genom att skriva om ”en helgrön röra”…

I min värld borde det vara omöjligt att åka hem med ett sådant politiskt nederlag i bagaget och samtidigt fortsätta med att vara språkrör för det man inte tror på. Avbrutna maskrosor skiner inte som solen särskilt länge.

Men uppenbart är allt möjligt i Miljöpartiet. Kongressbesluten kommer att tolkas som ”visioner”, de blir en tröst för medlemmarna och ett lockbete för väljarna medan ”politiken” sedan blir en helt annan sak.

Både Fridolin och Romson, liksom veteraner som en Peter Eriksson, suktar stort efter att ta plats i en regering. Kongressbesluten gör det säkert omöjligt att delta i ett kabinett lett av moderaterna men i ett spann lett av socialdemokraterna är inte loppet kört. Där kan de säkert hitta en plats. Trots kongressbesluten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson konstaterar med en stor portion humor att (s) inte kan välja bort de gröna och att ”hur man manövrerar bort krav på slopade vinster i välfärden det kan Stefan Löfven doktorera på efter s-kongressen i våras”…

Hur är det då med kongresskravet på exempelvis en radikal arbetstidsförkortning, är det plakatpolitik?

Ja, självklart, om man väljer att inte helt gå på tvärs med marknadens eller kapitalismens helt grundläggande logik. Det är därför kongressen lätt som en plätt kunde byta ut den förra kongressens beslut om 30-timmars arbetsvecka mot den nu antagna 35-timmarsveckan. Eftersom det hela inte tas på allvar utan bara är ”en vision” spelar det ingen roll vad man säger och där låter sjutimmars arbetsdag trots allt lite mer realistiskt än sextimmarsdagen…

En av Miljöpartiets ledamöter i EU-parlamentet Carl Schlyter (där han slipper bilda regering) jublade stort:

– Det är ju väldigt skönt att veta att Miljöpartiet fortfarande står för en linje som säger att alla våra effektivitetsvinster och all innovation inte ska användas till löneökningar med ständigt ökad resursförbrukning, utan att vi kan gå hem lite tidigare och ta hand om varandra, våra barn och våra kära och vår planet, säger han.

Tjo flöjt! Vad betyder detta? Jo, i vart fall säkert inte sänkt arbetstid med bevarad lön. Detta därför att ett sådant isolerat nationellt ingrepp i den globala marknadsekonomin självklart innebär att fler privatägda och vinstdrivna företag drar utomlands. Massor med jobb försvinner och skatteunderlaget för den offentliga sektor där de anställda också ska jobba mindre blir än mer anorektiskt än i dag. Det  har vi som jobbat fackligt känt ända in i ryggmärgen. Carl Schlyter kan kosta på sig en runda exempelvis till Säffle där Volvo Bussar i dag river upp ett helt samhälle genom att flytta den egna tillverkningen till Polen med dess lägre timlöner för de många man- och kvinnotimmarna…

Arbetarna vid Volvo Bussar AB i Säffle har gått hem för sista gången

Återstår sänkt lön som alternativ. Realistiskt för många med höga löner, exempelvis Schlyter själv, men knappast för den stora mängden av löntagare. Inte minst när Fridolin sammanfattade framtiden med orden om att partiet nu också skulle tänka på dem som inte får pengarna att räcka till i slutet på månaden…

Varje budskap om en radikal förkortning av arbetstiden från partier som vill bevara det nuvarande marknadssystemet skorrar falskt. Visionen är naturligtvis helt rätt. Till hundra procent. Men ska den förverkligas och inte bli mer än simpel plakatpolitik kräver den ett verkligt systemskifte, ett uppbrott från den verklighet där jakten på vinster styr politiken. Den kräver en konfrontation med ägarna till våra storföretag och banker och detta i en omfattning som kräver åtminstone en påbörjad samordning av en reorganiserad europeisk arbetarrörelse i samarbete med det bredaste spektrum av folkliga rörelser. Inte minst gröna sådana.

En tanke helt fjärran även för Carl Schlyter, han må twittra hur glatt som helst över hur stormförtjust han är över kongressens vändning. Men att gå från ord till handling finns det inte en tanke på heller i hans värld. ”Upp flyga orden, stilla tanken står” diktade Shakespeare på 1500-talet. Det kunde i dag, femhundra år senare, stå som en rätt riktad kommentar till denna eskapism i ord.

Väl detta sagt finns det ändå en bra sak med Miljöpartiets kongressbeslut. De gör det svårare för Reinfeldt att hitta ett nytt regeringsunderlag och det kan säkert få många fler att fundera över det orimliga med vårt nuvarande ekonomiska system där det bara blir plakatpolitik av det som i sak är alltigenom förnuftigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Åsa Romson, Gustaf Fridolin,

I media: SR1,DN1,