18 maj, bara ett fåtal timmar innan midsommar och dess ljus – då slocknade lågan.

Men glöden kommer att lysa länge än. Dan Samuelsson, en av ”riddarna kring runda bordet” på Lundbyverkets matsal, Spetsbågen begravdes i fredags av sin familj och av oss vänner.

Det ”runda bordet” kräver en förklaring för de som inte var med. Vi fikade och åt alltid kring ett runt bord – eftersom det då alltid fanns plats för fler. Det var bara att vidga cirkeln med ännu en stol.

Dans låga brann för alla som hade det svårt. Vem kunde ana att han själv, denna uppenbarelse av livsglädje, skulle bli så illa bruten och sönderbråkad av en bil valborgsmässoafton 1985.

Han var bruten. Men inte knäckt. Han kom tillbaka. Bilden nedan, som jag fått av hans syster är tagen i vårt nya omklädningsrum på Tuve.

1992 drabbades han av en stroke och fick lämna Volvo.

Men kom tillbaka. Inte till Volvo Lastvagnar men till ett värdigt liv. Till en del – ironiskt nog – tack vare den enda borgerliga minister med ryggrad – han Westerberg, han med reformen om personliga assistenter.  Men självklart kom han tillbaka också tack vare värmen och lågorna  hos hans familj.

Detta samtidigt som Dan fortsatte att se Socialistiska Partiet som sin ideologiska låga.

Låt oss fortsätta att dra en lans för denna viktiga reform, vi som var riddare av det runda bordet.

Vid begravningen sjöng ett av Dans syskonbarn, Johanna Johansson, ett musikstycke älskat av Dan: Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng”. Jag, vi, tar farväl av en kämpe, med hennes tre sista verser. Bonddräng eller metallarbetare. Bägge är de lika fina:

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.

Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.

Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.

Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.

Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.

Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.