Det finns fyra skäl till att David Cameron nu säger att han vill omförhandla EU-fördraget och bjuda medborgarna på en folkomröstning 2017 om det eventuella resultatet:
Det första är att det nationella, borgerligt konservativa och främlingsfientliga UK Independent Party, UKiP, flåsar honom och de konservativa i nacken. Det senaste halvåret har UKiP med sin nationella demagogi om EU vunnit över 10-15 procent av Camerons tidigare väljare.
.
Den här bilden finns på UKiP:s hemsida som illustration till en kommentar om att i och med EU-medlemskapet kommer bulgarer och rumäner (läs romer att invadera Storbritannien. Visserligen lever vi (enligt kineserna) i ”Ormens år”, fortsätter man. Men i och med denna invasion kommer det för regeringen att bli ”Elefantens år”…
Det andra skälet är att reaktionära lobbyister till höger i hans eget parti i många stycken delar UKiP:s ideologi och politiska program. De som länge har fört fram en aggressiv kritik av EU är den grupp av konservativa politiker som har mest att förlora på en framgång för UKiP i nästa val.
Det tredje skälet är att han och hans kritiker från höger i sak, när det gäller politiken, framförallt försvarar London City. Alltså bank-, finans-, försäkrings- och riskkapitalbolag som har sina säten i London. ”City” vill inte att några käppar i sina välsmorda hjul från fransmän eller tyskar. Inga regleringar när det gäller den egna bankvärlden!
Det fjärde skälet är att han i ”i frihetens och demokratins namn” vill behålla och ytterligare försämra Storbritanniens arbetsrätt. Rättigheter som Margret Thatcher vann och som inte rördes under den nyliberala eran med Blair. Inga sociala protokoll här inte!
Den gamle stöten, Labours förre EU-kommissionär Lord Mandelson, säger att det bara handlar om att sparka undan problemet med UKip, som vore partiet en tom plåtburk på vägen ( Redan 2010 lovade Cameron en folkomröstning som aldrig blev av). Labour, många fackförbund och industrikapitalet i England är mer EU-positivt än ”The City”. Industrin köper och säljer till Europa. Mandelson avfärdar också taktiken med hot:
”Som jag ser det behandlar han EU som vore det en cafeteria, där du har din egen bricka, tar vad du vill ha och sedan går”.
En tidig första kommentar som för övrigt vår EU-komissionär Birgitta Ohlson plagierar i sitt uttalande för svensk press några timmar senare:
”EU är ingen à la carte-meny, där man fritt kan plocka rätter från menyn.”
Andra röster kom med samma typ av invändningar. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sa ”att man inte kan plocka russinen från kakan” och Frankrikes dito Laurent Fabius tog till en bild som han trodde att de brittiska vännerna skulle förstå: ”Föreställ er Europa som ett fotbollslag. ”Om du väl går med, då kan du inte säga Låt oss spela rugby!”.
Själv är jag helt och hållet emot EU:s institutioner, dess fördrag och ekonomiska politik. Dessa måste bort – och överskridas! Parlamentet i Bryssel är bokstavligen ett glashus utan vare sig ett demokratiskt golv eller bärbara, demokratiska väggar. Däremot med ett tak som lagts av nyliberalismen. EU driver en medveten klasspolitik för de rika där över tjugo miljoner människor nu är arbetslösa. Men det innebär inte att jag ser demagogin från den brittiska främlingsfientliga högern som något positivt. Inte heller Sverigedemokraternas retorik om en återgång till 1950-talet. En bättre framtid för oss arbetande människor måste innebära ett nära samarbete som ideligen kommer att korsa gamla nationella intressen. Stora gemensamma investeringar och beslut när det gäller miljön, energi, transporter och en återindustrialisering av Europa, kan och måste bli verkligt i ett rättvist och demokratiskt socialistiskt Europa. Ett Europa där vi arbetande människor bestämmer över stora kreditflöden och därmed oss själva. Inte banker och riskkapitalister.
Med dessa utgångspunkter menar jag att Jonas Sjöstedt definitivt är fel ute när han i Aftonbladet ”välkomnar” Camerons utspel och bara har positiva ord att säga om de brittiska kraven som resen inom ett reaktionärt ramverk. Varför inte i stället passa på med ett eget ”linjetal” om Europa och berätta om hur Vänsterpartiet ser på bankernas roll, militarismens fasta grepp och Europas framtid? Hur ska en radikal, socialistisk arbetarrörelse kunna återfödas på vår kontinent?