I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kulturrevolutionen 50 år, den svenska maoismens historia