”Statsministern tycker att det är fullständigt uselt att sätta in strejkbrytare. Du behöver inte tveka en sekund om detta”.

Rakt och bra svar av Stefan Löfvén i riksdagen på frågan från Jonas Sjöstedt om hur han ser på det faktum att Norwegian Air på ett massivt sätt brukar strejkbrytare i konflikten med sina piloter.

Dessvärre följde han sedan upp svaret med tillägget att ”Bemanningsbolag är dock ett fenomen som måste finnas på arbetsmarknaden”. Vilket i sammanhanget bara kan tolkas som ett stöd för det norska flygbolagets försök att via konstruerade dotterbolag skapa en form av hybrider mellan det egentliga moderbolaget och rena bemanningsföretag. Löfvén har bara kvar gamla fackliga nerver och impulser i ett av sina ben…

Självklart gör Norwegians ägare allt för att blanda bort korten. Vi ska fås att tro att det är ännu en lyxstrejk av en bortskämd höglönegrupp. Media ger oss främst bilder och berättelser av strandade, ilskna resenärer som inte begriper ”varför strejken måste drabba just dem”…

Visst. Den nyliberala revolutionen på arbetsmarknaderna, i Sverige liksom i många andra länder, har inneburit att det fackliga motståndet ofta är så försvagat att det knappt går att urskilja. Det är främst i den fortfarande lite mer trygga offentliga sektorn och bland högutbildade yrkesgrupper i efterfrågade, viktiga nyckelsektorer som människor vågar bjuda motstånd. Mönstret går igen i hela västvärlden. Arbetsgivarna vet att de stora fackliga organisationerna och deras ledare inte har mycket att sätta emot om det blir allvar av.

Så ser det ut. Det är ingenting att hyckla om. Den fackliga organisationsnivån och kampviljan inom det vi i brukar kalla det privata näringslivet är på historiskt låga nivåer.
Men inte minst därför är de norska piloternas kamp alla arbetande människors kamp. Kan de gå segrande ur konflikten hjälper det oss alla. Förlorar de blir det bara värre också för alla andra arbetande människor. Pilotstrejken är ingen egen soloflygning för lyx utan handlar kort och gott om rätten till en rimlig trygghet i jobbet. Så här säger deras fackliga organisation Parat i ett uttalande:

”Piloternas krav är mycket enkelt. Det handlar inte om lönen utan om att ha ett avtal med det företag som är deras verkliga arbetsgivare och det är moderbolaget Norwegian som är detta genom att detta bestämmer tider, plats och hur arbetet ska genomföras. Det är dess representanter piloterna möter i fackliga förhandlingar och det är där den övergripande personalpolitiken bestäms.

Denna strejk har betydelse långt utöver flygbranschen. Vår kristallklara värdering är att det inte ska gå, att via omorganisation, komma bort från avtal som man har med sina egna anställda. Om Bjørn Kjos (vd och störst aktieägare) och Norwegian får bana vägen fri för att, hur som helst utan att fackliga rättigheter och ingångna avtal följer med, föra över arbetare i produktionen till andra bolag så kommer hela Norges arbetsliv att snabbt förändras.”

Bjørn Kjos

Självklart också Sveriges. Uppstyckning av företag i bolag i syfte att också stycka facket, liksom landsplågan med bemanningsföretag är för nyliberalerna bara hållplatser på vägen mot deras ”anglosaxiska dröm” där man är visstidsanställd när, hur och var som helst, och bara får betalt för de timmar när man ”verkligen behövs”. En kassörska får stämpla ut när det är glest med kunder. En sjukvårdsanställd får gå hem de dagar när färre människor söker vård. En nyliberal dröm som redan är en mardröm för miljoner arbetstagande i Storbritannien…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Norwegian, Bjørn Kjos