Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja  till och med över notiserna,  dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av  mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Vänsterdagarna, Revolution, Håkan Blomqvist