På väg in till ett informationsmöte i går arrangerat av Syriska kommittén i Göteborg, i samarbete med ABF Göteborg och Olof Palmes Internationella Center, lyssnade jag på ett inslag i Dagens Eko om flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa. En av Italiens alla korrupta ministrar hade kastat i väg ett blindskott om att strömmen av syriska flyktingar var ett sätt för al-Quaida att infiltrera det egna landet.  Naturligtvis var det egentligen inte ett blindskott utan skarp ammunition i syfte att både förstärka och själv rida på vågen av europeisk islamafobi. För vad al-Quaida gör det är raka motsatsen till vad den italienska ministern gapar om, nämligen ett försök att infiltrera egna krigare i den syriska revolutionära processen i syfte att skapa ett fäste för den egna reaktionära drömmen om ett Kalifat för Irak och Levanten.

Väl på plats sålde jag Syrienbulletinens vinterutgåva tillsammans med Dana Orkideh Mohseni och Andreas Graube som jobbar med Föreningen Sverige-Syrien vilken är ansvarig för tidningen. En äldre syrier vi pratade med sa på perfekt engelska att han ännu hade lite svårt med svenskan. ”Det kommer sa vi. Det är bara att stå på”. ”Det ska nog gå bra”, svarade han. ”Men jag har bara varit två dar i Sverige så det tar ett tag till”.

Hans replik reflekterade den optimism och moral som fortfarande – efter tre års helvete – finns hos många av de syrier som kämpat så länge för sin frihet från diktatur. Från solidaritets- och informationsmötets scen fick vi höra berättelser från de verkliga människor av kött och blod som under fasor och beskjutningar tagit sig till Lampedusa och sedan till Sverige. Redogörelser så långt bort från den italienska ministerns konstruerade scenarier som man kan komma.

Syriskan Marwa läste en egen dikt som handlade om kärleken till Syrien, det land som Bashar Assad aldrig kommer att lyckas med att behålla.

Mousa fick applåder för sina sånger.

Reza Talebi från ABF i Göteborg var en av organisatörerna bakom mötet och visade med siffror hur denna episka katastrof ser ut. 120 00 människor har dött. Regimens krypskyttar skapar terror till och med genom att skjuta ihjäl små barn. Över två miljoner syrier har tvingats att fly sitt hemland. Inne i Syrien är det omkring 4 miljoner människor som fördrivits av Assads terror.  Nära nog outhärdliga siffror om vi översätter dem till det mänskliga lidande det handlar om.

Vi fick också se en dokumentärfilm tagen inifrån det sönderbombade Aleppo av en modig ung kvinna. Den avslutande scenen var oerhört stark. En rebell från FSA , i det civila ingenjör, berättade att han insett att omvärlden inte bryr sig om Syriens människor. Han pekade sedan på en gullig katt som överlevt Assads ryska bombplan och nu försökte klara sig i de sönderrasade gränderna, och frågade om det kanske var bättre att vädja till Europas folk om att hjälpa denna katt. Om man inte bryr sig om människor som går under kanske man trots allt vill bistå ett stackars oskyldigt djur…

Är det så illa? Ja, till en stor del. Nyckeln till att förstå den brist på verklig solidaritet som finns med Syriens plågade människor och deras kamp för ett värdigt liv är nog likgiltigheten hos de etablerade politiska partierna i Sverige och andra länder. Stormakternas schackrande och de reaktionära islamistiska rörelsernas intrång i dramat gör det sedan inte lättare att göra något vettigt solidaritetsarbete. På mötet slöt ett hundratal syrier upp. Men knappt några människor med sitt ursprung i vårt land. Det handlar till en del om att den syriska gemenskapen i Göteborg har svårt att nå ut. Språk och egen kamp för att överhuvudtaget få ett drägligt liv reser många hinder. Liksom ovanan vid vårt sätt att organisera politik och solidaritetsaktiviteter. ABF och Olof Palmes Internationella Center ska ha stort beröm för sina insatser. Reza Talebi från ABF står till förfogande för dem som vill jobba med frågan eller bara har idéer om kommande aktiviteter: reza.talebi@abf.se

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Lampedusa, ABF, Olof Palmes Internationella Center