Stefan Löfvén hävdar att de rödgrönas första budget innebär ”ett paradigmskifte, framförallt för jobben”. Magdalena Anderssons ”nådiga lunta” ska alltså förstås som en dramatisk förändring av en hel struktur, ett helt system. Vi ska fås att tro att vi välsignats med riktigt radikala strukturreformer, ett verkligt systemskifte eller en ”revolution”, vilket är så begreppet tolkas i fysikens vetenskapshistoriska värld där det har sitt ursprung.

Men så väl är det dessvärre inte. Vad vi däremot ser – och framförallt kommer att få se är en dramatisk politisk scenförändring. Nya kulisser rullas in, annan rekvisita ställs ut. Mängder med nya aktörer flockas i Rosenbad, med ett delvis nytt språk, ny ideologisk retorik och andra miner och annan intonation när de framför sina roller.

Men fortfarande är det samma pjäs som spelas. Om än med nya regissörer och en del nya aktörer. I alla avseenden består det svenska klassamhället som det såg ut innan skrivbordslådorna på Rosenbad städades ut och alliansens politiska nomenklatura flyktade i väg till lobbyindustrin…

Det är bara att se till hårda fakta. Avrundat kommer ”Statens utgifter” budgetåret 2015 att bli 886 miljarder kronor och detta samtidigt som regeringen meddelat att de sammanlagda kostnaderna för ”nya reformer” (inkluderat 400 nya miljoner till militären) kommer att bli drygt 20 miljarder. En stor del av dessa reformpengar hamnar helt rätt och innebär några försiktiga tåfjät framåt: exempelvis hos ensamstående föräldrar med barn, 1.6 miljardar; höjt underhållsstöd, 0.6 miljarder; mer pengar till äldreomsorgen, 2 miljarder; sänkt skatt för pensionärer, 2 miljarder; och höjt tak i a-kassan, 1,7 miljarder. En ensamstående mamma får 300 kr mer i månaden att röra sig med och slipper kostnader för medicin om hon har ett sjukt barn. En fattigpensionär med garantipension på dryg 8000 brutto i månaden får samtidigt 180 kr mer i månaden för sin hushållning. Ingenting som förändrar livet, inget systemskifte precis, men ändå några slantar mer.

Den pressade äldrevården får mer pengar

Regeringens siffror är dessutom manipulerade. Arbetande pensionärer får en kontrareform, en skattehöjning med 8.5 procent, vilket för pensionärsgruppen i sin helhet innebär ett plus i budgeten. Den påstådda kostnaden för en höjning av taket i a-kassan på 1,7 miljarder verkar också vara gripen ur luften. Den finansieras av medlemsavgifterna och en arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivarna.

Samtidigt uteblev vallöftet från (s) om höjda barnbidrag. Dessa har inte höjts sedan 2006 och därför minskat betydligt i takt med inflationen. Det höjda taket i a-kassan till 25 000 kronor är bra, men en kortvarig glädje för dem som gynnas eftersom den nivån bara ska gälla i hundra dagar! Sveriges lärarkår kommer dessutom att få se sig om himlen efter de tiotusen kronor mer i månaden som Gustav Fridolin lovat. Idrotten fick också kalla handen vilket innebär att den kanske viktigaste integrationsfaktorn i Sverige, barn- och ungdomsidrotten, blir mer utarmad på pengar. Sveriges utdöende jordbruk, vi importerar 50 procent av allt vi äter och bondens genomsnittålder är uppe i 57 år, får ännu ett liehugg i ryggen med Åsa Romsons löfte om en höjd gödselskatt nästa år. ”Vi får betala för att statens museum i Stockholm ska slippa avgifter”, rasar jordbrukarna på sina Facebooksidor. Oavsett hur man värderar de smärre inkomstfördelningar och förändringar av en del skattesatser som görs handlar reformerna med 20 miljarder i sak ändå bara om lite drygt två procent av Sveriges utgiftsbudget! Äter man två procent av det som läggs upp på ens tallrik brukar vi säga att man ”petar i maten” och det är också vad Magdalena Andersson och den rödgröna regeringen har gjort. Den har petat lite i alliansen tidigare budget. Inte mer. Allra minst handlar det om ett paradigmskifte eller radikala strukturreformer.

Bostadsbristen i många regioner kräver stora statliga investeringar

Den nya regeringen är också tokrädd när det gäller att investera för framtiden: Den akuta bostadsbristen måste mötas med stora statliga insatser (vilket dessutom är ett bra sätt att dra undan fötterna för (sd); miljonprogrammet från 1960-talet kräver en akut renovering med modern miljövänlig teknik för att minska energislöseriet; kollektivtrafiken byggas ut och få bättre kvalité; järnvägar – och många vägar – rustas upp; nya icke fossila energislag utvecklas och byggas ut; en plan för att rädda jordbruket och till en del återindustrialisera Sverige är lika akut. ”Politik är att vilja”, sa en gång Olof Palme. Men den nya regeringen är viljelös. Likt sin föregångare bara ett flarn för ”marknaden”. Utan nya skattesänkningar (vilket i sig vore dåraktigt) stannar alliansens ”konsumtionsekonomi” upp. Samtidigt är euroländernas tre viktigaste ekonomier (66 procent) Italien, Frankrike och Tyskland alla tre på väg in i en recession (Finlands för Sveriges del så viktiga ekonomi drabbas också hårt av EU:s sanktioner mot Ryssland). Många erkända ekonomer och ekonomiska institut talar om att stora delar av världens ekonomier är på väg in i ett japanskt syndrom. En slags ekonomisk sömn där utvecklingen står still för en lång tid framöver. Utan draghjälp från en ny konsumtionsvåg och med ännu mer vikande utländsk efterfrågan på viktiga svenska exportvaror är det precis långsiktiga investeringar som krävs. Inte minst eftersom Sverige är bland världens högst rankade ”låntagare”. Den svenska staten kan i dag få tvååriga lån med en räntekostnad på bara 0.021 procent. Men en insikt om detta saknas helt i regeringskansliet. I stället har vi fått ännu en nyliberal regering som är strykrädd för radikala grepp.

Bakgrunden till detta är inte bara regeringspartiernas egna program och deras snabba sprintlopp åt höger i politiken utan givetvis också sensommarens katastrofala valresultat.

Visst, (s), (mp) och (v) fick tillsammans 43.6 procent av rösterna i riksdagsvalet eller omsatt i riksdagsledamöter, 159 stycken. Räknar vi bara med de traditionella arbetarpartiernas röster (S) och (v) fick dessa rekordsvaga knappt 39 procent av väljarkåren. Samtidigt orkade den borgerliga alliansen bara med att räkna in 39.4 procent eller sjunka ner på 141 riksdagsstolar. Men i den politiska verkligheten har vi sedan Sverigedemokraterna med sina 12,8 procent och hela 49 nyvalda i vår riksdag. Samtidigt är det nästan torrlagt med breda sociala rörelser i landet. I Sverige lever två generationer av människor där de allra flesta aldrig har varit berörda av en verklig facklig strid. Vi ser heller aldrig några större grupper av studenter som vågar ta sig ton. Vänstern utanför riksdagen är ytterligt svag och jagar mer sin egen identitet än klassfrågor. Rättvisepartiet som relativt ensamma och med stor energi försökte sig på med taktiken att delta i riksdagsvalet kunde exempelvis bara räkna hem futtiga 791 röster – i hela Sverige.

Segerval för Sverigedemokraterna. Här en jublande Oscar Sjöstedt

Vad detta kommer att innebära fick vi en aning om under årets budgetdebatt där (sd):s nye ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt fick det att knaka till ordentligt i många riksdagsbänkar. För övrigt visade han, med skicklig retorik, att det finns flera ”ledarämnen” i (sd) om Jimmy Åkesson skulle fortsätta med att bli sjukskriven. Under eran Reinfeldt, alltså under de år när (sd) har vuxit upp till ett stort parti var moderaterna och deras alliansregering en av partiets huvudmotståndare, en del av etablissemanget, en del av ”dom där uppe som skiter i oss”. Men i det snabba scenbyte som nu skett, flirtade han i budgetdebatten med alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet och kastade också masken när det gäller var partiet hör hemma i viktiga klass- och miljöfrågor. Han sökte den påtänkta nya moderatledaren Anna Kinberg Batras hand genom att annonsera ett gemensamt motstånd mot Löfvéns regeringspolitik. ”Vi sverigedemokrater är också emot höjd skatt för högre inkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt höjda kärnkraftsavgifter”, menade han och förklarade sitt parti berett att kanske rösta för alliansens eget budgetförslag och därmed i praktiken fälla den nya (s)-ledda regeringen. Sedan tidigare vet vi också att (sd) vill riva upp turordningsreglerna på arbetsmarknaden och i övrigt försämra den lagstiftning som ger oss löntagare ett, om än mycket begränsat, skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Partiet ser också Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som en mjukis när det gäller svensk upprustning och vill själva ge så mycket som hela 24 miljarder mer av våra skattepengar till svensk militarism. Alla förslag från alliansen om mer pengar åt militären kommer därför att backas av SD. Sjöstedt räknade upp en rad förslag i budgeten som (sd) och Alliansen är emot: höjd skatt för höginkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt en större kärnkraftsavgift.

På fritiden älskar Oscar Sjöstedt att skjuta pansarskott med hemvärnet

Moderaternas gruppledare Kinberg Batra avvisade för stunden hans öppna frieri. ”Vi kan inte samarbeta med ett parti som inte står för öppenhet”, menade hon. För stunden därför att det finns en underliggande motsättning i den parlamentariska situationen. Om vi tillåter oss att för en stund bortse från de olika partiernas syn på invandring och flyktingmottagning är regeringen i ett stort parlamentariskt underläge i de flesta frågor som alliansen – och (sd) – driver. Sverigedemokraterna nya roll som oppositionsparti mot de rödgröna, med lite drygt 800 000 väljare bakom sig, 49 riksdagsledamöter och stort inflytande i många kommuner, samtidigt som det visat sig att moderaterna tappats på flera hundra tusen väljare som föredrog Jimmy Åkesson framför Fredrik Reinfeldt, innebär vulkaniska rörelser i det moderata partiet. Frågan är bara vilka utbrott vi kommer att få se? Frestelsen att acceptera stöd i voteringar från sverigedemokraterna – i frågor som inte rör migration – kommer att bli allt större. Inte minst när det gäller att återvinna regeringsmakten och en ny partiledare blivit varm i kläderna. Många moderater vill också öppna en dialog med (sd) och dämpa den förre partiledarens entusiastiska anslag när det gäller invandring och flyktingmottagning. En omprövning kan också komma när det gäller Reinfeldts taktiska syn på ett vapenstillestånd när det gäller arbetsrätten i stort och turordningsreglerna i synnerhet. Folkpartiets Jan Björklund har redan gått ut i ett öppet angrepp mot alliansens lågmälda ställningstagande på detta viktiga område och annonserat att LAS måste rivas upp och ”ingångslönerna” sänkas. Annie Lööf står sedan tidigare på den barrikaden och missar inte ett tillfälle att spy galla över turordningsreglerna. När nu (sd) är mer än dubbelt så stort som dessa bägge allianspartier och tänker driva samma hets blir det ett enormt tryck på moderaterna att byta fot och falla in i ett gemensamt borgerligt angrepp på arbetsrätten.

Politikens pendyl har sin gång, men för många moderater som gärna vill följa kapital- och företagsägarnas dito var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober säkert ett påbud om att det nu är dags att ställa om klockan. PM Nilsson tidigare ledarskribent på Expressen och grundare av debattsajten Newsmill är en grovkalibrig förespråkare för det som brukar kallas för ”näringslivet”, alltså den kapitalistklass som när sig på vårt arbete. Han menar i sin uppmärksammade ledare att det nu är dags för ”näringslivet” att befrynda sig med sverigedemokraterna, att helt enkelt bjuda in dem till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. En räkcocktail vid rätt tillfälle kan göra underverk, menar han, samt fortsätter: ”alla nya politiska krafter måste uppfostras av omgivningen. Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU, tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de ringled runt Stockholm också.”

Den scenförändring som sker ger samtidigt en öppning för Vänsterpartiet. I och med att (sd) mer öppet allierar sig med överheten, det rika Sverige, den borgerliga fyrklövern och militarismen, sänker partiet garden åt vänster vilket ger stora möjligheter för (v) att få in många träffar på och skada det parti som själv så gärna vill stoltsera som en underdog.

Det ledsamma är att (v):s ledning gör det rakt motsatta. Med tanke på den parlamentariska situationen och den fackliga rörelsens autism ska vi inte bli upprörda över att partiet kan tänka sig att rösta för Magdalena Anderssons budgetproposition. Det är en taktik som är lätt att förklara. Inte heller ska vi ilskna till över att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson försökt att förhandla fram förbättringar i budgeten. Det har uppenbart gått bättre tack vare att Löfvén har hållit dem utanför regeringen. För Miljöpartiet som fick några taburetter har det gått sämre. Deras viktigaste krav har begravts i utredningar.

Nej, det vi ska bli upprörda över är att Vänsterpartiets ledning identifierar sig själv med den nya regeringen och ger alla sina medlemmar, sympatisörer och väljare intrycket av att vara ett lika nöjt som godmodigt regeringsunderlag. I den politiska striden med ”Jimmy och hans järnrör” sluter de upp bakom regeringen och blir dess försvarsadvokat i stället för att inta en egen självständig roll som ”det enda oppositionspartiet för landets löntagare och utsatta människor”. På Aftonbladets ledarsida kan man till och med i en vidrig ledare tillåta sig att yrka på att 40- 50 miljarder av storbankernas fabulösa vinster i år på 100 miljarder ska dras in och gå till ”tre nya ubåtar av den nya toppmoderna modellen A26, 20 nya super-Jas och en massa bränsle, sjömålsrobotar och kryssningsmissiler”. Samtidigt som detta sker vågar inte Vänsterpartiet opponera högt och tydligt mot att Magdalena Andersson valt att bara beskatta bankerna med nya, ynka fyra miljarder kronor. Ulla Andersson skulle i media gått ut och talat om för Magdalena Andersson att det finns lador, de rikas lador, som faktiskt är proppfulla! Men att det som kan dras till staten självfallet ska gå till välfärd och inte till imaginär ubåtsjakt.

Om den rödgröna regeringen överlever budgetkrisen väntar nya maror för Stefan Löfvén. Många seriösa bedömare talar om att världsekonomin stävar in i en ny svår ekonomisk kris. Inte minst i Europa. Tysklands, Frankrikes och Italiens ekonomier har redan fått grundkänning. Samtidigt väntar nästa avtalsrörelse, vilken alltså kan komma att utspelas i en atmosfär av åtstramning – och krav på mer pengar till militär upprustning. Det är här som Stefan Löfvén förväntas spela domptör av hela den fackliga rörelsen och se till att det levereras mycket låga lönelyft. Ska Vänsterpartiet då bara mumla i skägget och komma med lite knappt hörbar kritik eller ska partiet framstå som en verklig vänsteropposition?

Det går alldeles utmärkt att ha två bollar i luften samtidigt! Vänsterpartiet borde genomgående förklara att Löfvéns ministär inte på något sätt är ”vår regering”, inte ett politiskt redskap för Sveriges löntagare, utan tvärtom bara ännu en nyliberal regeringskoalition. En stenhård kritik från vänster som skulle kunna inspirera slumrande sociala, inte minst fackliga, rörelser, vilket är det enda som kan ändra på de parlamentariska förutsättningar som är vid handen. Att partiet sedan av taktiska skäl väljer att inte fälla den – för att släppa fram en ny moderatregering uppbackad av sverigedemokraterna är både lätt att förklara och att förstå för alla människor som vill se vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Budgetdebatten,