Fotbollskvalet i går mot Kazakstan var en blek historia. Även om Marcus Birros sunkiga blogg från arenan i Malmö var värre. Där hette det att tempot i andra halvlek sjönk ”från stelopererad gamling, till hasande i dödens urinfärgade väntrum”. Måste man slå världsrekord i överdrifter bara för att få egen uppmärksamhet?.
Från dagens Göteborgs-Posten…
Men värst var reklamen. En farsot i media som den gode kristdemokraten Birro inte bryr sig om. Bonniers TV4 hade hand om evenemanget och i stället för en trivsam uppladdning i studion, rappa analyser i halvleken och längre intervjuer i eftersnacket fick vi som brukligt är i vinstkanalerna ett avskyvärt och påträngande gapande om nya bilmodeller, mobiltelefoner och hudkrämer (ljudet höjs av Storebror utan att du själv rört fjärrkontrollen).
Den utredning om public service som nu är klar bottnar till en del i denna upplevelse. Vi är många som genom SVT:s försorg hade en del fina upplevelser från OS i London och som med fasa föreställer oss hur Kinneviks MTG, vilket köpt rättigheterna till OS i Brasilien 2016, där kommer att impregnera varje tävling med ständigt flimrande och högljudd reklam.
I Sverige använder vi låneordet ”public service” mest när det gäller radio och TV. I engelskan har det en bredare betydelse och innefattar ofta offentligt ägda och styrda verksamheter som ska stå till förfogande för alla, alltifrån bibliotek, sjukvård, energiproduktion, vatten, telenät och vägunderhåll till polis och militär. Medborgerlig välfärd och trygghet utan vinst om man så vill. En uppfattning som alltmer aggressivt ifrågasätts av de högerpolitiker som vill se en ”avklädd, naken stat”. De mest rabiata anhängarna av Tea-party rörelsen i USA vill egentligen bara betala skatt till Pentagon och CIA. Republikanernas kandidat som vicepresident Paul Ryan har armbågat sig fram i just denna grupp genom att kritisera alla statliga insatser utan de som gäller dess monopol på våld. Sjukvård är ingen rättighet utan ”en privat angelägenhet”, är budskapet.
.
Till en stor del måste debatten om svensk ”public service” handla om detta. Som socialist vet jag självfallet att dagens SR/SVT inte är en oberoende del av den svenska staten. Ett ”politiskt Christiania” där redaktioner och journalister alltid kan göra de produktioner som de själva vill. Storleken på de licenser vi betalar till SR/SVT bestäms av politiker och utnämningar till verksamheternas olika styrelser är givetvis politiserade. Att dessa styrelser sedan barnsligt nog i sina trailers kallar sig själva ”helt fria och oberoende från både politiskt och kommersiellt inflytande” har ingenting med verkligheten att göra.
Personligen tycker jag dessutom att det mesta som visas på skärmar genom SVT:s försorg är strunt eller ren skit. SR:s P1 och P2 är däremot mina vinnare när det gäller svensk media. Men alternativet, SR/SV med vinst, är värre. Mycket värre. Oavsett personlig smak och eget tycke.
.
.
Sveriges Radio P1 och P2 är mina vinnare när det gäller svensk media
Det relativa oberoende som finns i dag måste bevaras och förstärkas. Det är värt att kämpa för och måste finnas kvar vare sig våra gemensamma media finansieras via licenser, skatter eller avgifter. Det är dessutom utomordentligt viktigt att vår public service tilldelas bra med resurser och får ”breda ut” sig genom att finnas med på alla de nya plattformar som skapas. Noterade häromsistens att min son och hans sambo bara använder sin ”platt-TV” som skärm för sina datorer. Själv ser jag nog snart mest TV genom Apple TV…
I dagens SvD driver moderaten Per Gudmundson på ledarplats en helt annan linje. Visst, han säger sig också vara för en relativt oberoende svenskt public service. Men han vill banta bort det mesta, ”rulla tillbaka verksamheten och koncentrera den på kärnan i uppdraget”. Bredare program ska bort. Som sport och underhållning. För Gudmundson är kärnan i det som ska produceras ”saklig nyhetsförmedling, högkvalitativ kultur och fördjupande programutbud”. En uppfattning som delas av många moderater. Säkert också till en del av deras kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. De vill att deras uppdragsgivare hos Bonnier, Hjörne, Shipstedt, Kinnevik och alla de andra privata säljarna av media ska kunna tjäna pengar genom att själva ha ensamhetsrätt till populära program och de struntar i det uppenbara faktum att dessa ofta för tittarna är en ingång till mer ”smala” produktioner. Deras public service skulle i praktiken bli en ”tråkig” kanal utan publik.
Kanske är det också så de vill ha det. Om folk i allmänhet ser mindre av ”fördjupande programutbud” blir det lättare att driva högerpolitik utan opposition. Privat media kan fortsätta med sin fördumning av människor.
.
.
Den gamle moderatledaren Ulf Adelshon har på ålderns höst insett att det egna partiets hantering av public service företaget SJ har varit en katastrof. ”Hela folkets järnväg” har helt spårat ut. ”Vi måste tänka om”, säger han i dag. Det var helt enkelt fel att stycka upp och börja privatisera SJ.
Vad vi kan hoppas på är att Lena Liljeroth Adelsohn fortsätter att krama om sin man Ulf. Riktigt ordentligt och länge så att han delge henne sina nya insikter.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Public service-utredningen, Lena Liljeroth Adelsohn, MTG, TV4, Marcus Birro
I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,DN6,DN7,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,