Orkanen Egon var en burdus fan. Skriver orkan därför att vi, som har vårt gamla båtmanstorp några mil innanför Väderöarna, kunde notera att man där i natt mätte upp så mycket som 38 sekundmeter i byarna.

Hemma skallrade fönstren och elströmmen bröts. Men det kan bli trivsamt med fotogenlampa, värmeljus, järnspis och kakelugn, gott om ved och upptappat vatten.

Men med mojnade vindar och dagsljus visade det sig vara värre ute i markerna, för där hade det helt enkelt ”gått åt skogen”. Hundratals yngre granar och en hel del äldre fur, i kantbestånd efter en avverkning i vintras, hade vräkts omkull av denne våldsverkare som av någon anledning döpts efter ett urgammalt grekiskt mansnamn (Aigon).

Orkanbyarna drog in från nordväst. Med mycket nord i sig och den nyss gallrade biten hade då en oskyddad flank.

Över en natt gick det därför ”åt skogen” med en tredjedel av det bestånd som sparats. En gång var detta hagmark, när korna ”gick på skogen”. Men under sjuttiotalet planterade vi. Gallrat två gånger. I dag är det plockepinn av alltihop.

Egon var inte bara burdus utan också en stark fan. Brukar bara svära till vardags. Men nog blir man ilsken över all denna brutalitet…

Ett mindre ekonomiskt värde är också borta. Det går att svälja. Många i Västsverige har drabbats värre och i ett större sammanhang är det en bagatell. Det som känns trist är att så mycket är borta innan det fick växa färdigt.

Utmed en bergssida bakom vårt hus hade vi också sparat en hektar. Även där har många träd stupat för denne vredgade Egon. Nu blir det att röja upp eländet – och börja om från början med nyplantering. Gäller att delta så gott det går i livets kretslopp…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, stormen Egon,