I tidningen Internationalen diskuteras revolutionen i Syrien med hetta. I en artikel av Tariq Ali  rubricerad ”Vad är en revolution” menade han att det under de tre år som gått, med väldiga sociala och politiska eruptioner över hela regionen, överhuvudtaget inte har handlat om revolutioner. Vi ifrågasatte detta med svaret ”Tariq Alis långa resa”. Förra veckan kom en replik på detta i form av en intervju ”Vad är en revolution – egentligen”. Nedan följer vår kontrareplik i oavkortad form.

Benny&Göte

”Från och med Irak och framåt har jag beskrivit det vi ser som en process. Det är en ny form av återkolonialisering för dessa länders del. Vi har sett det i Irak och i Libyen såg vi hur en mycket skicklig propagandaoperation iscensattes…”. Tariq Ali i Russia Today.

I hans värld är det inte folkliga revolutioner och revolutionsförsök som under snart tre år skakat den arabiska världen. Det han ser är i stället i huvudsak en kontinuerlig process alltsedan Irakkriget 2001. En strategi där Mellanöstern återkolonialiseras av Väst. Om än under nya former.

Satirtecknaren Carlos Latuff ser bara Turkiet (och USA)

bakom revolutionerna i arabvärlden

Vi ser någonting helt annat.  Mohammed Bouazizis självbränning i protest mot hur han förnedrades av polisstaten och upproret i Tunisien vintern 2010-2011 var inledningen till en kvalitativt ny process. Vi delar därför helt den uppfattning som Gilbert Achcar sammanfattar i en intervju för Socialist Resistance:

”Det som började utvecklas 2011 är en långvarig revolutionär process, som skall utvecklas under många, många år, om inte decennier, i synnerhet om vi tar hänsyn till dess geografiska utbredning. Ur detta perspektiv är det som skett hittills bara processens inledningsfas /…/ Denna långvariga revolutionära process har sina rötter i regionens sociala verklighet, som kännetecknas av många decenniers bromsad utveckling – en sedan flera decennier högre arbetslöshet, i synnerhet ungdomsarbetslöshet, än i någon annan region i världen”.

Bush`s strategi för Irak, drömmen om en ”återkolonialisering”, blev en utrikespolitisk katastrof och i stället för en nära allierad tvingas USA i dag att leva med en Iranvänlig regim i Bagdad. Washington saknar samtidigt en strategi för Mellanöstern. Vita huset agerar i stället defensivt, ofta motsägelsefullt och försöker efter förmåga bara att parera de olika kriserna i regionen. Det är inte Barack Obama som håller i tömmarna när hästarna skenar. Han har fullt sjå med att hålla sig fast för att inte själv bli avkastad. Satirtecknarna har glädjedagar. Daryl Cagle nedan ser honom som snärjd av en hybrid mellan bläckfisk och träd.

Tariq försöker också att sy ihop sin uppfattning teoretiskt genom att ge ordet ”revolution” en egen personlig, mycket snäv tolkning som inte delas av vare sig ordböcker, historiker, sociologer eller marxismens alla stora teoretiker. För hans del är det bara en revolution när vi ser ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”. I flera texter återkommer han till att statsapparatens våldsapparat också ska ha eliminerats (men blev lustigt nog upprörd när så blev fallet i Libyen). Kort och gott kan revolutioner i det nya seklet bara vara socialistiska revolutioner.

Nejlikerevolutionen i Portugal 1974/75 var ingen revolution…

Eftersom det i hans värld inte handlar om en revolution utan om en återkolonialisering av Syrien där regimen trots allt bjuder motstånd, ligger det nära till hands att just spontant kasta skulden på rebellsidan i Syrien vid uppmärksammade krigsbrott som Hulamassakern och gasattacken i Damaskus.

Framförallt blir det bekvämt för Tariq när det gäller solidariteten. Om möjligheterna för en socialistisk revolution är bortspelade behövs ingen solidaritet. Borgerliga fri- och rättigheter är vattvälling. I logik med detta arbetar inte Tariq med någon form av solidaritet med de syriska revolutionärerna (de finns ju inte). Det gör inte heller de kamrater i Sverige som översätter och lyfter fram hans plattform.

Här finns också rågången i debatten. Detta eftersom vi i motsats till kamraterna ser detta som en huvuduppgift för socialister i Sverige när det gäller internationellt arbete och därför efter vår förmåga deltar i partiets opinionsbildning samt i Föreningen Syrien Sverige och dess solidaritetsarbete.

I Internationalen var repliken till intervjun med Tariq minimerad av debattredaktören. Här på bloggen preciserar vi därför våra svar när det gäller en del av de faktiska händelser som diskuteras i intervjun. Men vill först betona att det ena eller andra ställningstagandet när det gäller Mellanöstern mår bäst av ses i ett sammanhang.

I den svenska politiska debatten har ordet ’narrativ, berättelse eller berättande framställning, blivit alltmer frekvent i takt med att etablerade partier makat sig samman och i klump klängt sig fast vid ändlösa diskussioner om konjunkturpolitik och inbördes exercis i hur olika skattesatser gynnar eller slår mot gemene man. När det gäller Syrien och många andra internationella frågor moltiger man mest. Från Reinfeldt till Sjöstedt.  Palmes dagar med internationellt engagemang är långt borta. Det har i det stora hela blivit för mycket sandlåda över Riksdagens plenisal. Det man efterlyser på debattsidor och kulturartiklar är i stället ett narrativ, en berättelse om framtiden. Inte minst letar socialdemokratin efter sina förlorade visioner. Det är en bra debatt eftersom den letar efter medryckande sammanhängande ideologier som kan entusiasmera människor för politiskt arbete.

Olof Palmes dagar är långt borta.

Vi ser begreppet som fruktbart även när det gäller vår diskussion. Spårar vi de olika berättelser som finns och understryker dem kan det öka förståelsen för varför människor agerar som de gör. Inte minst när det gäller krigets Syrien. För i den debatten ser vi naturligtvis inte Tariq som vore han i sold hos Assads diktatur, han beskriver denna som en hänsynslös polisstat – en dålig kopia på det gamla Sovjet. Men när det gäller sin sedan länge övergripande berättelse om arabvärlden, att vi ser ”en återkolonialisering av regionen”, utgår han ifrån det faktum att Syrien ännu inte helt ”assimilerats” av USA:s ”Nya ordning”. När diktaturens brutalitet och dödsskjutningar väl tvingar fram ett väpnat försvar av det civila motståndet, vilket ganska naturligt sammanfaller med olika försök från USA, Gulfstaterna och Turkiet att blanda sig i, då får detta honom att sätta klackarna i marken. Hit men inte längre! Tar man emot vapen eller annan militär hjälp från dessa stater blir man omedelbart en paria som vänstern inte skall befatta sig med. Kvantitet övergår i kvalité och lojaliteterna kommer att bestämmas av den bipolära motsättningen om en ”återkolonialisering av regionen”. Maoisterna brukade tala om att ”huvudmotsättningen” bestämmer i politiken. Tragiskt nog faller Tariq ner i samma fallgrop.

Rebellerna i Libyen blev därför för Tariq ”Imperialismens marionetter” när de begärde flygstöd från Väst.  Går vi tillbaka två år var Tariq så grund i sin vårdslösa förenkling av skeendet att han inte ens såg ett folkligt uppror och ett hjältemodigt motstånd mot Khaddafis elitförband och dess pansardivisioner. Artikeln i NLR, ”Between past and future”, som han själv refererar till i intervjun visar att han inte ens i efterhand läst på. ”Inte heller var det några massakrer i Misrata, Zawaiya or Ajdabiya när regeringsstyrkor återtog dem”, skriver han. Verkligen? Bilderna från Misratas fullständigt sönderskjutna huvudgata, Tripoli Street, finns fortfarande på våra näthinnor. Khamis pansarbrigad lyckades trots detta aldrig ”återta” staden.

Misrata, Tripoli Street under belägringen.

Tariq har alltså inte ens lagt märke till att innevånarna i Libyens tredje stad härdade ut i ett episkt motstånd mot en fyra månader lång belägring av sina hem. Utan egentlig hjälp utifrån slog ”marionetterna” (våra hjältar) tillbaka dagliga artilleri- och pansarattacker. Khamis` stridsvagnar blockerades av bulldozers och långtradare vilka sedan brändes  ut med hemmagjorda bomber. Regeringsstyrkorna besegrades. Zawaiya återtogs däremot efter att stridsvagnseld malt sönder motståndet i stadens centrum under fyra helvetesdygn. I Ajdabiya var förlusterna i människoliv mindre eftersom människorna där flytt till Bengazi…

Går vi tillbaka till Syrien ser vi hur Tariqs övergripande narrativ inte bara gör att han urskuldar regimen. Det leder honom också till att svartmåla också motståndet mot diktaturen eftersom detta nu ses som ett led i en imperialistisk offensiv.

En författare och debattör som Tariq har samma val som alla vi andra när det gäller att återge en bild av det vi ser. Likt en konstnär med sin breda palett, rik på färger, väljer han självfallet att måla det han själv önskar eller vill se. Han skulle kunna ha berättat om helvetet i Assads tortyrhålor eller om hur diktaturens nyliberalism i Syrien skapade kanske världens högsta ungdomsarbetslöshet (Robert Fisk). Han skulle med sitt levande sätt och med sin skickliga retorik kunna ha varit en röst för demokratiska och sekulära krafter i landet. Han skulle kunna ha talat om för vänstern i världen att upproret hade sin klassbas i arbetarförorterna till Syriens stora städer. Men inte alls, i stället lät han sig intervjuas 16 juli 2012 av Putins egen personliga propagandakanal Russia Today. Det vill säga samtidigt som massakern i Houla den 25 maj diskuterades hett runt om i världen. Redan tidigare hade han svalt regimens propandabluff, iscensatt av den ökända nunnan Agnes och reproducerad i Frankfurter Zeitung, om att det var rebellerna som låg bakom avrättningarna av civila i Houla. Nu gick han ut – i de ryska vapenmånglarnas egen media – med följande fruktansvärda anklagelse: ”Illdåd begångna av Syriska nationella rådet och dess organisationers supporters skapar förödelse i vissa områden och de utför avsiktligt dessa illdåd så att de kan skyllas på regimen”.

Massakern i Houla.

Vi hoppas att alla inser allvaret i Tariqs anklagelse. Han talar om rebellerna som monster i människohamn vilka medvetet slaktar människor i propagandasyfte. Lägg märke till att det inte är jihadister i ISIS eller al-Nusra han talar om utan vanliga miliser i den Fria syriska armén sommaren 2012, långt innan dagens situation med stark närvaro av extrema jihadister som med sina parallella illdåd stärker regimens politiska ställning internationellt. Vi var och är inte det minsta moraliskt uppbragda över den i sig oförargliga händelsen att Tariq låter sig intervjuas av Russia Today. Hade han låtit sin stämma ljuda och där högt och tydligt fördömt Rysslands vapenleveranser hade vi jublat. När han nu valde att ropa med regimen Assad blev vi bara upprörda, besvikna och ledsna.

Att Tariq senare, efter FN:s rapport om Houla, insåg sitt misstag och gick ut med en offentlig dementi var naturligtvis i sig bra. Det var regimens soldater och dess slaktarmilis Shabiha som svarade för illdåden. Men det var nog mest en omvändelse under galgen – inte en uppriktig omprövning av hur han hamnat så fel. Det har visat sig i senare inlägg och debatter där han har kvar sitt narrativ från invasionen av Irak 2001, alltså berättelsen om en ”återkolonialisering” av hela regionen. Inte minst demonstreras detta av hans reaktion på gasattacken i Ghouta. Med litterärt snirkliga men ändå helt klara ordalag valde han i en artikel att frikänna regimen från ansvar: ”Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen”. Med hjälp av en del andra skrivningar försöker man i intervjun att räta upp ställningstagandet till att betyda ”Vi vet inte. Det kan vara vem som helst. Kanske en våldsam general”…

Raketerna med saringas kom från regimens artilleri i det brunrosa fältet.

Men vart tog FN:s rapport vägen? Där finns materiella bevis om vilka typer av raketer som användes, hur granaterna var konstruerade, varifrån de sköts iväg och hur stora mängder saringas som användes för att sedan drabba två stadsdelar sexton kilometer ifrån varandra. Det enda FN:s rapport inte säger är vem som utförde angreppet, eftersom Sellström och hans team inte hade rätt att yttra sig i den frågan. En munkavle som Ryssland och Assad krävt för att överhuvudtaget acceptera en inspektion!

Andra, institut, forskare och militäranalytiker har analyserat rapporten och totalt avfärdat konspirationsteoretikernas prat om gasgranater tillverkade i mammas kök. För att inte tala om vår ökända propagandanunna som kokade ihop en historia från Blåkulla om barnlik som transporterats från kustens Latakia till Damaskus och uppgavs ha varit med på olika videos vid olika sammanhang…

Nej, det finns inga berättigade tvivel om regimens ansvar. Det är visserligen sant att man ”aldrig kan veta” men att hänvisa till en i det närmaste obefintlig möjlighet för att ställa sig helt neutral vid sidan om och nonchalant prata om ”att vem som helst” kan vara ansvarig, det gör man bara om man vill måla efter det scenario, det narrativ man själv har i huvudet.

Det trista med Tariq är att han skulle ha haft kapacitet för att spela en helt annan roll. Nu gör han inte det. I många stycken är hans berättelse i stället i stora stycken densamma som diktaturens. Vi kan bara än en gång beklaga.

.