I dag tror sig Per Gudmundson ha fått till det riktigt ordentligt i sin ledare för norskägda Svenska Dagbladet. Som vanligt är det A-kassan som är i fokus. Det har den varit alltsedan dess grund började rivas i början på 1990-talet.
.
.
”Hela Trollhättan skulle släckas ner” om vi höjer taket i A-kassan menar han. Enligt finansdepartementets beräkningar skulle nämligen 30 000 jobb försvinna vid en tänkt höjning och detta bara för en höjning av taket för de tre första månaderna. En siffra som omsatt i verkligheten skulle kunna motsvara alla som förvärvsarbetar i exempel just Trollhättan.
Gudmundsons demagogi är ren ideologi. Det finns ingen vetenskaplig grund bakom påståendet. Detta trots att han låtsas det genom att hänvisa till den borgerliga ekonomen Lars Calmfors. Vi skulle lika gärna rakt ut i luften kunna påstå att den borgerliga regeringen har ansvar för att hela Stockholms stad släckts ner eftersom Arbetsförmedlingen redan i dag redovisar 378 000 människor som vill ha jobb. Alltså i runda slängar lika många som förvärvsarbetar i huvudstaden…
.
.
Här en slående graf från ett utmärkt inlägg av Göran Zettergren på bloggen utredarna.nu (TCO). Den röda linjen redovisar hur arbetslösheten sett ut sedan 1965. Den blå anger samma sak för ersättningen/efter skatt när man förlorat jobbet.
Här finns inga belägg för att en värdig A-kassa skulle lämna efter sig en dystopi av utslocknade, döda städer.
I slutet på 1980-talet när A-kassan gav som högst ersättning hade vi samtidigt som lägst arbetslöshet! Att graferna tillfälligt följde varandra under 1990-talet bekräftar bara att regeringarna Bildt/Carlsson/Persson och deras respektive stödpartier utnyttjade lågkonjunkturen i den inhemska bankkrisens spår som en förevändning för att attackera vår trygghet.
När den borgerliga alliansen däremot sänkte taket än en gång 2006 rakade arbetslösheten i stället i väg upp mot nya höjder. Trollhättan och flera andra städer fick släcka ner…
*******
Nej, Gudmundson arbetar målmedvetet efter samma dagordning som regeringen och dess uppdragsgivare i näringslivet. Sänkt A-kassa och en ”hyfsat stor arbetslöshet” innebär att lägstalönerna kan pressas ner. Vilket om något är vetenskapligt belagt. Med lägre tak där så många som möjlig får huka sig, en del krypa, är det helt klart att det blir ”incitament” till att söka fler jobb, menar finansminister Anders Borg. I radions lördagsintervju tog han bladet från munnen och sa faktiskt att det är bra med en arbetslöshet på en nivå som han i oppositionsställning själv kallade för ”massarbetslöshet”:
– A-kassan kan höjas när vi ser att, för det första: vi ser att vi också kan göra andra saker som stimulerar arbetsutbudet, till exempel jobbskatteavdrag. Och för det andra: när vi börjar se att den här nedgången av a-kassan som vi sett verkligen biter. Så att vi ser att arbetslösheten går ner till de nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent.
Folkpartiets utspel om att sänka ungdomslönerna med 25 procent har samma logik. Liksom de borgerligas strävan efter att få ner socialbidragen:
– Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsstöd gör att drivkrafterna för unga och invandrare att ta steget in på arbetsmarknaden är för svaga. Det är den svenska modellens akilleshäl som vi måste göra något åt, sa Borg i våras.
Lyckas de med att pressa ner lägstalönerna minskar också kraven på bättre ersättning från arbetsmarknadens stora grupper av löntagare. Folkpartiet som alltid vill vara värsting i sådana här sammanhang skyltar i och för sig med att man visst kan tänka sig att höja taket i A-kassan en bra bit – men bara om LAS och turordningsreglerna kvaddas helt och hållet. Dess talesman i arbetsmarknadsfrågor, Johan Pehrson, väntar förhoppningsfullt på att den ”jobbpakt” som ”parterna” smusslar med i skymundan ska kunna lösa upp hela frågan i en kompromiss mellan alla partier…
.
.
För den gamla utlevade arbetarörelsen är grundproblemet att hela debatten strikt går efter nyliberalismens dagordning. Med ett språk hämtat från tidningarnas kultursidor skulle man kunna säga att det är kapitalägare och näringslivet i stort samt deras politiska avläggare som ”formulerar problemställningarna, både vad som diskuteras och hur det diskuteras”.
Visst finns det många aspekter att ta ställning till när det gäller A-kassan. Men för arbetarrörelsen har den bärande idén historiskt varit att så gott det går upphäva konkurrensen mellan arbetande människor. Genom en bra A-kassa minskar konkurrensen om de jobb som finns och därmed har man bättre möjligheter att kämpa sig till en bra reallön. Sak samma gäller för de flesta bidragssystem.
Sätter vi denna fråga i fokus i argumentationen breddar vi också intresset och stödet för A-kassan. Även de med jobb och hyfsad lön ser att ersättningsnivån har stor betydelse för deras egen framtida reallöneutveckling. Dagordningen kommer helt enkelt att beröra alla arbetande människor.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Borg, Lars Calmfors, taket i A-kassan, Per Gudmundson,