Natten bjöd på snöstorm med orkanbyar över de norska fjällen. Det klassiska långloppet Birkebeinerrennet från Rena till Lillehammer fick ställas in. Hemma hos oss var det iskall regnstorm. Vinden fick hela vårt gamla hus att skaka och från bergssidan i nord lät det som om jetplan svepte förbi.

Men när stormen väl bedarrat och solen i morse bländade genom arktisk klar luft stod vårt gamla, trogna tranpar där, bara ett tjugotal meter utanför köksfönstret och såg ut att trivas med alla blötdjur i vallen.

Våren kan fördröjas men aldrig motas tillbaka för gott.

Uppe i backen ligger timret på hög och väntar på att bli till hus. En cykel av fyrtiofem års arbete är avslutad. Om några veckor börjar nyplanteringen. Börjar med glasbjörk som ska få avlösa en del av den gamla mer knotiga och greniga vårtbjörken.

Hemma på vedbacken är ekogymmet i gång. Det säkraste vårtecknet som finns. Gamla gubbar sprätter i väg som vore vi tjugoåringar. Den större avverkningen gör att vi i år ska kapa, klyva och stapla upp ett sjuttiotal kubikmeter. Värme och varmvatten för en lång tid ska säkras.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, tranor,