I SVT:s kulturnyheterna försökte K-G Bergström än en gång att uppträda som politisk siare eller som någon sorts orakel – inte från Delfi – utan från TV-soffan. Denna gång var han satt att recensera Kjell Östbergs första bok i den biografiska duon om Olof Palme, ”I takt med tiden”.

Samtidigt var de stora tidningsdrakarnas vassare kommentatorer ute i spalterna med sina bedömningar. Aftonbladet publicerar en i alla avseenden mycket generös recension av Ann Charlott Altstadt. Kanske inte så konstigt. Tidningen kultursida är domäner där Östberg både uppmärksammats och uppskattats i andra sammanhang. Men även seniorerna i klassen är berömmande. Först Dagens Nyheters Barbro Hedvall:

I takt med tiden förmedlar inga omvälvande nyheter, men Östberg har gjort en imponerande forskningsinsats som kompletterar och komplicerar bilden av en man som fortfarande, tjugotvå år efter sin våldsamma död, väcker starka känslor.

I takt med tiden följer det spåret, metodiskt och noggrant. Ibland bryter författarens eget vänsterperspektiv igenom; tonen är lätt förebrående i avsnitten om den unge Palmes proamerikanska attityder. Men tack vare Kjell Östberg träder Olof Palme äntligen fram i biografisk och politisk helfigur, befriad från fördomar och myter. Det är stort.

Per T Ohlsson från Sydsvenska Dagbladet är också full med lovord:

Var Olof Palmes hemlighet hans unika förmåga att läsa sin tid? Ja, lyder professor Kjell Östbergs slutsats i den första imponerande delen av hans biografi: ”I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969″(Leopard).Här kan man verkligen tala om arkivdykning: i det stora Palmearkivet (bara breven är cirka 100 000!) och i andra in- och utländska arkiv. Så är också skildringen utförlig – släktbakgrund, studier, studentpolitiken, tjänsten på försvarsstaben, anställningen hos statsminister Tage Erlander, partiengagemangen, avancemanget i kanslihuset, statsrådsposterna – allt finns med.

K-G Bergström far efter helt andra ord i SVT:s Kulturnyheterna. Visserligen menar han att Östberg grävt på ordentligt i amerikanska arkiv – men i övrigt så är inte boken ”bland de bättre biografier” han läst. Varför? Jo, menar Bergström: ”När det känns som om perspektivet inte är självklart utan att man ska behöva fundera över var författarna står politiskt” då blir det galet. Han säger också att han ”läst jättemånga bra amerikanska biografier där man aldrig har behövt göra detta”. Sedan harklar han fram en radda om att författaren ”finns långt ut på den yttersta vänsterkanten”, alltså väldigt långt ifrån Bergströms egna borgerliga föreställningar om livet – och historien. I sak menar han att Östberg glorifierar 68-rörelsen och övervärderar dess betydelse för opinionsbildningen och för Palme själv. Den åsikten kan man naturligtvis ha även om den inte delas av seniorerna i branschen. Men egentligen menar Bergström att forskare bara ska ha ett borgerligt perspektiv – alltså att de ska leva i hans egna vanföreställningar om livet. För han kan väl inte mena att författarna till de amerikanska biografiska bestsellers som han har på nattduksbordet saknar perspektiv? Att dessa biografier bara är produkter där man kört samman historiska data i en computer och sedan tryckt ut alstren? Eller att jag – långt ut på den socialistiska vänsterkanten – inte skulle kunna ha någon behållning av en biografi över låt säg Trotskij bara för en författare själv i det stora hela håller sig med borgerliga värderingar? Eller ska jag döma ut Bergström när han själv kommenterar den borgerliga alliansens politik – bara för att han själv är fången i en borgerlig ideologi? Dessutom – är det inte för tidigt att säga att Kjell Östberg – i den första delen av sin biografi övervärderar 68-rörelsens betydelse? Boken slutar 1969 och då hade effekterna av denna rörelse, vars starkaste drivkrafter var den stora gruvstrejken 69-70 samt det ständigt pågående Vietnamkriget knappt börjat påverka idéerna i samhället.

Kulturnyheternas inslag snubblar också i ingången. Där presenteras Bergström stort som ”SVT:s kommentator och en som också har träffat Olof Palme flera gånger”. I själva pratet avfärdar Bergström sedan Palmes betydelse: ”Han var inte så jättefantastisk som man ibland tror i debatten”. Varför var det då så märkvärdigt att ha träffat karln att man behövde understryka det för att ge lite glamour åt Bergström? När han ändå är i farten passar han dessutom på att avfärda den tidigare politiska journalistiken på TV: ”Den hade ingen storhetstid under hans (Palmes) tid”. Ja, det är nog så att vad Bergström säger är: ” Egentligen är det bara jag som är stor”…

Oraklet i Delfi satt på en trekantig pall och andades in de svavelhaltiga ångor som hela tiden spyddes upp ur en underjordisk källa. Snurrig i huvudet svamlade han sedan ut en radda med osammanhängande meningar som det krävdes en hel flock med heliga präster för att uttolka.

Riktigt så illa är det inte med Oraklet i SVT. Men nästan.

Intressant?

Bloggat: Jinge, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Palme, Kjell Östberg, K-G Bergström, 1968,