-De makthavare som i dag samlas i Rom måste ta initiativ som leder till en förändring, skriver Elisabeth Gauffin och Ngolia Kimanzu i Aftonbladet Debatt den 1 juni och syftar på de som samlas i Rom för att under FAOs ledning diskutera de drastiska prishöjningarna på råvaror och grödor. Problemet är bara att de som samlas i Rom är samma makthavare som under årtionden tvingat på utvecklingsländerna en ekonomisk modell som ruinerat det lokala jordbruket till förmån för produktion av exportprodukter som färska haricots verts till assietterna i norr samtidigt som basvaror som vete, majs och ris importerades billigt från en världsmarknad som hållits under armarna av amerikanskt och europeiskt stöd till det effektiva storskaliga jordbruket hos oss. Politiken kallades för The Washington Concensus och fördes av Internationella Valutafonden och Världsbanken under Vita Husets ledning.

-Följer ni inte våra direktiv för strukturanpassning kan ni se er om efter lån på annat håll, var det beska besked som gavs.

Vissa resultat av denna politik är minst sagt absurda. För 25 år sedan var Kenya självförsörjande på mat. I dag importerar Kenya 80 procent av sin mat och samtidigt är 80 procent av landets export jordbruksprodukter. IMFs och världsbankens exportmodell har skapat en situation där länder som exempelvis Indien exporterar vete och ris trots att en femtedel av befolkningen är undernärd.

När plötsligt priserna på världsmarkanden skjuter i höjden då är inte längre de fattiga ländernas imort av mat billig och på plats finns det bara ett sönderslaget jordbruk kvar oförmöget att producera för det lokala behovet av mat. Plötsligt vaknar både FN och världens politiska ledare upp och förfasar sig mer över riskerna för social oro och upplopp än för det faktum att folk svälter ihjäl. Redan innan den nu aktuella « matkrisen » dog omkring 15 000 barn per dag av undernäring vilket inte fick vare sig George Bush eller Ban Ki-mun att ställa sig på tårna för att bättre synas. Den enda vettiga hjälpen till de fattiga ländernas jordbruk är att bryta agroindustrins monopol på utsäde och kontroll över gödningsmedlen. Det behövs 30 miljarder dollar per år för att möta krisen säger FAO-chefen J. Diouff och frågar sig hur det ska finansieras. Fråga USA om det inte kan avstå från en dags militärutgifter per år. Det räcker mer än väl. Skapa ett lokalt jordbruk för lokala behov. Inte ett jordbruk som producerar lyxvaror till lyxkonsumtion i Norr. Vem behöver färska hallon och sparris i december?

I andra media: NYT,AB,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Matpriser, FAO, Rom, Aftonbladet Debatt, Jordbruk, IMF, Världsbanken, agroindustri