Diskussion om migrationen en fallgrop för vänstern.

Den här texten är skriven av den belgiske socialisten Daniel Tanuro som ett svar på en fråga om hans syn på Belgiska Arbetarpartiets (PTB) linje i asyl- och migrationspolitiken. Jag har gjort en fri översättning för att anpassa texten till debatten i Sverige.

Bäste vän,

Du frågar efter min syn på PTB:s asylpolitik och jag uppskattar att kunna ha ett utbyte med dig i en öppen dialog. Det är en oumbärlig hållning för vänstern. Speciellt i den här frågan som är av avgörande strategisk betydelse.

« Bekämpa orsakerna till migrationen » : en dålig bra idé.

”Att bekämpa orsakerna till migrationen” i ursprungsländerna verkar vid första eftertanke vara ett svar fullt av sunt förnuft. Du och jag är självfallet emot imperialismen och dess krig, för rätten till utveckling för ”länderna i syd”, för annulering av statsskulderna, betalning av den ekologiska skulden(speciellt för anpassningen till klimatförändringen), bojkott av diktaturer, upphävande av patenträtterna inom vården och teknologi för ren energi (bland annat), och solidaritet med våra exploaterade och förtryckta bröders och sytrars kamp i hemländerna.

Men man måste sätta sig in situationen för personer i Syd som vill emigrera till Norr. De hoppas att migrationen ska ge dem en omedelbar lösning på deras problem.  ”Kampen mot orsakerna” är inget svar på deras konkreta problem. Ska de vänta på att vänsterns aktivitet i Norr tillåter att avskaffa orsakerna till migrationen? I så fall riskerar de att få vänta länge. Vi är ju inte ens kapabla att tvinga ”våra” regeringar att respektera sina löften om utvecklingshjälp.  Varför och hur kommer vi plötsligen att kunna få stopp på krigen, det ojämlika utbytet osv?

Man skulle kunna svara att kampen mot migrationens orsaker i första hand beror på de berörda människorna och att vi i Norr inte är ansvariga för deras oförmåga att bana väg för en annorlunda utveckling. Men medge att det vore ganska cyniskt. Vi har inte förmått avskaffa kapitalismen hos oss. Med vilken rätt kan vi förebrå folken i Syd att inte ha störtat den hos dem?

Vi har inte förmått stoppa våra storföretags plundringar i Syd. Med vilken rätt kan vi kräva av män och kvinnor i Syd att avstå från att ta sig till Norr i hopp om att få tillbaka lite av det som stulits från deras folk.

Migranternas överföring av pengar till hemländerna uppgår till 440 miljarder dollar om året, det vill säga tre gånger den totala utvecklingshjälpen i världen. Utifrån vilken grund kan vi säga till potentiella migranter att de gör bättre i att stanna hemma och kämpa för en bättre framtid?
Vid en närmare titt konstaterar man att ”kampen mot migrationens orsaker” egentligen är en falsk bra idé. I stället för att ge en konkret lösning på ett omedelbart problem skjuter det upp lösningen till en ”strålande övermorgon” endera här eller där.

Låt oss ha den intellektuella ärligheten att erkänna att ”kämpa mot migrationens orsaker” inte är ett svar på ”migrationskrisen”. Det är mera ett försök av vänstern i Norr att utan att förneka sig själv svara på inverkan bland befolkningen av idén att det pågår en ”invasion” av migranter och den hotar ”våra” löner, ”våra” jobb, ”våra” socialförsäkringar, ”vår” kultur och så vidare.
Men till skillnad från populister baserar sig marxister i första hand på fakta inte på känslor. Därför gäller det att frågas sig om ”invasionen” är ett faktum? Svaret är nej. Migranterna utgör  3% av världens befolkning, alltså 244 miljoner personer. Cirka en tredjedel av dem rör sig från Syd mot Norr. Det är 65 miljoner som flyr från krig, förföljelse och brott mot de mänskliga rättigheterna. Av dem är 65% flyktingar inom det egna landet och cirka 22 miljoner är på flykt utanför hemlandet. Europa tar emot cirka 10 % av flyktingarna medan 80% blir kvar i ”utvecklingsländer”.
”Hotet från migrationen” är helt enkelt en fantasm. Däremot är hotet från nationalism-populism-rasism och även ren fascism minst sagt reellt. Ställd inför det tror vänstern som vill ”bekämpa orsakerna i första hand” sig ha hittat en parad som förbinder sunt förnuft med vänsterns fundament, -internationalism, rätten till utveckling och folkens emancipation.

Problemet med paraden är att den vilar på en underförstådd grov eftergift åt rasisterna och nationalisterna, nämligen idén att de utvecklade länderna verkligen är ”översvämmade” och att vi ”kan inte ta hand om all misär i världen”.

”Vi kan inte ta emot all misär i världen”, var en liten fras som Michel Rocard (fransk premiärminister i Mitterands regering) yttrade 1989 och som ofta använts av högern. En verklig vänster vägrar använda uttrycket. Den säger snarare att ingen lämnar sitt land med glädje, att det är bättre om de kan stanna i hemlandet, för deras eget intresse. Men vem bestämmer vad det egna intresset är? Vi eller de berörda? I vilket fall stick inte huvudet i sanden: för de som fångats in av extremhögern uppfattas det pratet som en kopia av orginalet inte som ett alternativ.

När fällan slår igen

Vidare till den andra aspekten i PTBs svar : « ett värdigt och ansvarsfullt mottagande », säger du. Men mottagande av vilka? Av alla som vill migrera? Av alla som redan är på väg ? Av alla som kommer till vårt land ? Eller bara en fraktion av dem som « vi » anser har ett motiv att migrera ? Men i så fall, se upp. Det handlar då om att bestämma kriterier för mottagandet och följaktligen också regler för ett avvisande, med våld om så krävs. För vad tjänar det till att ha kriterier som om de inte respekteras innebär att ingen skickas tillbaka?
Det är här fällan slår igen. Den smäller igen därför att det osagda måste manifestera sig och sin natur, mer eller mindre flagrant eller mer eller mindre diskret. Plötsligt tvingas anhängarna av ”kampen mot orsakerna” att gå balansgång mellan det folkliga elektoratet som attraherats av extremhögern och vänsterns internationalistiska värderingar.

Den 11 januari 2018 förklarade PTB att valet inte står mellan å ena sidan regeringens asylpolitik och å andra sidan « öppna gränser » och « massiv regularisering ». ”Det finns ett alternativ – Genèvekonventionen. Det i konventionen som handlar om flyktingars status har inget att göra med en politik av « öppna gränser », inte heller med ett mottagande av miljoner flyktingar i Belgien. Det är uppenbart att ett land inte ensamt kan klara av flera miljoner flyktingars ankomst ».

I det här citatet är det osagda sagt: ”Ett land kan inte ensamt ta emot miljoner flyktingar”. Analogin med Rocards formulering är klar. Inte heller kan det bli fråga om en ”massiv regularisering” lägger författaren till. Paradoxalt nog sägs samtidigt att ”i Libanon, ett litet land med fyra miljoner innevånare, är 1,5 miljoner flyktingar strandsatta”. Vad ska man säga? Att länderna i Norr inte kan göra vad länder i Syd gör? Jag förmodar att det inte är vad författaren vill säga. Men balansgången är svår mellan att låtsas att inte säga en sak och samtidigt säga det.

 

Några problem

Texten begär att Genèvekonventionen respekteras. Mycket bra, försvara konventionen. Men den gäller enbart personer som kan bevisa att de förföljts på grund av deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet av en viss social grupp eller deras politiska åsikter.

De som migrerar av ekonomiska eller klimatologiska skäl berörs inte av konventionen, inte heller kvinnor som flyr undan specifikt kvinnoförtryck. Vad gäller personer som förtrycks som funktion av deras sexuella/känslomässiga preferens eller deras könsidentitet utsätts de ofta för förnedrande och misstänkliggörande procedurer i syfte att kunna avvisa dem.
Vad ska man göra med alla dessa människor som inte är flyktingar i Genèvekonventionens ögon?

Idén att en årlig konferens under FN:s ledning kan ”lösa kriserna” som skapar migrationen är tyvärr ett önsketänkande. Ska vi tro att den samling kapitalistiska stater som utgör FN under ledning av de ”stora” kan få slut på krigen, diktaturerna, de ekologiska katastroferna, statsskulderna, det ojämna utbytet, plundring av resurser, förtrycket av nationella minoriteter, och förföljelserna av LGBTQI-personer och andra orsaker till migrationen? Även om det vore möjligt kommer det att ta lång tid. Därför följer invändningen: vad gör vi i väntan på den stora dagen då fred, demokrati och rättvisa råder? Avvisar vi flyktingar eller inte?

Wagensknechts farliga balansgång.

Intyervjun med Raoul Hedebouw (PTBs ledare) i dagstidningen Le Soir föll inte från himlen. Den uttrycker bara PTB:s generade och oklara syn på migrationen. Hedebouw säger att viktiga delar av intervjun inte publicerades. Det är mycket möjligt. Men det är inte troligt att journalisten har lagt till att Hedebouw stöder fortsatta tvångsavvisningar.

I sitt förtydligande på sociala media säger Hedebouw att « det smugit sig in i intervjun på ett felaktigt sätt. Vi är självfallet emot tvångsavvisningar ». Den passiva formen (smugit sig in… ») är tvetydig. Vem har smugit in frasen ? Journalisten eller Hedebouw ? Oavsett svaret är det centrala i storyn att Hedebouw sysslar med vad jag kallar balansgång mellan vänsterns internationalism och trycket från fördomar mot migranter inom väljarbasen.

Balansgången är farlig eftersom man när som helst kan ramla ner på fel sida. Det är vad Sahra Wagenknecht, chefen för tyska Die Linkes parlamentsgrupp, råkat ut för. Enligt henne ska Tyskland utvisa de ”ekonomiska” migranterna därför att de sätter press på lönerna och i stället införa nationellt företräde vad gäller utbildning av kvalificerade arbetare.

Hedebouw säger i sitt tillrättaläggande att han deklarerat till Le Soir att Wagenkneech ”spelar högerns spel” som kommer ”att slå tillbaka som en bumerang”, att ”högern försöker splittra människorna i botten, vänsterns roll är att peka ut de i toppen som ansvarig för krisen”. Helt överens.  Pressen på lönerna utövas av företagen och regeringen, inte av migranterna. Men denna diskreta rättelse på Facebook har setts av några tusen medan intervjun i Le Soir fått ett mycket större eko.

I sin tillrättaläggelse skriver Raoul Hedebouw dessutom: ”Vi är för en reglering baserad på klara och objektiva kriterier(…) som erbjuder humana villkor  åt alla de som flytt men också att sätta stopp för lönepressen för alla arbetare”. Det är ett faktum att arbetsgivarna i vissa branscher utnyttjar papperslös arbetskraft för sätta press på lönerna och arbetsförhållandena. Jakten på migranterna, interneringarna och tvångsutvisningarna är alltså inte ett bifenomen utan ett element i den kapitalistiska strategin för att öka vinsterna  och öppna nya marknader inom ”säkerhetsbranschen”. Migrationspolitikens funktion är inte att mota ”migrationsvågen” för att ”skydda vår sociala välfärd”. Tvärtom, den blåser under rädslor och splittring för att underminera och krossa systemet.
Kan ”klara och objektiva” kriterier bidra till att montera ner den asociala krigsmaskinen som kallas ”asylpolitik”? Kriterierna ”måste utvidgas” skriver Hedebouw, utan att säga hur mycket. Pressen på lönerna fortsätter så länge distinktionen mellan ”bra” och ”dåliga” migranter gör våldet vid gänserna acceptabelt i ”opinionens” ögon. För att stoppa den nuvarande asylpolitiken måste den distinktionen bort. Det kräver en kamp för utökade kriterier som erbjuder asyl, inte bara ett ”humant mottagande”, åt alla ”som flytt”.

Ja till öppna gränser!

Men hur ser alternativet ut ? Det fanns ett alternativ i PTB:s program för ett tjugotal år sedan som förespråkade öppna gränser, rörelse- och etableringsfrihet för alla. Det är den enda korrekta hållningen, fri från paternalism, och ingen diskrimination mot de som vill migrera. Det är också det enda konsekventa perspektivet sett utifrån en anti-kolonial, internationalistik och anti-imperialistisk ståndpunkt.

Varför ska kapital och personer i Nord kunna cirkulera som det behagar dem medan exploaterade och förtryckta i Syd förblir instängda bakom gränser? ”Rörelsefriheten” är en del av de grundläggande rättigheterna. Om jag med mitt belgiska pass beslutar att bosätta mig i Elfenbenskusten för att jag tycker det cool kommer ingen att fråga mig vilken typ av förföljelse jag flyr undan. Jag har rätt att flytta, punkt slut. Varför ska andra regler gälla för icke vita i ”Syd”?

Öppna gränser ska naturligtvis gå hand i hand med en fungerande mottagning, infrastrukturer med mera. För övrigt ersätter det inte de mest trängande reformerna, som nedläggning av interneringslägren, säkra flyktvägar för migranterna, försvaret av Genèvekonventionen och Europas deklarattion för mänskliga rättigheter, ett fördömande av EU:s pakt med Turkiet och Sudan, en revision av Dublinavtalet med mera. Öppna gränser ger en mening åt dessa krav som en oundgänglig  del av kampen för att civilisationens kris som kapitalismen orsakar slutar i solidarisk humanism, gemenskap, ekosocialism och inte i ett barbari. För min del utgör dessa mål en logisk horisont för de utmärkta aktioner som många personer, inklusive medlemmar i PTB, driver för ett humant mottagande , mot avvisningar och mot interneringslägren.

François Gemenne (forskare vid universitet i Liège) har visat att rörelse- och etableringsfriheten är den enda rationella lösningen på ”migrationskrisen”. Hans argumentation är övertygande. Men till skillnad från honom tror jag inte att det är en lösning möjlig inom kapitalismen. Kapitalet är visserligen globalt till sin natur, men det existerar endast i form av många kapital i konkurrens med varandra och kapitalens ägare tillhör härskande klasser som historiskt strukturerats av nationalstater. En ”kapitalistisk världsregering” är en illusion. Det är därför kapitalets politik är och förblir tvåsidigt i form av protektionism och frihandel. Kravet på rörelse- och etableringsfrihet är därför ett ”övergånskrav” (ett krav som pekar mot ett annat samhällssystem, m.anm.) liksom kravet på ”socialisering av energiproduktionen” och andra krav som PTB reser. De svarar rationellt på precisa problem, som migranternas legitima behov och det nödvändiga i att stoppa den nyliberala ”migrationspolitiken”, samtidigt som de är oförenliga med kapitalismens normala funktionssätt. Det bara är så.

Bästa vänner, jag är fullt medveten om de extrema svårigheter som reses i kampen för detta perspektiv. Vi måste gå motströms. Att visa etisk värdighet räcker inte. Vi måste ta tag i de sociala problemen. Utgångspunkten är att oavbrutet hammra fram fakta och siffror som visar att  det pågår ingen ”migrationsflodvåg” och ingen ”invasion”. Det gör PTB som parti mycket lite.  Dock är det med sådana data man kan närma sig den fackliga rörelsen. Det avgörande som står på spel är att skapa förståelse för att jakten på ”de illegala” tjänar enbart till att underhålla rädslan och splittringen för att kunna montera ned de sociala erövringarna, att försvaret av välfärdssystemet går via en integrering av migranterna i den fackliga rörelsen.

Hur det ska gå till kräver en detaljerad debatt som jag inte tar upp här. Men det borde inte råda tvivel om metoden att följa. Man börjar med att fixera ett mål baserat på faktiska förhållanden och sedan ser man om det går att undvika fallgropar genom att ta hänsyn till opinioner. Att starta utifrån fallgropar och åsikter för att fixa färdriktningen är inte att rekommendera, vare sig för sjökaptener eller marxister.

 

Det finns fortfarande hopp i mörkret.

 

Intervju med Gilbert Achcar.

Hur förklarar du att synen på arabvärlden först var pessimistisk uttryckt i idén att regionen var immun mot allt vad demokrati heter på grund av sin kultur. Sedan var det kanske en naiv optimism som rådde under den arabiska våren. För att till slut bli pessimistisk med den vinter för att inte säga istid som råder just nu?

Gilbert Achcar: Dessa svängningar i stämningen förklaras till att börja med av en underskattning av de utmaningar som den så kallade den arabiska våren ställdes inför 2011. Euforin orsakades av att man uppfattade rörelsen som en enkel demokratisk övergång som kunde regleras av en ny Konstitution och fria val. I de tre länder där fria val hölls 2001-2012, Tunisien, Egypten och Libyen, var det ingen lösning. Därför att problemen är mycket djupare och berör hela det sociala och ekonomiska systemet.
Samtidigt underskattades de svårigheter som en nödvändig socio-ekonomisk förändring innebär, vilken är mycket radikalare än en enkel konstitutionell förändring.

Det som startade 2011 var inte en ”vår” om man inte ser våren som en första säsong i en lång succession av årstider. År 2011 startade en utdragen revolutionär process som kan vara i åratal, ja i decennier. En regional stabilisering kan bara uppnås via en grundlig omvälvning av den sociala och politiska ordningen. Annars står vi inför alternerande faser av revolution och kontrarevolution som sett till vad som står på spel inte kan bli annat än mycket våldsamma. Som historisk jämförelse var Frankrike ännu sex år efter revolutionen 1789 ett djupt sargat land.

Den arabiska världen upplever en kontrarevolutionär fas sedan chockvågorna från 2011 briserat mot den syriska regimen som var källan till omsvängningen 2013 tack vare stödet från Teheran. Iran ingrep massivt på den syriska regimens sida via sina regionala allierade (Hezbollah och irakiska shiamiliser) vilket räddade regimen och tillät den att gå till motoffensiv efter att ha varit nära nederlaget. Det blev signalen till en ny fas. Den revolutionära fasen 2001-2012 övergick i en kontrarevolutionär fas från och med 2013. Statskuppen i Egypten den 3 juli under general Sissi följdes av inbördeskrigen i Libyen och Jemen. Det är en kontrarevolutionär fas som bara är en etapp i en långt utdragen process. Liksom euforin 2011 var närsynt är den nuvarande totala pessimismen av impressionistisk karaktär. Den explosiva potentialen från 2011 är intakt eftersom inget har reglerats. De sociala och ekonomiska problemen som var de verkliga orsakerna till resningen 2011, mer än de politiska frågorna, fortsätter bara att förvärras. Vi kommer oundvikligen att uppleva nya explosioner i regionen, kanske nya ”vårar” får vi hoppas.

 

Vilken skillnad drar du mellan den så kallade arabiska våren och de europeiska ”oranga” revolutionerna,

 

Gilbert Achcar:  Vad som skedde i östra Europa var en radikal förvandling av de sociala, ekonomiska och politiska strukturerna. Det är en liknande omvälvning som behövs i arabvärlden. Den avgörande skillnaden är dock att i östra Europa var statsbildningarna historiska undantag, stater som dominerades av byråkrater och inte av ägande klasser. Byråkraterna har inte samma intresse som en ägande klass att med alla medel försvara det byråkratiska systemet. De kan hoppas platsa i ett nytt system, vilket många av dem lyckades med. Det var därför som dessa europeiska diktaturer som ansågs omöjliga att störta föll samman som korthus.

I arabvärldens monarkier och så kallade republiker äger de härskande familjerna en stor del av ekonomin och ser staten som deras privata egendom. Den repressiva apparaten är därför uppbyggd som ett skyddsvärn för den härskande familjen.

Du visar att det pågår ett triangeldrama mellan ett revolutionärt läger och två kontrarevolutionära läger, det islamistiska och försvararna av de gamla regimerna. Men gäller det också Tunisien?

Gilber Achcar : Bland de sex länder som upplevde folkresningar 2011, råder i Tunisien de bästa politiska förhållande i meningen att de demokratiska erövringarna ännu är bevarade. I Tunisien har de två kontrarevolutionära polerna föredragit att alliera sig i stället för att kriga inbördes som i andra länder.

Det är inte tack vare Ennahda (tunisiska muslimska brödraskapet) eller Nidaa Tounes (skapad av den gamla regimens anhängare), utan främst tack vare de fackliga organisationerna, den tunisiska arbetarrörelsen, som för övrigt fick Nobels fredspris 2015 för sin framstående roll landets demokratiska utveckling. Det är på den punkten som Tunisien utgör undantaget i arabvärlden. Det är enda landet där det finns en stark och oberoende facklig rörelse.

I Tunisien har vi nu en ohelig allians mellan den gamla regimens nobless och Ennahda. En revolution av ungdomen har lett till en president mer än 90 år gammal med uppgift att garantera statens (Bourguibas republik) kontinuitet. Det var säkerligen inte vad ungdomen strävade efter 2011. Den tunisiska ungdomens politiska frustration samt en massiv ungdomsarbetslöshet förklarar också varför landet försett Daesh med flest rekryter sett i proportion till folkmängd.

Du har mycket hårda ord över Barack Obamas politik i Syrien. Kunde han ha agerat annorlunda?

Gilbert Achcar: Barack Obama har en betydande del i ansvaret för den syriska tragedin. Det finns två typer av ansvar för förödelse i ett land. Att vara direkt ansvarig som Bushs administration i Irak, eller ett ansvar som består i att låta förödelsen ske som Obama gjort i Syrien. Jag kallar det att vägra nödhjälp till ett folk i fara. Barack Obama vägrade att stödja den syriska oppositionen när ännu sekulära och demokratiska krafter spelade en viktig roll. Han inte bara vägrade att beväpna den syriska oppositionen utan la också in sitt veto mot att hans allierade i regionen levererade luftvärn till oppositionen. CIA kontrollerade gränsen mot Turkiet och Jordanien för att hindra leveranser av den typen av vapen. Så lämnades oppositionen utan skydd mot regimen Assads flygvapen, som har raserat landet och massakrerat befolkningen, inklusive med ”tunnbomber” som släppts av helikoptrar över civila bostadsområden.

Genom att delegera till gulfmonarkierna finansieringen, förvaltningen och beväpningen av den syriska oppositionen har Obama låtit en situation uppstå där vi sett hur jihadistgrupper gradvis dominerat den väpnade syriska oppositionen. Därför att det är de som finansiellt prioriterats av oljemonarkierna. Europa har å sin sida visat sin maktlöshet genom att sitta med armarna i kors. Frankrike visade exempelvis med ord åtminstone det mest energiska stödet till oppositionen i Syrien. Men det var ett stöd som inte konkretiserades på plats. Europa följde som vanligt USA utan att kunna utveckla en egen politik. Europa borde gjort vad USA vägrade göra eftersom Europa är mest direkt berört av konsekvenserna när det gäller flyktingkrisen och terrorismen.

Sitter inte Donald Trump fast i en motsägelse? Vad gäller Syrien verkar han stödja Ryssland samtidigt som han kritiserar Iran skarpt. Iran är samtidigt Rysslands allierad. Hur ska han ta sig ur den motsättningen?

Gilbert Achcar: För mig verkar det som att motsägelsen egentligen finns på rysk sida. Donald Trump och Vladimir Putin är båda islamofober och delar synen på världen i en civilisationernas chock. Motsättningen finns i det faktum att Ryssland är allierad med Iran i Syrien, med fundamentalister som libanesiska Hezbollah och irakiska shiamiliser. Det visar att talet om den syriska regimen som ett värn mot fundamentalismen är en rökridå eftersom det är Hezbollah och dess anhang som kontrollerar situationen på marken på regeringssidan.

Man kan vänta sig att Trumps nya administration ställer som villkor för en spektakulär förbättring av de rysk-amerikanska relationerna som Trump utlovat att Ryssland i praktiken bildar front mot Iran tillsammans med USA. Vilket i sin tur skulle leda till en ny sammansättning av allianserna på marken i Syrien med målet att sparka ut de trupper som Teheran har på plats. Det är en logisk förutsägelse, utan hänsyn till Donald Trumps oförutsägbarhet.

Du har sagt ”att om en demokratisk erfarenhet kan bli dominerande i Syrien skulle det utgöra en mycket större utmaning av den regionala ordningen under USA:s dominans än allt vad den så kallade Islamska Staten kan representera”. Vad menar du med det?

Gilbert Achcar : För Saudiarabien är IS militärt besvärande, men utan att på något sätt vara en alternativ modell. Deras ideologiska inspiration är densamma, nämligen den mest reaktionära tolkningen av islam, vanligtvis kallad ”wahhabism”. Däremot vore en verkligt demokratisk revolution ett mycket större hot mot de saudiska ledarna. Det är anledningen till att vi kunnat observera ett outtalat närmande mellan regimen Assad och gulfmonarkierna för att dränka den syriska revolutionen i den mest fundamentalistiska versionen av islam.
Under folkresningens första månader lät Bachar al-Assad frige jihadister för att de skulle agera i den syriska oppositionen. Å sin sida gjorde monarkierna allt för att favorisera framkomsten av fundamentalistiska grupper i oppositionen.

Vad gäller Egypten är frågan varför general Sissi åtnjuter en så mild behandling i väst trots den omfattande repressionen efter hans maktövertagande? Föredrar man på nytt en stark makt framför kaos ?

Gilbert Achcar : Vem som än föredrar en stark makt framför kaos förstår inte att det är diktaturen som leder direkt till kaoset. Det är elementärt. Det hr vi sett i både Syrien och Libyen, två av de värsta diktaturerna i arabvärlden. Sedan det kalla kriget har väst privilegierat banden med despotiska regimer i arabvärlden. Under 2011 verkade trots allt regeringarna i väst att uttrycka stöd till de demokratiska rörelserna i regionen. Men det normala kom tillbaka i galopp. Man nöjer sig på nytt att ha med diktaturer att göra.

Var finns hoppet att undvika att arabvärlden alltid sitter i kläm mellan militären och jihadisterna?

Gilbert Achcar : Jag gör skillnad mellan optimism och hopp. I dag finns det tyvärr ingen anledning till optimism. Men att hoppas är tillåtet så länge som möjligheten till befrielse som visades 2011 finns kvar bland den generation som upplevt den fantastiska arabiska våren och som kan bli ett alternativ till de två kontrarevolutionära polerna som de gamla regimerna och jihadistern utgör.

Till och med för ett land som Syrien. Vi måste glädja oss åt att en stor del av den ungdom som gjorde uppror 2011 finns i exil. Det hjälpte dem att överleva och bevara en potential för en politisk förändring. Det blir inte lätt men ändå inte omöjligt. Speciellt om vi inte glömmer att vi befinner oss bara i början av en lång historisk färd.

(Intervju i Point Afrique 3 mars 2017 gjord av Hassina Mechaï)
Översättning till svenska av Benny Åsman

 

Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tyska rasister bollar med fakta

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Myt och verklighet om Daeshs finanser

När Daesh i juni 2014 proklamerade sitt kalifat över ett område lika stort som Storbritannien på gränsen mellan Syrien och Irak frågade sig många förvånat varifrån de fick sina resurser. Svaren varierar alltifrån vulgära fantasier till enkla robusta uppskattningar.

För en del är jihadisterna i Daesh bara ett verktyg som helt finansieras och beväpnas av ”imperialismen” och bundsförvanten Saudiarabien. Med den utgångspunkten blir det normalt att förklara terrorattacken i Paris som en förståelig för att inte säga en rättvis repressalie, en skörd som såtts av ”oss i väst”. Mördarna befrias från ansvar för sina handlingar eftersom de beskrivs som en enkel rekyl på imperialismens härjningar i Mellanöstern.

Inför COP21 i Paris deklarerade Vladimir Putin att ”ISIS säljer sin olja till Turkiet” vilket kanske var en halvsanning 2013-14 men i dagsläget inte alls stämmer med de seriösa undersökningar som bland annat gjorts av Financial Times i en reportageserie och av den franska dagstidningen Le Monde.

Bilden av Daesh som träder fram är den av en krigsmaskin som organiserar sina finanser som en stat i det territorium som ligger under dess kontroll. Inkomstkällorna är många som olja och gas, konfiskation av övergivna byggnader, alltmer omfattande beskattning av företag, butiker och löner. Till det kommer de hundratals miljoner som Daesh la fingrarna på när de tömde bankvalven i Mosul och inkomsterna från försäljningen av arkeologiska fynd. Daesh ger licenser till civila för att söka efter antikviteter som de beskattar med 20-50 % av det uppskattade marknadsvärdet. Utöver det kontrollerar jihadisterna också stora veteodlingar och bomullsplantager i östra Syrien. Uppskattningen av ”statens” inkomster 2014 varierar mellan 800 miljoner dollar till 2,5 miljarder dollar.

Sett till den budget på 2 miljarder dollar för 2015 som Daeshs finansministerium publicerat verkar det troligt att inkomsterna ligger vid den övre uppskattningen. I distriktet Deir ez-Zor där nästan all olja och gas finns koncentrerad lyckades en forskare komma över ett dokument från finansministeriet som listar fördelningen av budgeten i distriktet.

Av distriktets inkomster på 8,5 miljoner dollar i månaden kommer 44,7 % från konfiskeringar, 27,7 % från olja och 23,7 % från skatter. Av 5,5 miljoner i utgifter per månad gick 43,6 % till krigarnas löner, 19,8 % till militära basers underhåll, 17,7 % till offentlig service, 10,4 % till ”islamska moralpolisen”, 5,7 % till sociala bidrag och 2,8 % till media.

Efter att Daesh tog kontrollen över östra Syrien och Mosul och delar av norra Irak kontrollerade de 60 % av Syriens oljekällor och 10 % av Iraks reserver vilket enligt oljeexperter tillät dem att producera cirka 100 000 fat råolja om dagen.

I den omfattande undersökning som Financial Times råvaruexperter gjort framgår det att Daesh inte förmått hålla uppe produktionen på samma nivåer i år. Enligt tidningen ligger produktionen i dag på högst 30- 40 000 fat om dagen för vilka Daesh inte får ut mer än 20 till 45 dollar per fat beroende på kvaliteten. Enligt branschtidskriften Petrostrategi ligger produktionen inte högre än 20 000 fat om dagen. Det är nivåer som inte ens räcker till konsumtionen i de områden som ligger under Daeshs kontroll och nivåer som långt ifrån är någon källa till lukrativa affärer med uppköpare i Turkiet.

Hela idén att Turkiet är beroende av olja från Syrien är inget annat än fantasier hos propagandister för regimen i Damaskus. Av den totala produktionen på 30-40 000 fat om dagen konsumeras nästan allt i Syrien och Irak. De smugglare som i decennier sålt olja svart över gränsen till Turkiet kunde göra stora profiter tack vare att regimen i Damaskus subventionerade oljepriserna. Men subventionerna har upphört och världsmarknadspriset på olja av god kvalitet sjunkit till under 50 dollar fatet. Det har gjort den illegala gränshandeln med Turkiet i det närmaste olönsam, speciellt med tanke på de stora risker som smugglarna måste ta.

I själva verket är det Ryssland som förser Turkiet med huvudparten av landets dagliga oljekonsumtion på cirka 700 000 fat om dagen, vilket ska jämföras med Daeshs aktuella produktion kring 35 000 fat om dagen och med ett eget behov på cirka 70 000 fat om dagen.

Det ligger flera orsaker bakom nedgången i produktionen. Flera källor och raffinaderier har bombats med nedlagd produktion som följd. Daesh har inte heller lyckats rekrytera tillräckligt med kvalificerade ingenjörer och tekniker för det underhåll som anläggningarna kräver.

Både amerikanska och ryska media har rapporterat om bombattacker mot tankbilskonvojer. Vad Financial Times reportage avslöjar komplicerar bilden av vem som köper och säljer och hur oljan når fram till konsumenterna. Daesh har inget eget distributionssystem för råoljan och raffinerade produkter. De tankbilar som ibland bildat kilometerlånga köer vid oljekällorna tillhör inte Daesh utan privata uppköpare som i sin tur säljer vidare till elkraftverk, bensinstationer, handlare i eldningsolja och så vidare.

De smaskiga rubrikerna om att Daesh säljer olja och gas till sina fiender och vice versa att fienderna köper av Daesh och därmed finansierar dem har mer jordnära orsaker.
Till att börja med köper regimen i Damaskus gas av Daesh för att hålla igång de elkraftverk som ligger under Assads kontroll. Det passar naturligtvis inte in i regimens proklamationer om totalt krig mot ”terroristerna” men materiella behov är moder till mången kohandel i världen. Med sina kontakter i Iran skulle Assad kunna skaffa den nödvändiga gasen men handeln med regimens ”bästa fiende” är billig och direktlevererad till kraftverken.

I de områden som kontrolleras av FSA och andra miliser, som exempelvis i stora dela av provinsen Aleppo och Idlib, är oljeprodukterna från källor under Daeshs kontroll vitala.
-Det är en situation som får mig att både skratta och gråta, säger en lokal milisledare i Aleppo som köper diesel producerad av Daesh
– Vi har inget annat val, vi är en fattigmans revolution. Ingen annan erbjuder sig att sälja olja till oss.
Oljan behövs till pumpning av vatten, i jordbruket, på sjukhusen, i de industrier som finns kvar och till uppvärmning. Ingen klarar sig utan oljeprodukterna och det finns bara en källa tillgänglig för de områden som ligger utanför regimens och Daeshs kontroll, nämligen oljan från Daesh.

De senaste månaderna har situationen för Daeshs utvinning av olja ändrats drastiskt. Bombningen av tankbilsköerna, oljekällorna och raffinaderierna har enligt Patrick Osgood, vid Iraq Oil Report, lett till att exporten minskat kraftigt och begränsas mest till handel med regimen.

Daeshs inkomster från oljeutvinningen har säkerligen minskat kraftigt sedan amerikanskt och ryskt flyg bombar anläggningar och tankbilar. Vad som hittills hållit tillbaka de amerikanska bombningarna verkar vara effekterna för befolkningen i de områden som kontrolleras av FSA och allierade miliser. Men med Putins inträde på scenen faller de farhågorna bort eftersom inga tankbilar längre vågar stå i dygnslånga köer vid källorna. Situationen för civilbefolkning som är i behov av oljeprodukter för att värma sig och laga mat kan bli desperat inför den kommande vintern.

För de 10 miljoner människor som lever under Daeshs kontroll kommer de sjunkande oljeinkomsterna att svida i skinnet. Redan har Daesh ökat ”zakat” (obligatorisk allmosa) från 2,5 % av inkomsterna till 10 % och affärmännen har fått förskottskrav på hela skatten för 2016. I Mosul har det redan lett till att en tredjedel av klädbutikerna på affärsgatan Dawasa har tvingats stänga. Lönerna till anställda i administrationen har halverats och skolböcker och medicin är inte längre gratis.

Det låter som om nyliberala chockbrigaden satts in, men ekonomin under Daesh är i stort en krigsekonomi. I Raqqa och Mosul planeras inga ekonomiska investeringar för utveckling och förbättringar. Allt går ut på att suga ut maximala inkomster i krigets tjänst. Som alla andra extrema krigsekonomier kommer den att rasa samman och slå undan benen på det monster som lockat till sig kriminella, äventyrare och religiösa fanatiker från hela världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.


Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vad flyr människorna i Syrien ifrån?

Här finns en länk till en text av den syriske socialisten Joseph Daher som lägger ansvaret för flyktingkatastrofen där det ska läggas: vid regimen Assads fötter.

https://syriafreedomforever.wordpress.com/2015/09/09/the-islamic-state-or-the-main-reason-for-the-millions-of-refugees-from-syria/

Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,