McCain-Obama. Politiska tvillingar, eller… ?
Vilka är skillnaderna mellan John McCain ochBarack Obama ? Åsikterna går isär. Extremerna säger, på ena kanten, att det är samma skrot och korn och att det inte betyder ett jota vem av de två som blir USAs nästa president. På andra kanten målas skillnaderna mellan de två upp till himmelsvida. McCain kommer att starta ett kärnvapenkrig därför att han är kollerisk och Obama kommer att med mjuk diplomati befrämja demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Inget av personfotona liknar verkligheten som än en gång ligger någonstans i mitten.
Utrikespolitiken ingen stor fråga.
Trots ett uttalande från McCain om att bli kvar 100 år i Irak är det egentligen inga stora strategiska skillnader i Obamas och McCains syn på omvärlden. Trots att Obama ska ha heder av sitt nej till attacken på Irak 2003 har han i dag ingen vitt skild position i frågan jämfört med McCain. Obama vill förbereda ett uttåg « så snabbt som möjligt ». Men «möjligt » kan mycket väl bli år 2011 som Vita Huset och McCain säger nu.
Obamas strategiska inriktning syns bäst i hans ställningstagande i mellanösternkrisen. I ett tal inför den israeliska lobbyn i Washington försäkrade Obama att han till hundra procent står bakom Israel . Han har inte på något sätt uttalat sig mot den israeliska ockupationen och de koloniala bosättningarna på Västbanken, vilket gör varje försök att skapa fred och rättvisa åt palestinierna helt omöjligt. En president som står helt på den ena sidan i konflikten kan inte påverka utvecklingen positivt. Därför gäller samma sak krisen i Georgien. Obama och McCain hoppade högt gemensamt och fördömde den « ryska invasionen » utan att med ett ord nämna den georgiska attacken på Sydossetien den 7 augusti. Det vill säga att båda kandidaterna står för USA-imperialismens intresse för olja och gas i Kaukasien. Det finns en skillnad i attityden över hur USAs intressen i världen ska tas tillvara. Där McCain kommer att fortsätta i Bushs spår och mer eller mindre söka konfrontation i varje kris kommer Obama att luta sig mer mot de allierade i NATO och söka samarbete i USAs intresse.
Närmar sig i miljö- och energifrågor.
De båda kandidaternas glidningar i energifrågan gör att de närmar sig varandra. John McCain har gjort ett riktigt lappkast i sin energipolitik. För inte så många månader sedan var han helt emot borrning efter olja och gas utefter USAs kust och i de arktiska regionerna i Alaska. Den positionen hade han gemensamt med Barack Obama och i skarp konflikt med bushadministrationen. Inför partikonventet i St Paul gjorde McCain en helomvändning som är en anpassning till oljelobbyns inflytande i det republikanska partiet. Med Sarah Palin, som verkligen går oljebolagens intressen till mötes, står nu McCain bakom den skräckinjagande parollen « drill, baby , drill » som kandidaterna skanderade i konventhallen. McCains energiprogram innehåller också ett löfte att bygga 45 nya kärnkraftverk innan 2030.
Slutar som skinn på golv i Vita Huset?
Barak Obama har i sin tur börjat att glida i en riktning som närmar sig McCains utan att därför vara indentisk. Långt därifrån ! Men Obama har börjat öppna portarna för en satsning på kärnkraften , som han tidigare var emot. Hans enda krav är att lagringen av radioaktivt avfall löses. Men vad som menas med en lösning på den frågan har vi redan sett här i Europa. Däremot är Obama uttalat emot borrningar efter kusten och i Alaska. Han säger att snålare bilar och bättre däck redan kan spara lika mycket energi som det någonsin går att utvinna etefter kusten och i Palins hemtrakter.
Det märkliga med de båda kandidaternas retorik är att temat « göra USA oberoende av oljan i Mellanöstern » upprepas i varje tal. Märkligt, därför att knappt 16 % av den olja som USA importerar kommer därifrån och för naturgas är siffran ett par procent. Den stora skillnaden mellan de båda är att Obama säger att han som president kommer att satsa 150 miljarder dollar på forskning och utveckling av förnyelsebara energikällor
Ekonomin i centrum.
Om inget verkligt spektakulärt händer i omvärlden kommer den ekonomiska krisen och arbetslösheten att dominera debatterna mellan de båda lägren fram till valet i november. Irak har sjunkit tillbaka i amerikanska media även om kriget där är mycket impopulärt.
McCain har själv vid ett flertal tillfällen sagt att han inte begriper mycket av de ekonomiska problemen. Men det var innan konventet. Nu verkar han ha funnit det mirakelmedel som ska ställa ekonomin på fötter-skattesänkningar för alla, men mest för de rika. Det vill säga att McCain tänker befästa alla skattesänkningar som Bush drivit igenom under sin tid i Vita Huset. McCain röstade som senator emot Bushs skattepaket men nu tänker han förlänga dem. Det handlar naturligtvis om en opportunistisk anpassning till det republikanska lägrets ständigt upprepade idioti att sänkta skatter skapar mer jobb och då må det vara hänt att det i första hand är de redan rika som tjänar på skattesänkningarna. För att finansiera sina skattesänkningar tänker McCain se över de statliga utgifterna för sjukvård, barnomsorg, utbildning och andra sociala utgifter. Sett till att dessa utgifter redan satts åsido i åratal är det svårt att se var McCain ska slå till. Men vi har förtroende för nyliberalers fantasi på detta område. Däremot har den före detta krigsfången sagt att de militära utgifterna under inga omständigheter kommer att minskas. Det löftet tror vi också hålls. Företagsbeskattningen tänker McCain minska från 35 procent till 25 procent.
Och hur ser det ut på Barack Obamas kant? Skillnaden med McCains program är stor men det ska också sägas att Obama inte kommer att starta någon New Deal i stil med Franklin Roosevelts krisprogram under 30-talet. Som vanligt när det gäller amerikanska presidentkandidater verkar det vara ett måste att lova sänkta skatter. Barack Obama lovar att sänka skatterna för alla utom de rikaste 5 procenten av hushållen, för alla som tjänar under 250 000 dollar per år, något över 1.5 miljoner kronor. Om Obama vinner i november ärver han en ekonomi i djup kris där arbetslöshet och sänkta reallöner blir de hetaste ekonomiska frågorna att lösa. Då kan hans löfte om att satsa 50 miljarder dollar på reparation och underhåll av infrastrukturen komma väl till pass. För det skapar arbeten inte bara bland high-techpersonal och de kan inte utlokaliseras. Men för att vända krisen kommer det att krävas mer än 50 miljarder. Om den politiska viljan finns till det återstår att se.
Makalöst.
Det hittills mest makabra utspelet stod McCain-Palin för, när de båda presenterade sig som garanter för att förändringens vind ska blåsa i Washington om de vinner. President Bush och det republikanska partiets ledarskikt är så fruktansvärt impopulära att en gammal veteran som McCain känner sig tvungen att presentera sig i opposition till « eliten i Washington ». Att han kandiderar för det republikanska partiet som just utgjort eliten i Washington de senaste åtta åren låtsas han inte om. Det gamla reptricket lyckas ännu charma publiken om vi ska se till de senaste opinionsundersökningarna.
Valet i november står inte mellan pest eller kolera. Det finns viktiga skillnader mellan de två lägren. Å ena sidan har vi en president som följer i Bushs spår och som med enväldig makt tänker upprätthålla den amerikanska imperialismens internationella hegemoni och som med alla medel kommer att skydda de rika i samhället från otäcka skatteindrivare. Barack Obama, å sin sida, är ingen radikal som kommer att ta strid för de fattiga på Jorden. Han kommer också att ha som prioritet nummer ett att bibehålla USAs världsdominans men med andra metoder än Bushs och McCains. Inrikes står Obama för en mer socialt känslig politik som kommer att yttra sig i försök att mildra effekterna av den ekonomiska krisen på de fattiga i samhället. Men någon revolution handlar det inte om. Revolutionen, historiskt sett, består i att USA får en svart president. Vilka politiska följder det kan få känns det mycket svårt att sia om.
Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:
asmanbenny@gmail.com
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,SVD3,Politiken,DN4,SVD4,AB1,Expressen,AB2,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, USA, McCain, Palin, Obama, Biden, Presidentval
Pingback: Tveksam gatufest under ESF | Proletärbella