En knuten hand

Det är dags för en ny ekonomisk modell

Det måste vara något speciellt med månaden oktober. Alla stora börskrascher verkar sikta in sig på oktober som om aktierna faller när löven faller. Kanske något för alla nyliberala ekonomer att etablera en ekonometrisk modell över. Egentligen är det lövens fel. Det skulle nog kännas skönt för dem att rentvå den urskogskapitalism som de hyllat i snart trettio år.

Första veckan i oktober knöt sig Adam Smiths osynliga hand och drog till med en praktsmocka mitt i den uppnästa nyliberalismens nylle. Äntligen har kapitalismen självt smulat sönder alla sterila ekonomiska modeller som så kallade experter gjort anspråk på att lyfta upp till vetenskap. Dessutom har de belönats med miljontals kronor av ett fejkat pris som Nobel aldrig hade satt sitt namn under. Men nu är vi framme vid en brytpunkt i historien när dessa modeller inte längre kan styra den ekonomiska politiken och politiken i övrigt. I verkligeheten har den så kallade kasinoekonomin följt en modell som inte finns i den nyliberala Chicagoskolans teoretiska luftslott. En modell som haft tre huvuddrag:

-I nästan 15 års tid har handel på krita drivit de amerikanska hushållens konsumtion. Deras sparande har sakta närmat sig nollpunkten för att 2007 nå dit. Eftersom USA konsumerat mycket mer an vad det producerat har enorma underskott i utbytet med omvärlden byggts upp. Hushåll, företag och staten har levt över sina tillgångar som det brukar heta. Inget annat land hade kunnat följa den här modellen eftersom USAs dollar ännu är den enda riktigt stora reservvalutan.

-Under det nyliberala styret har en allt större del av företagens vinster hittat sin väg till aktieägarnas fickor och därmed till finanssektorns alla knep för att tillverka pengar med pengar. Investeringar i infrastruktur, forskning och allmänt samhällsnyttig produktion har fått stryka på foten.

-De enorma underskotten i den amerikanska bytesbalansen med utlandet har bara kunnat finansieras med ett lika stort inflöde av pengar till USA från utlandet. Det är i första hand Kina, Japan och oljeshejkerna som köpt amerikanska statsobligationer med sina handelsöverskott och som därmed möjliggjort det utdragna partyt i USA.

Nu är festen över. Modellen ovan fungerar inte längre och kommer kanske aldrig mer att göra det. Festen är över på bostadsmarknaden och stoppar nu helt de amerikanska hushållen från att ytterligare skuldsätta sig i handel på kredit. Krediterna har torkat upp. Och nu kommer den ekonomiska recessionen som kanske blir den djupaste sedan den mörka tiden i trettiotalets början.

Det var finansmarknadens hejdlösa profitjakt som ledde till kraschen på bostadmarkanden. Samma marknad sänkte USAs fem största investeringsbanker. Samma marknad fick sedan aktiekurserna världen över att falla som höstlöv i hård blåst. Till sist har finanskrisen slagit till mot den ”riktiga” ekonomin som nu uppenbarligen går in i en recession, inte bara i USA utan också i Europa.

Ett kretslopp är fullbordat. Finanskrisen, med början i de nu berömda ”sub prime”-lånen, sänkte banker och aktier och skapar en recession. Nu är det den ”riktiga” ekonomin som i sin tur får världens börser att falla ytterligare trots de enorma summor som regeringarna i USA och Europa pumpat in i de skakiga bankerna. Kalla det dialektik om du vill.

Den medicin som USAs finansminister Hank Paulson och EUs regeringar kokat ihop måste ratas. Det första räddningspaketet som Paulson presenterade för Kongressen var skamligt. Staten skulle köpa upp bankernas ruttna värdepapper för att hjälpa dem att höja vinstnivån till vad den varit. Allt med skattepengar. Den plan som sedan antogs och även antogs i Europa är inte mycket bättre. Det sägs att statens uppköp av stora aktieposter i rangliga banker ska städa i bankvärlden och införa ett nytt regelverk som hindrar att nya girigbukar kan styra över finansen.

I själva verket är Bush och Sarkozy mycket noga i att framhålla ”nationaliseringarnas” tillfälliga karaktär. Bara bankerna har återhämtat sig ska de på nytt överlämnas i privata händers totala kontroll. Banker, andra kreditinstitut och försäkringsbolag har alltför viktiga funktioner i samhället för att deras skötsel och verksamhet ska ligga i privata händer. Speciellt i händerna på de som i decennier predikat att det enda det offentliga har att göra är att hålla fingrarna borta från den heliga finansmarknadens göranden. Finns det ett enda vettigt argument som kan få oss att lita på dessa finansherrars samhällsansvar efter att de kört hela den finansiella marknaden i botten, drivna av en outsläcklig törst på vinster.

Nej, det är dags att ställa alla banker och försäkringsbolag under samhällelig kontroll, att öppna bankernas räkenskaper och avskaffa bankhemligheten. Det är enda metoden för att se vilka som skott sig likt von ankor, i vilket skatteparadis som miljarderna samlats. Ersätt småsparare i aktier och obligationer till fullo och ta över de stora rikedomarna i samhällets ägo. Det är en modell som heter duga.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 svar på ”En knuten hand

  1. Pingback: Vänsterpartiets gnällande är patetiskt | Svensson

  2. Jo, den modellen har ju prövats framgångsrikt genom historien.
    Överallt skänker den välstånd och lycka till den arbetande klassen.
    Kanske just därför som en majoritet i fria val väljer den vägen?

Lämna ett svar