En social revolution
som världshistoriens
mest demokratiska reform
I onsdags hade redaktionen för P1:s Studio 1 ett inslag om riksdagsdebatten. Finalen på politikerindustrins svenska Supervecka, som den fått heta. Med min bakgrund som socialistisk fackföreningsman under 27 år på Volvo Lastvagnar, var jag ombedd att recensera debatten. Som vanligt blev det ett kort, stubbat inslag, även om jag tror att jag fick trumma lite för ett par idéer.
Mot min vana fick jag alltså tillbringa nästan hela onsdagen med att lyssna på den så rituella riksdagsdebatten. Vilket väl inte ens riksdagsmännen gör. För att inte tala om det svenska folket i stort. Jag lyssnade för enkelhetens skull på radion och hann få ner en del anteckningar, synpunkter och frågor som jag tecknade ner. Baktanken var att använda bloggens flexibla format. I detta lite ostrukturerade material finns kanske en del användbart i diskussionen om hur socialister ska förhålla sig till den kris som snart nog tränger upp oss mot väggen. Anteckningarna kommer här. Kom gärna med synpunkter. Diskussionen har bara börjat:
För mig var det som om partiledarna hade hamnat i fel årstid. Som om ett sällskap, med goda vänner, käbblade om hur en grillkväll under sensommaren skulle läggas upp. En hård skur hade nyss dragit förbi och trädgårdsmöblerna var dyngsura. Men skulle det bli mer regn, kommer det fler skurar? Kanske ska solen titta fram igen? Ska vi vara ute i trädgården eller på verandan? Ska vi ta kött eller fisk till grillen. Vilka tillbehör? Potatis eller bara grillat bröd?
Hela debatten kändes främmande. Därför när det gäller de tunga ekonomiska och sociala grunddragen i världen är det i själva verket bister vinter och mördande kyla som klappar på dörren.
Den finansiella krisen är inte löst. Hela blodomloppet för vårt ekonomiska system har drabbats av infarkter. Nya hotar och alla ekonomer pratar om globala depressioner/recessioner i minst 2-3 år. Konjunkturinstitutet pratar om 7 procent öppen arbetslöshet nästa år. Den siffran kan utan vidare springa i väg till 10 procent.
Både Volvo Personvagnar
och Saab kan gå i konkurs
Vi kan ta ett värsta scenario. Både Volvo Personvagnar och Saab risker att gå i konkurs tillsammans med Ford och General Motors. De amerikanska ägarna står bägge på Standard & Poor`s varningslista när det gäller kreditvärdighet, som det heter. Den svenska personbilsindustrin i sin helhet kan när som helst ramla ur marknaden. Bara i år har SAAB tappat över 30 procent av sin försäljning i Europa. Jag menar nog att AB Volvos och Scanias produktion av tunga fordon för dagen inte ligger i samma farozon. De har helt andra volymer på sina marknader och en helt annan likviditet. Men delar av dess produktion och montering kan när som helst också ryckas bort. Fordonsindustrin i sin helhet sysselsätter 140 000 människor. Mellan tummen och pekfingret är då minst 100 000 jobb direkt hotade. Samtidigt finns det 1 000 företag, alltså tusen mindre eller större företag, som är underleverantörer i branschen och vars anläggningar hotar att förvandlas till nerfrysta industriella kyrkogårdar. Även många av dem som tillverkar också för kommersiella fordon, lastvagnar och bussar, eftersom de oftast tappar skalfördelar, alltså volym, i förhållande till sina konkurrenter. För stora regioner, som Väst-Sverige, kan detta utan vidare betyda arbetslöshetssiffror på tjugo, trettio procent med biljardeffekter över hela ekonomin. I kommuner, landsting och alla former av privata verksamheter. En svår recession eller depression väntar. Här är småföretagens väl och ve som dunbollar på en äng när den bitande vinterstormen når fram. .
Det är det här partiledarna borde ha diskuterat. De borde ha varnat för den sibiriska ekonomiska vinter som troligen kommer. Hur ska husen få värme? Behövs det tilläggsisolering? Har alla människor rejäla vinterkläder? I stället för att gräla om vi ska ha fisk eller kött till grillen. De borde ha slopat allt tjafs om tillbehören och om ölen skulle vara kall, eller bara källarsval…
Djup nedåtgående
ekonomisk våg
Den finansiella krisen beror i grunden på en lång nedåtgående ekonomisk rörelse. En nedåtgående våg, säger många ekonomer. Djupet i denna våg beror inte på marknadsfundamentalister, som Lars Ohly sa i riksdagen, utan på att marknaden inte fungerar. Det lönar sig inte att investera i den så kallade reella och ofta nyttiga ekonomin. Det finns ingen/inga nya varor som kan dra hela ekonomin på samma sätt som bensinmotorerna en gång kunde göra. Dessutom sammanfaller denna strukturella nergång med att den långa glamorösa epoken med lättillgänglig olja är över och att i takt med att reserverna tar slut, blir priset för att få använda denna insatsvara i så många ekonomiska aktiviteter dyrare. Att råoljepriset i dag är nere i 70 dollar fatet eller halva kostnaden jämfört med för bara några månader sedan är en tillfällig rörelse som speglar den väldiga ekonomiska avmattning som väntar. Även om råoljepriset kan backa i en nergång kommer en snabb prishöjning på olja i varje längre period med större ekonomisk aktivitet. Oavsett hur mycket oljereserver det finns kvar och hur människan än använder dessa kommer dessutom utvinningskostnaden hela tiden att stegras, eftersom det svarta guldet blir mer och mer svåråtkomligt.
Det är därför många ekonomiskt tungviktiga länder tvingats att socialisera bankernas förluster. Men de har aldrig har ifrågasatt deras privata vinster – och de tänker inte göra detta. I pokerspelet om de stora finansiella flödena har bluffen med de amerikanska bostadskrediterna synats och i det börsras som följde slets andra ekonomiska korthus med ner i avgrunden.
Biljoner till bankerna
kallar Reinfeldt för
”Trafikregler”
Regeringarnas olika bankakuter och deras olika försök till samordning sig emellan är inga vanliga ”Trafikregler” som Reinfeldt framhöll i debatten. Inte heller handlar det bara om ”Ramverk” som Maud Olofsson sa.
Deras ordval är bedrägeri. Hur kan man kalla lån för biljoner och åter biljoner kronor i Europas kapitalistiska ekononomier utan säkerhet, för vanliga enkla trafikregler? Bara Tysklands åtaganden är uppe i nära 5 biljoner kronor. Att vanlig statlig och gängse profitmedia inte reagerar på dessa ordval är trist men väntat. Reinfeldts regering har lovat att lägga förslag med samma inriktning som euroländerna enats om. Att sedan den svenska bankakuten inte får lika tidiga öppettider som en del andra länder är självklart. Vi har redan betalt för en egen svensk bankkrasch så sent som i början på nittiotalet. Skam på torra land om svenska banker redan gjort slut på alla de skattemiljarder som de då fick!
Björklund missade skolan
Ett absurt, helt snurrigt inlägg i den ekonomiska debatten, kom från Folkpartiets Jan Björklund. Han redogjorde med rätta för hur allvarliga de sociala konsekvenserna blev av 1930-talets ekonomiska depression och försökte sedan få det till att Bertil Ohlins socialliberalism under 40- och 50-talen grejade biffen och löste upp alla knutar.Helt makalöst. Det är ofint att påpeka det. Men är det så att Björklund missat samhällskunskapen i skolan. Bertil Ohlin lyckades faktiskt aldrig att erövra en parlamentarisk majoritet för sin socialliberalism. Men bortsett från denna banalitet så borde Björklund varit så påläst att han visste att det var det Andra världskrigets enorma förstörelse av världens produktiva resurser, som kunde få kapitalismen att än en gång stiga upp som en fågel Fenix ur askan. Det blev helt enkelt åter lönsamt att investera i den reella ekonomin. Massbilismens hundratalsmiljoner bilar med sin billiga bensin innebar dessutom en enorm körglädje för alla kapitalister. Ständigt nya krig, som i Korea och Vietnam, hjälpte också ekonomin att varva upp. Det fanns i sig inga sociala motiv eller någon empati i den långa uppåtgående ekonomiska våg som följde på världskriget. Rakt av rörde det sig bara om goda möjligheter till profit.
Olofsson med klädkonto
Stort som A-kassan
Olofsson och Hägglund var så bleka att det inte behövs några kommentarer. Det räcker med att veta att Maud Olofsson i veckopressen viker ut sin privatekonomi och berättar att hon har ett större klädkonto, tiotusen kronor i månaden, än vad många arbetande människor har i A-kassa. Att Göran Hägglund överhuvudtaget kom in riksdagen berodde på Kristdemokraternas kamp för att sänka bensinskatten. Ett vallöfte som han förvandlade till en skattehöjning. Lika fromt fortsätter han att mässa om kristen etik…
När det gällde Eriksson/Wetterstrand från Miljöpartiet så utelämnade de helt varje diskussion om den ekonomiska verkligheten. De är väl medvetna om världens miljökriser och hotet mot vårt nuvarande klimat. Men verkar fullständigt ointresserade av ekonomiska system. De tar det nuvarande kapitalistiska marknadssystemet för givet och diskuterar inte ens att dess grundpelare hotar att rasa. I grunden är partiet helt enkelt ett borgerligt klassparti, om än med en mer suddig väljarbas av medelklass och studerande. I mängder med frågor röstar de logiskt nog med den borgerliga alliansen, som när det gäller friskolor, skatteförslag och turordningsreglerna vid mindre företag. Beslutet nu senast att släppa det egna kravet på att Sverige ska lämna EU är en rättning åt samma håll. Uppenbart har Eriksson/Wetterstrand tillsammans med Mona Sahlin också hittat någon vacker formel för att de tillsammans ska kunna regera med en fortsatt svensk militarism och en fortsatt militär imperialism. Som i Afghanistan. En annan sak är om de kan släpa med sig de egna medlemmarna och väljarna så långt in mot mitten i svensk borgerlig politik. Det hela kan kan faktiskt sluta med den berömda rödgröna röran.
Ohly med hög svansföring
I debatten var Lars Ohlys inlägg mycket klargörande. Han har haft hög svansföring ända sedan Mona Sahlin, efter högljutt motstånd från framförallt de egna fackföreningsleden, misslyckades med att såga av Vänsterpartiet i en kommande regeringsbildning. Ohly vill inte att det egna partiet bara ska vara en dörrmatta som de andra två borstar av sig på när de går in i Rosenbad. Han vill själv gå med in.
De tolv åren som regeringsunderlag för Göran Perssons svångremspolitik har inte avskräckt vare sig hans parti eller han själv. Däremot har han och hans kamrater på samma sätt som Miljöpartiet tröttnat på att vare sig få titel eller portfölj. Nu i riksdagen hade Ohly några turer om ”marknadsfundamentalister” och ”grundläggande fel i vårt ekonomiska system”. Men egentligen var hans retorik inte mer radikal än den franske presidenten Sarkozy när denne nu gör utfall mot girigheten och den onda kapitalismen. För Ohly är kärnfrågan, den nödvändiga socialiseringen av bankväsendet i sin helhet och den demokratiska makten över dessa, helt främmande. Vi får se vad som händer i förhandlingarna mellan socialdemokratin och vänsterpartiet. Ett grundtips är att Ohly och hans parti i regeringsfrågans namn accepterar att både leva med regeringens budgettak och den svenska militarismen.
Klimatskifte hotar
Parallellt med den djupa ekonomiska krisen har vi miljöhoten i hela sin bredd, där ett hotande klimatskifte är i fokus. Om än med en väldig spännvidd när det gäller tempo och målsättningar är hela det etablerade politiska fältet överens om att t o m existensen för hela regioner och klasser är hotade. Redan i dag lever nära en miljon människor under svältgränsen. Rent vatten är Jordens största bristvara.
Ett industrisamhälle med god välfärd som samtidigt ska alstra ett minimalt utsläpp av koldioxid kräver en helt omvälvande omläggning av energiproduktion, transporter och boende. En första förutsättning för att denna ska kunna ske på ett rättvist sätt – och med en social upprustning på massor med områden – är givetvis att dessa verksamheter, liksom bankerna, är samhällsägda. Där det är makten över investeringarna som måste erövras. Både producenter och brukare måste vara med i denna gigantiska sociala omvälvning. En social revolution som skulle vara världshistoriens mest demokratiska reform!
Springer jag och andra socialister på en omöjlig ytterbana när vi försöker vinna förtroende för dessa egentligen enkla krav? Ja, det får historien utvisa, men sanningen är att de etablerade partierna alla trängs på mittbanan och tillsammans hela tiden tar ut stegen åt höger.
Inga avsked – minska arbetstiden
Med den kris som står för dörren är det helt rimligt att kräva ett rejält rådrum när det gäller varsel och avsked. För det första måste arbetstiderna i de utsatta industrierna minskas radikalt. Varför ska arbetarna på Volvo Personvagnar slita sönder kroppar och själ i ett tempoarbete som borde höra till historien. Politikerindustrin talar i dag ofta om ”moderna” förslag. Själv tycker jag att sextimmarsdag eller halverad arbetstid i krisbranscher är synnerligen moderna idéer. Vi måste kräva ett rådrum på två år. Där det är förbjudet med avsked på arbetsplatser med mer än tio anställda. Går företagen med vinst ska de betala själva. Hävdar de förlust ska alla papper på bordet. All dold räkenskap ska fram. Inte minst gäller detta Volvo personvagnar där den heliga affärshemligheten hindrat all insyn. Volvo personvagnar måste också svara på frågan om vad Fords del av den amerikanska kongressen 135 miljarder till bilindustrin tar vägen. Hur mycket får Volvo? Fallerar ägarna kan de få ekonomiskt stöd, men bara under kontroll av de anställda och samhället.
Huvudfrågan är varför bara bankerna ska tas om hand. Varför gulla med dess hänsynslösa profitjägare samtidigt som man tillåter att arbetarna sparkas ut i förnedrande arbetslöshet. Mon Sahlin avrundade gärna sina inlägg med det vackra ordet solidaritet. Vi är många som nu frågar: Solidaritet med arbetarna eller med bankerna.
Övergångsplan för ekonomin
Vad som krävs i dag är en fullständigt grundläggande diskussion om vilket samhälle vi vill ha. I det rådrum vi måste ta oss kan hela Sverige bli en studiecirkel. Folkliga organisationer av alla de slag. En återfödd fackförenings- och arbetarrörelse.Ja, vi måste faktiskt gå så långt att denna helt avgörande debatt måste föras i hela Europa. Den väldiga samhällsomvälvning jag talar om kan inte göras i ett nationellt hembygdsmuseum. Energiproduktion, transportsystem, och storstädernas boendeformer – allt detta och mycket mer måste i ett första steg läggas om i kontinental skala. EU-kommissionen, G7 och alla Europas finansministrar, de institutioner och människor som Mona Sahlin hyllade i riksdagen, de har skapat krisen och de kan bara mota bort den kortvarigt genom att ta av våra pengar, av offentliga medel, för att låta dem gå ner i finansindustrins virvel av svindel.
En annan värld är möjlig om vi organiserar oss och kämpar för den. Vi vill inte storma himlaporten. Bara ha ett samhälle värdigt oss människor. Svårare än så är det inte. Slutar med ett citat från artikel ”Marx gör comeback” i dagens Svenska Dagbladet:
Marx mest kända skrift Das Kapital i tre band har letat sig upp ur unkna boklådor och andra litterära kyrkogårdar och blivit en storsäljare.
– Marx är definitivt inne. Till och med bankfolk och företagsledare vill läsa boken som förklarar vad de gjort mot oss, säger bokförläggaren Jörn Schütrumpf på förlaget Karl-Dietz Verlag.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, riksdagsdebatt, Ohly, Mona Sahlin, Reinfeldt, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, finanskris, börskrasch
Väl skrivet och jag håller fullständigt med. Det som sker nu är absurt. Men var ska man hitta de där människorna som engagerar sig?
Pingback: Vänsterpartiets gnällande är patetiskt | Svensson
Pingback: Trottens Betraktelser » Vänsterpartiet borde skärpa sig