-Vi är Timrå å vi ger aldrig upp !

Vilken känsla. Kvartsfinalerna har börjat och Timrå tar sig an HV71 från Vätterns strand. Pappersfabrikernas huvudstad mot religionens huvudstad. Nu är det som tur inte tron som avgör kvarten utan viljan och spelkunnandet.

Som ung grabb såg jag W/Ö, som laget hette då, spöa Tranås med 10-0 och slå sig in bland dåtidens elitlag. Året var 1956 och vi påhejare stod packade runt en utomhusrink nere vid Östrandsfabrikens båtkajer. Det gällde att ha varma täta skor i snösörjan. Men korven med bröd och slottssenap smakade säkert bättre än i dag, tror jag.

Däremot var spelet knappast bättre än i dag. Det går inte ens att jämföra. Farten under grillorna är i dag säkert dubbelt upp mot då. Då såldes naturligtvis inget öl i coola barer och platsens höjdare, ingenjörer i fabriken och kommunalgubbarna, hade inga VIP-loger. Men glädjen runt rinken och supportrarnas hängivenhet stod inte efter dagens glädje.

Sporten har följt det kapitalistiska samhällets utveckling och genomkommersialiserats. Spelarna får inte längre en apelsin som belöning efter matchen. Det behövs inte eftersom de tar hem en lön minst fem gånger större än dagens supportrar i pappersfabriken.

I dagens lag är det inte heller många spelare som vuxit upp i orten, knappast någon. Absolut ingen som kan mäta sig med Lill-Strimma i alla fall.

Ändå stiger adrenalinet när nu matcherna i kvarten drar igång. Just nu ligger Timrå över med 2-1 i första matchen. Jag håller tummarna när jag här i Bryssel sitter klistrad framför direktsändningen i radiosporten.

Åt skogen med analysen av vad som var och vad som är. Jag älskar ishockey.

Heja Timrå- som aldrig ger upp.

I media: DN1,AB1,AB2,SVD1,SVD2,ST1,DB1,DB2,AB3,AB4,ST2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ishockey, Historia, Timrå, HV71