Den nyliberala kontrarevolutionen
I maj 1979 vann Margareth Thatcher överlägset det brittiska parlamentsvalet. Ett tandlöst Labour utan politiskt och ekonomiskt svar på oljekrisen 1974 och den 
efterföljande stagflationen slogs i spillror av nyliberalismens järnlady.
Ett av den brittiska arbetarklassens största nederlag väntade. Styrkeförhållandena i Europa hade vänt. Högern med sitt nyliberala program var på stark frammarsch över hela kontinenten och med Ronald Reagans seger också i USA.
Privatisera, privatisera, privatisera. Avreglera, avreglera, avreglera. Programmet var enkelt och hämtat direkt ur Milton Friedmans handbok i nyliberalistisk kontrarevolution.
Madame Thatcher privatiserade 29 statligt ägda företag med 800 000 anställda, bland annat jättarna BP, British Telecom och British Steel. Massor av anställda förlorade sina jobb för att aldrig igen hitta en sysselsättning. Mellan 
1979 och 1983 ökade arbetslösheten från 5 procent till 11 procent. Den stora prövningen för de brittiska arbetarna var den stora gruvstrejken från mars-84 till mars-85. Gruvarbetarna höggs i ryggen av Labour och den nationella fackföreningsledningen som lät gruvarbetarna isoleras i den allmänna opinionen. Nederlaget var bittert. Mellan 1979 och 1990 förlorade de fackliga organisationerna fem miljoner medlemmar.
Privatiseringar, skattelättnader för de rika , sämre a-kassa och den stora arbetslösheten började redan undergräva järnladyns politiska styrka när kriget på Falklandsöarna kom till hennes räddning. Den nationella yran spelade i hennes favör och gav henne en klar seger i parlamentsvalet i maj 1983.
När Tony Blair 1997 tog över på 10 Downing Street väntade sig många en ny politisk kurs. Men Blairs « tredje väg » hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.
Trettio år har gått sedan Lady Thatcher satte ner foten och tog avstamp för den värsta attacken på den arbetande befolkningens levnadsvillkor under efterkrigstiden. I dag ligger det nyliberala samhällsbygget i ruiner, saknat av få. Trettio år förlorades i kampen för ett nytt och bättre samhälle. Det är dags att skaka av oss alla arv efter Margareth Thatcher.
Enda valet 7 juni :
Arbetarinitiativet
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Margareth Thatcher, Reagan, USA, Storbritannien, Tony BLair, Nyliberalism
Men Blairs « tredje väg » hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.
Vi såg ju samma sak i Sverige efter tidigare borgerliga regeringar, de försämringar dessa genomförde togs aldrig tillbaka och de skador de ställde till med reparerades inte av de efterträdande socialdemokratiska regeringarna men så var ju också Tony Blair Göran Perssons stora idol.
Tony Blair , detta skenheliga stycke med religiösa anfäktelser (vi ska förstås få ”Pie in the sky when we die”), och som väl nu fikar efter den framtida EU-presidentposten (kan förmodligen vara bra att vara katolik om man gör det).