Goldman Sachs skandalvinster
En skandal skakar den numera finkänsliga borgerligheten. Mitt i den värsta ekonomiska krisen det senaste halvseklet och efter att ha 
räddats från bankrutt av statliga skattepengar publicerar den amerikanska storbanken Goldman Sachs en rekordvinst på 3 miljarder dollar för andra kvartalet 2009.
-Skandal
-Omoraliskt
-Helt enkelt oacceptabelt
Hårda ord har inte saknats. Inte bara i socialdemokratiska kretsar hettar kinderna. Även rutinerade anhängare av de mest brutala formerna av kapitalistismens härjningar, som finansdraken The Economist, säger att nog är nog.
Det är bara ett halvt år sedan Goldman Sachs räddades från konkurs tack vare ett statligt lån på 10 miljarder dollar och grönt ljus gavs åt den ökända investeringsbanken att ändra status till vanlig affärsbank.
Men vad är det som får till och med garvade statsmän att gå i spinn? Det handler inte om pengar utan om samma statsmäns legitimitet inför sina väljare. Den ekonomiska krisen kommer allt närmare en politisk kris där de som i decennier lovat paradiset på Jorden bara marknaden gavs total frihet nu måste värja sig för att inte framstå som de främsta förespråkarna för Goldmans hutlösa vinster och vettlösa bonuspengar.
Stora pengar till aktieägarna
Hittills i år har Goldman delat ut 4,4 miljarder dollar till sina aktieägare vilket innebär att de fått 19,9 procent i utdelning på investerat kapital, inte så illa samtidigt som BNP rasar med omkring fem procent. Dessutom har banken lagt undan 11,4 
miljarder att betalas ut i bonusar till de anställda, vilket är lika med hälften av bankens nettoinkomster under första halvåret. Goldman Sachs sänder helt enkelt ut signalan att business as usual råder igen och det passar inte in i den offentliga tesen om en ny och mer moralisk finansvärld.
Många av de upprörda höjdarna spelar för galleriet. Inte så få sitter säkert själva på aktier i banken och har inget emot 20-procentig återbäring. Men girighet är bara bra om den kan verka i det tysta. När Goldman mitt i krisen uppträder som om happy days are here again trampar banken på för många politikers tår och skadar deras anseende bland upprörda medborgare.
Men frågan som måste ställas är om Goldman Sachs har rätt? Är det verkligen dags för business as usual igen? Ytligt sett kanske svaret är ja Men skenet bedrar. Det är sant att de banker som inte kraschade det senaste året nu rapporterar bättre vinster. Men det är mer klassiska bankprofiter det handlar om. De uppnås tack vare att det sedan krisens början råder en större skillnad (« spread » som bankirerna kallar det) mellan in- och utlåningsränta än under vanliga förhållanden. Till det kommer högre kommissioner på vanliga banktjänster än när tiderna var mindre tuffa.
Jag pratade helt nyligen med några kollegor på den japanska bank som jag själv arbetat i de senaste 20 åren. Jag undrade hur affärerna gick och till min förvåning sa de att vinsterna var mycket goda och lättvunna. Kunderna, framför allt japanska företag i Europa, behöver sina dagliga krediter och har inte något annat val än att betala högre räntor och kommissioner.
Japanska banker klarar sig bra i krisen. De hade sin stora kris på 90-talet.
Köpfesten är över
Men som sagt skenet bedrar. Grunderna för det senaste decenniets guldfest finns inte längre kvar. Goldman Sachs vinster är inte en svala som annonserar ett nytt finansiellt högtryck. Den skuldsättning upp över öronen som eldade på köpfesten och spekulationsbubblorna i IT-företagen och senare i subprimekrisen är över. Hushållens kapacitet att handla på krita är över. Från världsmarknadens fyra hörn rapporteras att sparandet ökar och då främst i USA och Storbritannien. Och det är inte ett sparande som går till investeringar och jobbskapande utan till att betala av skulder på hus, bil och kreditkort. Det är därför ett sparande som ytterligare driver ned hushållens konsumtion av varor och tjänster. De rikas lyxkonsumtion kan inte på långa vägar kompensera för de « vanliga » hushållens åtstramning. Den är visserligen enorm och sticker i ögonen men kan inte fylla igen alla hål.
Den ekonomiska krisen , den « reella » ekonomins kris, är inte bara en följd av den finansiella sfärens vansinnesaffärer. Det är bekvämt för den fria 
marknadens försvarare att skylla på Wall Street och hylla den « goda » ansvarsfulla kapitalismen. Men den mest grundläggande orsaken till kapitalismens aktuella tillstånd är den enorma överproduktionskris som råder inom i stort sett alla industrigrenar. Producerade varor hittar inte köpare i rätt tempo och under den hårda konkurrensens tryck, -producera mer eller dö-, översköljs marknaden av nya varor innan de gamla hunnit sluta sitt kretslopp i någons ägo.
Allt reas ut
Varor som blir kvar på marknaden, i showroom och på köpcentras hyllor, är orealiserad vinst för kapitalet, det vill säga potientiell förlust. Att det verkligen är fallet bevisas av de mer eller mindre desperata försöken att locka köpare med exceptionella erbjudanden.
– Köp en ny bil och du får en extra på köpet.
– Köp en ny dator och du får en skrivare gratis.
– Vi börjar rean med 70 %
Extrema metoder för att få fart på varornas kretslopp blir allt vanligare. För att inkassera de vinster som ligger i dvala på affärernas hyllor måste kapitalägarna sälja till priser som håller profiterna i ett strypgrepp. Det är inte enskilda finansföretags blomstrande spekulationer som kan ändra på detta. Tvärtom sätter det varuproduktionen i en ännu svårare sitts eftersom dessa finansvinster är vinster producerade i den produktiva sfären men som finanskapitalet tillägnat sig med mer eller mindre brutala metoder.
För att den rådande överproduktionskrisen ska kunna se ett ljus i tunneln krävs en djupgående förändring av dagens klassamhälle. Kort sagt krävs det en drastisk omfördelning av inkomster och rikedomar i samhället. Under den nyliberala eran har de arbetandes andel av den ekonomiska tillväxten, deras andel av BNP, sjunkit till historiskt låga nivåer. Vad som förlorats måste tas igen för att högerkrafternas attack på alla kollektiva välfärdsinrättningar ska kunna brytas.
Dagens kris är inte bara ett resultat av girighet i kvadrat i den finansiella sfären. Och krisen i den « reella » ekonomin är inte bara en följd av finanskapitalets härjningar. Vi står inte mitt i en djup konjunkturkris som snart är glömd. Vi befinner oss mitt i en historisk kris för det kapitalistiska systemet.
I media; DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,SSD1,DN3,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Goldman Sachs, Bonusar, Aktier, Kris, Köpfest, Kapitalism, överproduktionskris
Vi befinner oss mitt i en historisk kris för det kapitalistiska systemet.
Tror tyvärr inte att det händer något på grund av detta. Frågan är istället HUR man kommer att rädda systemet till sist, eller snarare den här gången också. Men rädda det gör man, det gjorde man 1929 och det gör man nu också. Jag hurrar inte för det, för jag tycker det är bedrövligt att det är som det är.
Dessutom har människor, som vill, mycket mindre möjligheter att protestera idag än tidigare och de flesta vill inte ens. De vill bara ladda ner gratis musik och film!! 🙁
Hej igen Kerstin,
Jag säger bara att det inte handlar om en vanlig konjunkturkris utan en ”historisk kris”, en ovanligt djup överproduktionskris. Jag säger inte att de härskande är oförmögna att ta systemet ut ur krisen. Det kommer de säkerligen att göra. Och med hänsyn till den dåliga kampberedskapen i de arbetandes organisationer kommer räkningen för krisen att hamna på de arbetandes bord. Det innebär betydliga attacker på vad som finns kvar av sociala skyddsnät. Tyvärr har du nog rätt i att de ”flesta inte vill”(eller kanske inte ser det som nödvändigt eller fruktbart) ta strid för sina intressen. Men det är ett konstaterande som mest gäller situationen i Sverige just nu. Som tur är visar historien att saker och ting snabbt kan ändras. Det var bara några år sedan som franska ”intellektuella” undrade var arbetarklassen tog vägen. Nu vet mer än en fabriksägare var den finns.
Har inte Goldman Sachs fått ytterligare miljarder via indirekta kanaler? (14 miljarder till?) En hel del folk i USA är väldigt upprörda nu över hur Goldman och J P Morgan raskt återgår till gamla vanor med stora utdelningar och direktörsbonusar.
En fundering angående det här: ”Hushållens kapacitet att handla på krita är över. Från världsmarknadens fyra hörn rapporteras att sparandet ökar och då främst i USA och Storbritannien. Och det är inte ett sparande som går till investeringar och jobbskapande utan till att betala av skulder på hus, bil och kreditkort. ”
Det betyder väl att det kommer att ske en ”återhämtning” under några år som frömst handlar om att företag inom finansbranschen går bra (exempelvis genom att lån betalas tillbaka), allt medan ”den reala ekonomin” fortsätter att urholkas? Även känt som ”jobless recovery”. För i åtminstone de gamla industriländerna torde det börja bli svårt att hitta investeringsobjekt som både ger arbete och god vinst ur kapitalets synvinkel. Då kommer vi om några år fram till en ny version av ”subprimekrisen”, där inflödet av nya pengar till bankerna åter sinar, nya krascher, mer panik. Jag gissar ibland att det nu är den näst sista krisen. Nästa kan bli den sista, om inte världens härskare hittar på ytterligare en variant av den hybrid av neoliberalism och keynesianism (där man nog förenar det sämsta av de två modellerna) som nu används maximalt.
Om inte folkrörelserna Jorden runt skärper sig kan det bli en väldigt lång och obehaglig kris då, värre än den vi har nu.
Hej Björn,
Du brummar på i toner jag gillar. Jag tror du har helt rätt i att det blir en ”jobless recovery” och jag tror att överproduktionskrisen den här gången är djupare och svårare att ta sig ur än någonsin förr. Att bankerna brukar gå bra när industrisektorn befinner sig i svårigheter har redan observerats i tidigare kriser. Det beror fr.a. på ”spreaden”. Hur nästa finansiella bubbla ser ut är det svårt att spekulera i. Just nu är det snarare frågan om var nästa krasch dyker upp. Det verkar som att hela kontorsfastighetssektorn är på snabb väg utför. Det har byggts för mycket på kredit och nu står många m² obrukade. Bankerna kan på nytt hamna i svårigheter om byggherrarna inte lyckas hyra ut.
Annars kan man tänka sig en tillfällig bubbla i ”grön energi”, men det är bara en spekulativ tanke från min sida.
Björnbrum Nilsson:
Om inte folkrörelserna Jorden runt skärper sig kan det bli en väldigt lång och obehaglig kris då, värre än den vi har nu.
Var finns de där folkrörelserna? Jag ser inte ett spår av dem i Europa eller i USA.
Möjligen finns det lite sådana i Sydamerika, men kommer de att kunna påverka?
Kerstin,
Nu är du allt lite för negativ. Glöm inte bort vär kära gamla mullvad som sakta i det osynliga gräver sig fram för att plötsligt stick upp huvudet och överraska alla. Och sen är det ju inte alldeles nattsvart ute i Europa. I Frankrike går det inte en dag utan att arbetare gör sig påminnda genom att strejka, ta arbetgivare i gisslan och till och med genom att hota spränga arbetsplatsen i luften om inte avskeden kompenseras korrekt.
Här i Belgien är inte facken ”revolutionära” men ändå rätt så akitva och ockupatioiner och blockader av arbetsplatser är inte alls ovanligt.Exempelvis strejkar sedan den 11 juni arbetarna vid Bridgestones fabrik i Frameries i protest mot 8 kamraters avsked.
Så om du tittar lite närmare på de mullvadshuvuden som sticker upp här och var kan du inte säga att det saknas ”spår”.
Kerstin, det finns en värld utanför Europa och USA. Latinamerika och södra och östra Asien bland annat, där kan man hålla tummarna för att stora folkliga rörelser kan göra sig hörda! Lal salam som man säger i Indien (”röd hälsning”).
Märkligt. Det är skitenkelt att lösa krisen, det kan göras med några pennstreck. Hugg huvudet av krisen. Låt kapitalisterna som orsakat krisen stå personligt ekonomiskt ansvariga för den. Då kommer hjulen att börja rulla igen.
För den som vill rädda kapitalismen från mer svåra kriser rekommenderar jag att man verkar för att avskaffa aktiebolaget som bolagsform och bara ha former där ägarna är personligt ansvariga för bolagets verksamhet. (Jag är inte intresserad av att rädda kapitalismen iofs.)