Unga och äldre i gemensam kamp.
.
Tisdagens strejker och demonstrationer i Frankrike var de största hittills med fler än tre miljoner deltagare och de fjärde i raden på en månad. Sarkozy spelar oberörd av protesterna men han sitter allt mer inklämd i ett hörn. Inte mindre än 71 procent av fransmännen säger sig stödja protesterna mot den orättvisa pensionsreform som regeringen försöker att presentera som nödvändig och positiv för ungdomens framtida pensioner.
.
Regeringen varnade ungdomen från att delta. – Snack, svarade de unga.
.
Sifferkriget mellan organisatörer och polisen var sig likt. I Paris deltog över 300 000 människor medan polisen bara såg 65 000. I Marseille var polisen ännu mer närsynt. Närmare 230 000 deltog och polisen räknade till 25 000. Polisens siffror är så uppenbart tillrättalagda att polisens största fackliga organisation såg sig tvungen att i ett uttalande fördöma polisledningens ”politiska metoder för beräkning” av antalet deltagare.
Skol- och universitetsungdomen visade i tisdags vad den tänker om regeringens omtanke. Tiotusentals elever och studenter deltog i de 244 demonstrationer som hölls i landet. Sarkozy lär ha sagt att ”vi måste övervaka skolungdomen som mjölk på spisen”. Han har fortfarande i minnet hur landets studenter kokade över 2006 och tvingade regeringen att riva upp en redan antagen lag om anställningsvillkor för de unga.
.
Klipp ur dagstidningen Le Monde
Premiärminister Fillon säger att regeringen inte kan ge efter mer och gnäller på yttersta vänstern och vänstern i Socialistpartiet för att den drar ut 15-åringar på gatan.
CGTs ordförande Bernard Thibault säger att det är den största demonstrationen sedan proteströrelsens början.
.
I skolorna hölls stormöten dagen innan demonstrationerna med representanter från fackliga organisationer som förklarade regeringens pensionsreform för eleverna. Försöket från premiärministern François Fillon att anklaga de som manar eleverna till att delta för grovt oansvariga misslyckades helt.
På en rad arbetsplatser började strejkerna tidigt på morgonen. Tåg och tunnelbana, bussar och förortståg stod i stor utsträckning stilla. Strejkerna spred sig också till fler sektorer i den privata industrin. Hamnarna runt Marseille är i strejk sedan ett par veckor, med närmare 100 tankers och containerfartyg ankrade på brädden, och i tisdags anslöt de anställda till strejken mot pensionerna. Oljebolaget Total fick se 11 av sina 12 raffinaderier berörda av strejken. Det finns till och med en risk för att det kan uppstå bensinbrist på landets mackar.
.
Inga pensioner. Inga tåg…
.
De järnvägsanställda har redan beslutat att fortsätta strejken minst fram till nästa stora manifestation som hålls lördag 16 oktober. Det är ännu oklart vilka andra industrisektorer som kommer att följa järnvägsarbetarnas exempel. I Toulouse ligger rörelsen inte på latsidan. Redan på torsdag, 14 oktober, organiserar stadens fackliga organisationer en ny demonstration i väntan på nästa nationella kraftsamling lördag 16 oktober.
Ett är säkert. Sarkozys försök att spela döv och blind i hopp om att rörelsen ska tappa fart och sippra ut i intet verkar snarare reta upp ännu fler av landets medborgare. I tisdags var det definitivt fler deltagare än under någon av de föregående protesterna och med elevernas och studenternas deltagande breddades också rörelsen. Kanske mjölken kokar över trots intensiv övervakning.
.
Personal på dagstidningen Le Monde deltog också.
I hamnstaden Cherbourg demonstrerade 20 000 personer. I videoklippet här under kan du se en bildkavalkad ackompagnerad av en kampsång.
Mobilisation contre la réforme des retraites à Cherbourg
envoyé par wouawouai. – L’actualité du moment en vidéo.
Här under kan du se var det hölls demonstrationer. Den röda yttre ringen är fackföreningarnas siffror och den blå inre polisens uppgifter. Som sagts ovan har polisens eget fackförbund anklagat polisledningen för att manipulera siffrorna på beställning av inrikesministeriet För att ge en uppfattning av ringarnas storlek ska du jämföra med Paris (330 000), Marseille (230 000), Toulouse (140 000), och vid Atlantkusten Nantes (95 000) och Bordeaux (130 000). Alla siffror ligger 20-30 % över deltagandet 2 oktober.
.
.
Media: GP1,DN1,SVD1,SSD1,AB1,DN2,GP2,SVD2,DN3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pensionsreform, Sarkozy, NPA, CGT, CFDT, FO, Paris
En expansionistisk bantustat – så ter sig det sista nykoloniala projektet. Men samtidigt: hur förklarar du själv att Levy alls kan skriva det han skriver, att inget parlament under EU-juntan har sådana intensiva debatter som Knesset och det t o m kan byggas organiserade desterteringsrörelser (om än små) i Israels armé? Är det inte så att sionistisk extremhöger markerar den judiska befolkningsmassans inre polarisering mot bristningsgränsen?
Och här i Sverige sitter vi lugnt och väntar på ännu en höjning av pensionsåldern, till 69 eller 70.
Den förra höjningen, från 65 till 67 gick ju dessutom igenom utan att någon ens begrep vad den handlade om, då den presentrades som en ”frivillighetsreform” – och frivillighet är ju alla för.
Vad är det som gör svenskar så fruktansvärt flata?
Kerstin, du undrar varför vi svenskar är så flata. Vår käre landsfader har förklarat det en gång i sin bok ”Det Sovande Folket”. Där förklarar han att det svenska folket är mentalt handikappade
Nej, vi är inte flata.
Under det förra seklets tre första decennier var Sveriges arbetare bland de mest stridbara i världen.
Nu är historien aldrig spikrak. Stridbarheten, industri och människor som slapp Andra världskriget, samt kapitalets rädsla för socialistiska lösningar, bar frukt i form av väldiga sociala förbättringar. Dessvärre kopplade till den svenska kapitalismens väl och ve.
Man kan ”segra ihjäl sig”. Arbetarklassen tog framgångarna för givna. De kanske största i världen. Dess organisationer var konservativa och ledningarna sammanvuxna med stat och storföretag. ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”, sa pösmunken Gunnar Sträng.
När de tidigare så gynnsamma förutsättningarna eroderas. När ordförande Li bestämmer över Volvo. När rötternas rivs upp för den fackliga och politiska byråkratin inom arbetarklassens egna led.
Då återstår bara handfallenhet eller flathet. Framförallt som stalinismens strypgrepp över radikala människor höll sig så länge.
För tillfället. Historien står aldrig still. Men den viktigaste bromsklossen i dag är som sagt den baktunga, djupt konservativa byråkratin som i dag leder arbetarrörelsen.
Göte skriver
Men den viktigaste bromsklossen i dag är som sagt den baktunga, djupt konservativa byråkratin som i dag leder arbetarrörelsen.
Men fortfarande, varför organiserar sig inte svenskar vid sidan om dessa betongklumpar och säger ifrån så det skriker om det? Varför tar de bara emot den ena sparken efter den andra, sväljer den ena lögnen och skönmålningen efter den andra?
@Kerstin: därför toppskikten inom fackrörelsen endast värnar om sitt eget bästa och inte bryr sig ett dugg om medlemmarna. Medlemmarna är bara ett medel för organisationen – inte tvärtom vilket var grundidén.
När dessutom de lokala fackklubbarna slår vakt om sin makt har sjukan spridit sig från ”toppen” till botten vilket aldrig kan vara till fördel för den enskilde medlemmen.
Pingback: Jens Orback – i intellektuell torktumlare
Först bara en sak, ett förtydligande kanske. Det finns säkerligen en mängd lokala fackklubbar som slår vakt om sin makt GENTEMOT de egna medlemmarna.
Men det finns också de som frustar av iver att få strida. De små små problemen är bara HUR och FÖR VAD. Ingen leder, ingen går före. De initiativ som kommit har kanske inte haft tillräcklig bredd och tillräckligt djup för att undgå att bli utdefinierade.
Jag antar att Göte och Benny, och rätt många med dem, vill att ”de franska metoderna” ska spridas hit. Och det måste de förstås förr eller senare.
Men jag tror att det behövs bättre pedagogik för att förankra dem här. Bland fackliga ledare, arbetsplatsombud och vanliga medlemmar.
Jag har arbetskamrater som skrockar lite åt allt oväsen fransmännen ställer på grund av en höjning från 60 till 62 år. Vi måste ju (de flesta av oss) jobba till 65.
Samma sak kan höras från fackliga kamrater. Då räcker det inte att enbart (nästan, jag vet att jag hårddrar) ägna artiklarna åt demonstrationsrapportering, strategiska och taktiska funderingar etc. Man missar så att säga en nivå som är livsviktig om man vill nå svenska fackliga som (med vissa undantag såklart) helt saknar erfarenheter av den sortens strider.
Punkt 1 måste vara att redogöra för argumenten mot (och för) Sarkozys förslag. Punkt 1 måste vara att visa på att det faktiskt finns alternativ . Det räcker inte med några korta citat från NPA-brevbäraren och hänvisningar till att det ligger annat i denna ”reform” än bara en höjning från 60 till 62. Det blir för lätt för oss oerfarna svenskar att bara fnysa åt ”tokiga fransmän” annars. Och de lysande artiklarna kommer bara att läsas av de redan frälsta (som jag då).
Det finns en massa svenska fackliga som bara SKRIKER efter ett alternativ att strida för. En dörr som står på glänt någonstans.
Finna bara alternativ värda att strida för så kommer vi att hitta metoderna. Och de blir säkerligen hyfsat franska…
Pingback: Motvallsbloggen » Vem/Vilka vinner, kapitalet eller folket?
Rikard: helt klart är det så. Men så länge det är ombudsmannankåren och sossarna som äger makten i fackföreningen så kommer inte det att hända.
Pingback: Lata fransmän strejkar igen « Res Nullius
Rickard,
Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det pedagogiska arbetet att förmedla erfarenheter från strejker och kampformer i Frankrike till fackligt aktiva i Sverige. Jag har inte de kontakterna efter att ha bott utomlands i 36 år. Det är en uppgift för svenska politiska organisationer, mitt eget SP bland annat.
Jag kan följa och analysera rörelsen och dess problem i Frankrike och hoppas att det blir så klart och tydligt att det går att ta till sig av alla som läser mina texter i Sverige.
Pingback: Frankrike strejkar igen
Pingback: Modstand mod Sarkozys pensionsreform skaber en eksplosiv situation | Svensson