-Ett högtidligt löfte till Amerika.

.

-A Pledge to America, är titeln på det Republikanska partiets program för hur landet ska styras av den nya majoriteten i Representanthuset.

I koncentrat kan programmet sammanfattas till – mindre centralmakt i Washington, lägre skatter och kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna.

-Bort med fingrarna från den fria företagsamheten, lyder stridsropet som ett eko ur den amerikanska westernideologins djupaste källare. En så ingrodd reflex att republikanernas andreman i Representanthuset, Eric Cantor, häromdagen avfärdade Barack Obamas förslag om nya skattelättnader för företagen i syfte att stimulera jobbskapande.

-Vi ska hålla tillbaka Washingtons vilja att tala om för företagen hur de ska göra för att växa, sa den principfaste försvararen av den fria företagsamheten. Anekdoten är ett koncentrat av vad som väntar på Capitol Hill.

.
Eric Cantor blir republikansk andreman i Representanthuset.

.

Budskapet är tydligt. Inga skattehöjningar, drastiska nedskärningar i den statliga budgeten och totalt fria händer för ”företagsamheten”. Så ska underskotten och arbetslösheten lösas för att ramaskriet från väljarna ska höras ända upp i Vita Huset.

Men nu kommer problemen för det republikanska kavalleriet. Vad ska man hugga in på med värjorna? I Pledge to America och i Eric Cantors budgetförslag anges nedskärningar för 260 miljarder dollar för nästa budgetår, vilket i så fall blir den största nedskärningen i den federala budgeten under ett år sedan andra världskrigets slut.

Så var kapar man när ”tepåsarna” flåsar i nacken och de statliga underskotten närmar sig 14 000 miljarder? En normal ”familjefar”, som kavalleristerna gärna kallar sig, börjar naturligtvis med att titta på de stora budgetposterna där en nedskärning på säg en femtedel (Cantors krav) får en kännbar effekt på underskotten.

Men är man ärkekonservativ republikan då frågar man sig först var det går att skära i utgifterna utan att det drabbar min egen klass intressen. Då blir det plötsligt inte mycket kvar att prata om.

-Rör för guds skulle inte våra militära utgifter. Boeing, Northrop, General Electric, Blackwater och alla andra ”patriotiska” företag är av vitalt intresse för nationen. Och våra hundratals baser världen runt behöver varje cent som vi ger dem. Nej vår krigsapparat behöver mer pengar. Vi får spara på annat.

.

De federala utgifternas fördelning 2011. Den enda post som republikanerna just nu vill angripa är de 12% för välfärden. De verkliga militära utgifterna är närmare det dubbla än vad som anges ovan därför att ”äldre” utgifter inte finns med, som exempelvis betalning till ”krigsveteraner”.
.

-Rör inte Bushs skattesänkningar för alla amerikaner, lyder nästa invändning. Republikanerna har redan gjort klart att de inte kommer att gå med på Obamas förslag att göra lag av Bushs skattesänkningar med undantag för de som tjänar mer än 250 000 dollar per år. Vi talar om 2 procent av befolkningen. Problemet är bara att i stort sett alla republikaner i Kongressen (och demokrater) tillhör just den gruppen. Kostnaden för att låta permanenta skattesänkningarna även för de två procenten blir 700 miljarder dollar för de närmaste tio åren.

Ändå hotar Cantor och andra hökar att stoppa Obamas lösning. Ett beslut måste tas i Kongressen innan 1 januari då Bushs tillfälliga skattelättnad automastiskt upphör om den inte görs till lag. I så fall börjar de gamla skatteskalorna att gälla för alla amerikaner oavsett om de tjänar 250 000 dollar eller en tiondel av den summan. Det är kanske vad som kan tvinga republikanerna till en eftergift för annars kommer de att i sina ”arga” väljares ögon framstå som ansvariga för skattehöjningar bara för att de vill skydda de med mer än 250 000 dollar i årsinkomst.

Men vad blir då kvar av budgeten som kan kapas? Rätt gissat – de sociala utgifterna. Och inte ens dem går det att göra vad man vill med. Republikanska lagstiftare har redan sagt att det inte kan bli tal om att (ännu) ge sig på vad som kallas ”entitlements”, det vill säga mycket viktiga och populära institutioner som Medicare och Medicaid. Kvar blir cirka 20 procent av årets federala utgifter på 3 700 miljarder dollar.

.

USAs militära utgifter stiger oavbrutet och ingen republikans retorik om mindre stat kommer att vända trenden.

.

Hur 260 miljarder dollar ska kunna kapas från en femtedel av 3 700 miljarder är det ingen som förklarat. För kvar av utgifterna, sedan militären och andra viktiga program fått sitt, finns utbildningen, vissa sociala välfärdsprogram, Obamas vårdreform, klimatanpassning och vård av nationalparker. Redan enkel matematik säger att inget stämmer i de luftiga löftena. Tunga republikaner som Eric Cantor inser också detta och har redan sagt att det inte går att minska de statliga budgetunderskotten utan att också angripa de sociala rättigheterna (entitlements) som Medicare och Medicaid. Men det får ändå lov att vänta eftersom det är social service som stora delar av republikanernas väljare absolut vill ha kvar intakt.

Mellan republikanernas (och ”tepartisternas”) ideologiska pladder om mindre stat och regering, minskade offentliga utgifter och verkligheten finns det knappast något samband. Inte ens under republikanernas ”helgon”, Ronald Reagan, minskade statens roll eller underskotten. Tvärtom, under hans styre rusade de statliga underskotten i höjden. Inte så mycket för att utgifterna ökade men därför att hans ”skattegåvor” minskade statens inkomster. Under hans presidentperiod 1980-88 ökade statens underskott med 200 procent på grund av skattelättnaderna och upprustningen under ”stjärnornas krig” mot Sovjet.

.

De federala utgifternas tillväxt sedan 1995. Hur den här trenden ska brytas utan att rubba militärens utgifter finns det inget svar på.

.

Förutom en kort period av budgetöverskott under Bill Clintons andra mandatperiod har staten arbetat med ett permanent budgetunderskott ända sedan slutet av 50-talet, vilket naturligtvis betalats tack vare dollarns roll som ohotad reservvaluta. De amerikanska sedelpressarna löste problemet.

Men det är under republikanen Georg W. Bush som underskotten exploderar. Två faktorer förklarar vad som hände. På inkomstsidan tappade staten massor av inkomster på grund av den ”nyfödda evangelistens” skattesänkningar för framför allt de rika. Från 2000 fram till Obamas tillträde minskade de statliga inkomsternas andel av BNP från 20,6 procent till 14,8 procent, motsvarande tusentals miljarder dollar sammanlagt under perioden. Från krisens början 2007 minskade skatteinkomsterna ännu mer eftersom bolagen betalade in mindre skatt och de arbetslösas antal rusade i höjden.

Samtidigt steg utgifterna kraftigt från 2001 och framåt. Det tar på att kriga i världens fyra hörn. Från 2008 ökade dessutom de sociala utgifterna för krisens offer. Obama ärvde republikanernas underskott och med krisen och den höga arbetslösheten 2009-10 växte underskotten ytterligare.

.

Innanför Kongressens murar höjs inga röster till försvar av det arbetande Amerika.

.

Med en ny majoritet i Representanthuset ställs nu frågan om statens underskott och skulder kommer att försvinna som republikanerna ropar ut i media. Eller är det bara ögonfägnad för att mobilisera sina anhängare inför presidentvalet 2012? Sett till den amerikanska statens funktionssätt, med tre maktcentra, är det inte troligt att det innan 2012 kommer att ske någon större förändring.

Men om republikanerna vinner presidentvalet 2012 väntar nya tider. Då kan vi vänta oss att Eric Cantors program blir verklighet. Då kommer det inte finnas några heliga kor kvar som går säkra för slakt. Förutom skattelättnader för de rika och ständigt större militära utgifter – naturligtvis.

Det intressanta med tårtdiagrammet ovan är att det visar på verkliga militära utgifter som utgör mer än 50% av den federala budgeten.

.

Media: GP1,GP2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,AB1,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Republikaner, Kongressen, Budget