.

Carl Bildt är ett nöt som svenska journalister inte klarar av att knäcka.

Wikileaks är en betydligt bättre ”nutcracker”.  I dag kan vi i Svenska Dagbladet läsa om Bildts och Tobias Billströms  obeslöjade syn på flyktingmottagning.  Men som ofta låter utrikesministern förnämt meddela från sitt residens i Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg att han likt kollegan Hillary Clinton inte kommenterar Wikileaks. Varför han inte gör det är lätt att förstå. Han har dessutom svårt att ta till sig insikten om att det krig i Irak, som han själv propagerat för, på samma sätt som hans krig i Afghanistan, självklart tvingar människor att fly från de helveten som skapas.

.

.

Här i Arfurstens palats vid Gustav Adolfs torg huserar Bildt

.

Men tack vare WikiLeaks har vi  också fått en bättre bild av utrikesministerns underdånighet gentemot USA.

När exempelvis hans egen gunstling, Georgiens president Micheil Saakasjvili, startade ett krig mot Ryssland genom ett raket- och flyganfall mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ja, då var granskningen i etablerad media lika med noll. Detta trots att den svenske utrikesministern, med sitt gamla rysshat i blodet, skämde ut sig i hela Västeuropas diplomatkår genom att jämföra Rysslands roll med Nazitysklands annektering av Tjeckoslovakiens Sudetområden.

.

.

Expressen försöker förklara vad som har hänt i Tunisien

Men glömmer att svensk media är medskyldig

till vrångbilden av ett ”harmoniskt och vänligt västland”.

.

Bortsett från att de flesta journalister själva driver med i samma ideologiska strömfåra som utrikesministern, det är ofta förutsättningen för den egna karriären, så klarar de inte av att ”knäcka honom” eftersom de själva är dåligt pålästa och inte är vana att debattera med en driven politiker. Han teknik för att vifta undan besvärande frågor från media är oftast att snabbt vispa i väg till ett annat spår genom att haspla ur sig mängder med namn och lösryckta fakta, som utfrågarna själva inte har en aning om. En gång i tiden myntades uttrycket ”skjutjärnsjournalistik”. Men när det gäller vår utrikespolitik används bara lösa skott av de journalister som är satta att bevaka makten. På hemmaplan finns det ibland en skarp granskning av maktens män med program som ”Uppdrag granskning”. Något liknande finns inte när det gäller medias utrikesbevakning. Förmodligen är det samma sak när regeringen träffas. Möjligtvis gruffar Jan Björklund lite om att det borde vara dags att gå med i NATO. Men ingen, inte ens Fredrik Reinfeldt, lär försöka sätta sin utrikesminister på plats. Bildt får hållas som han vill och flänga jorden runt som diplomatiska kurir i tjänst åt Vita huset.

I en radiodebatt om den politiska revolutionen i Tunisien tvingades dock Bildt i början på veckan medge att ”vi” har prioriterat demokratifrågor i Östeuropa. Sverige har sysslat med lönsamma vapenaffärer med diktatorn Ben Ali samtidigt som Utrikesdepartementet inte gjort ett enda handtag, eller satsat ett enda öre, när det gällt att stödja landets utsatta opposition. ”Vi” har i stället hållit liv i diktaturen genom att aktivt stödja det associationsavtal med EU som slöts redan 1995. Tunisien har dessutom haft en gynnad ställning genom att vara det enda landet, givetvis vid sidan av Israel, som söder om Medelhavet haft ett frihandelsavtal med den Europeiska unionen när det gällt industriprodukter. Många svenska företag som Autoliv och Rörstrand har därför flyttat produktion från Sverige till Tunisien. Glada ägare har fritt fått utnyttja diktaturens svältlöner för sina arbetare.

.

.

Kära vänner. Tunisiens Ben Ali och Frankrikes Nicolas Sarkozy.

Här i en omfamning när gruvarbetarstrejken i Tunisiens Gafsa

slogs ner med  batonger, kulor och blod 2008…

.

När revolutionens jasminer började blomma i Tunisien bloggade en häpen Carl Bildt kort och lite nervöst att ”Vi har all anledning att nära följa den oroande utvecklingen”. Inte förrän Ben Ali tvingades att ta sin tillflykt till diktaturens Saudiarabien och Barack Obama gett klartecken, började den förr så passive utrikesministern att tala i positiva termer om utvecklingen och Tunisien blir plötsligt ”en utmaning för EU: grannskapspolitik”…

Skälet till att Bildt har ”prioriterat” ett stöd åt Georgiens krigshetsare Micheil Saakasjvili eller låter svenska soldater döda i tjänst hos mutkolven och fuskpresidenten i Afghanistan, Hamid Karzai, samtidigt som han tidigare, om inte omfamnat så ändå accepterat, Tunisiens diktator Ben Ali och hans enorma förtryck av sitt folk fullt ut, är givetvis att vår utrikespolitik i grunden dirigeras från Vita huset. WikiLeaks avslöjande dokument har entydigt bekräftat detta. ”Demokratin” används som ett vapen bara när det passar USA. Som nu i dagarna när Bildt och EU ställer in fokus på Aleksander Lukasjenkos våldsamma övergrepp på all opposition i Vitryssland. USA, EU och NATO vill rycka åt sig hegemonin över detta land i konkurrens med Ryssland. Då passar det Bildt att ryta till. När det gällde Tunisien var landet en underordnad helt lojal partner främst med Frankrikes, men också med EU:s, USA:s och NATO:s intressen i regionen. Sak samma med exempelvis Egyptens diktator, Hosni Mubarak. Utan amerikanskt ekonomiskt och miltärt stöd skulle hans förhatliga regim falla ihop lika snabbt som Ben Alis nu har gjort i Tunisien.

Ser man ut över världen och läser på är det inte svårt att knäcka ”nöten” Carl Bildt. Det kan vilken journalist som helst göra. Frågan är bara om man vill.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tunisien, Ben Ali, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Vita huset

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,GP2,GP3,DN4,DN6,GP4,SVD2,SVD3,DN7,GP5,GP6,SVD4,DN8,DN9,DN10,GP7,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN11,GP8,SVD9,GP9,SVD10,DN12,SVD11,SVD12,DN13,DN14,GP10,

Bloggare: RödaBerget,Svensson,