.
Nej, stopp ett tag. Så lyder inte Mark Twains bevingade ord. Det ska vara statistik. Inte rubrik. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, det var så han sa invänder den minnesgode mot min rubrik.
Så ska det givetvis heta. Men när LO-ekonomerna i dag lägger en övertydlig och oantastlig statistik om hur klassklyftorna i Sverige har vidgats ända sedan 1980, siffror som är svåra att värja sig mot, då väljer Göteborgsposten i stället att ljuga med just en rubrik.
.
.
Så här sammanfattar LO sin rapport i DN/Debatt:
”Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner.”
Det här var tydligen alltför beska siffror för någon eller några i tidningshuset vid Stampen i Göteborg som i stället absurt nog väljer att presentera det hela som att löneskillnaderna minskat! Dessutom frågar man sedan hemsidans läsare om man tycker att löneskillnaderna är för små, lagom eller för stora. Väl medvetna om att majoriteten av läsarna bara ser rubriken innan de svarar för att sedan jaga vidare till sporten eller något nytt mord…
Per Düsing, som för tidningen presenterat rapporten har troligtvis misshandlats av rubriksättarna eftersom han i sin artikel berättar om den lilla svackan i utvecklingen som kom för två år sedan:
”Det är främst maktelitens kapitalinkomster i form av aktieutdelning och optioner som minskat. Det finns inga tecken på att skillnaderna i grundlön minskat,”säger Ola Pettersson, LO-ekonom, inför dagens presentation av hela rapporten. ”Vi ser utvecklingen mer som ett hack i kurvan, en tillfällig effekt av finanskrisen, än en ny trend i inkomstutvecklingen mellan makteliten och industriarbetaren”.
För övrigt är det noterbart att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har fått sitt namn inklistrat i den debattartikel som ekonomerna skrivit för DN. Det är i och för sig så det brukar gå till. Men som medlem i socialdemokratins verkställande utskott borde hon nog snarast funderat över en helt annan sak…
Ser man till regeringslängden under de år som klassklyftorna gapat isär, 1980 -2008, visar det sig nämligen att det är fullkomligt likgiltigt om hennes eget parti eller moderaterna styrt landet. Så här ser statsministerlistan ut:
Torbjörn Fälldin, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt.
Vore vi lika falska med sanningen som GP:s rubriksättare skulle man dessutom kunna påstå att detta galopperande vansinne fått ett stopp först med Fredrik Reinfeldt som lyckats vända kurvan 2009…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO-ekonomerna, klassklyftorna ökar, Wanja Lundby-Wedin,
Tja, det är så systemet fungerar och andra system har inte lyckats bättre.
Trots allt så blir det inga stora pengar per anställd. En bra VD är betydligt viktigare än facket för att folk ska ha jobbet kvar. Men facket kostar betydligt mer per månad. Sätt dig och räkna får du se.
Sedan sticker det i ögonen med dessa VD löner och rättvist är det inte men livet är inte rättvist. Man får tåla rätt stora marginaler på den punkten.
Herr Nilsson,
Du är nog lika lycklig i din enfald som Pippis Herr Nilsson.
Herr Nilsson har rätt i en sak – att det är så systemet funkar.
Men att det inte blir så stora pengar per anställd? Låt oss göra som Herr Nilsson efterlyser: räkna.
Testa att googla ”löneandel av BNP”. Då framkommer att denna har sjunkit från cirka 66 procent 1980 till cirka 55 procent idag.
Dagens lönearbetare får alltså ut 10 procent mindre av den totala kakan. Skillnaden mellan det jämlika Sverige 1980 och dagens ojämlika, motsvarar alltså cirka 200 miljarder.
Eller för den delen: 40 000 per sysselsatt (räknat på 5 miljoner i arbetskraften) och år.
Lägg därtill de minskande skatteandelen av BNP och man kan enkelt konstatera att det pågått en ENORM omfördelning av pengar från fattig till rik, och från offentlig till privat. Rik och privat = näringslivstopp = största vinnaren.
Frågor på detta?
Herr Nilsson:
Det där gällde på 60-talet, när skillnaderna dels var ganska små, relativt sett, direktörerna inte så många men inte idag, när de megarika inhöstar miljarder tillsammans, i bonusar. Numer kunde dessa pengar användas för mycket viktigare ting, som till sjukvård, skola eller infrastruktur.
Du är nog sådär en 50 år efter din tid alltså.
Pingback: En politik för minskade klyftor är det som behövs | Svensson
Pingback: En politik för ökad jämlikhet är det som behövs | Röda Lidköping
När LO skriver en värdelös rapport för att de är dåliga på statistik och för att de har en politisk agenda är det ok. När Göteborgsposten tolkar rapporten fel pga att de också är dåliga på statistik och har en politisk agenda är det inte ok. Är det inte att kasta sten i glashus?
Till Jonas.
Det finns ingen. Ingen forskare, statistiker. Ingen journalist. Inte ens moderaterna eller Svenskt Näringsliv. Ingen mer än du i hela världen som har ifrågasatt siffrorna i LO-ekonomernas rapport.
Det vore bra om du presenterar de sakskäl som gör att du menar att den är dålig.
Jonas,
Om du inte tror på LOs siffror, utan att ha några egna siffror, kan du kolla in den här texten från vår blogg. Där använder jag EUs siffror och de visar samma sak. Självfallet eftersom det råder nästan total enighet bland ekonomer, inklusive de i OECDs tjänst, att denna omfördelning ägt rum inte bara i Sverige utan i alla OECD-länder sedan början av 80-talet. Däremot råder det inte enighet om förklaringarna.
Så upp till bevis Jonas. Fram med dina hemliga rapporter som ingen sett ännu.
Benny
Jag säger inte att jag inte tror på LO:s siffror men det de undersöker är totalt irrelevant. Att titta på 50 st personers löner och sen jämföra med en godtyckligt utvald LO-grupps löner för att ta reda på om klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige ökar eller minskar är ju så outsägligt dumt att jag inte borde behöva förklara det. LO:s siffror är säkert precis som de ska men det enda de använder siffrorna till är att rättfärdiga en debattartikel om hur dumma regeringen är. Ironiskt nog så handlar citatet du använt till rubriken precis om att använda statistik på det här sättet för att dribbla bort gemene man.
Det du skriver är fullständigt irrelevant i förhållande till rapporten. Visst GP vinklar den på sitt sätt. Wanja Lundby-Wedin på sitt. Men den obarmhärtiga statistiken finns kvar.
Dess siffror är inte godtyckligt valda som du låter påskina. Följer man löneutvecklingen för den verkställande direktörerna i våra femtio största börsbolag från 1950 -2009 och dess relation till en genomsnittlig löneutveckling för en industriarbetarlön är resultatet naturligtvis inte ”outsägligt dumt” utan visar precis det jag skrev om:
Klassklyftorna har vidgats på ett smått fantastiskt sätt alltsedan 1980. Oavsett politiskt styre.
Märkvärdigare än så är det inte.
Om du menar att femtio VD:ar (eller åtminstone några stycken av dem, ifall det är stora löneskillnader inom gruppen) utgör överklassen och att en industriarbetare utgör underklassen och att ingen däremellan, över eller under är av intresse så påvisar ju resultatet en klassklyfta.
Att man gör dumheter som att jämföra arbetsinkomst, kapitalinkomst och inkomst för näringsverksamhet för direktörerna med bara arbetsinkomst för industriarbetaren är ju också typiskt oärligt, både för att industriarbetare inte saknar sådana inkomster och för att det inte riktigt är ett mått hur hemskt och ojämställt allt är om värdet på svenska företag växer.
Nej, de femtio största börsbolagens verkställande direktörer utgör inte överklassen. Det är din slutsats.
Men deras löneutveckling ställd i relation till sina anställda LO-medlemmars dito, speglar definitivt just detta.
Märkvärdigare än så är det inte.
OK, de 50 bäst betalda i direktörerna (som ju är anställda av företagets ägare som du eller jag) ingår i ett lönekollektiv på 4000000 människor och dom tjänar 40 gånger bättre än snittet. Hur ser det ut i facket, om du väljer ut de 0,00001 bäst betalda i facket hur står de sig i jämförelse med snittet? Och hur ser det ut för idrottsmän? Skådespelare? Musiker? Kommunistiska partipampar i de socialistiska paradisen Nordkorea och Kuba?
Medianlönen för en direktör i Sverige är 36 000 kronor – är det mycket eller lite?
Och svara på följande: Om jag som ägare till ett litet bageri får för mig att betala mina två anställda (direktörer, bagare, städare, eller vad ni vill) 40 industriarbetarlöner, är inte det en sak mellan mig och mina anställda? Vad har facket med detta att göra?
Medlemmar i exempelvis mitt förbund, IF Metall, har i stort en väl sammanhållen, solidarisk lönestruktur. Det skiljer en del regionalt, tillägg när det gäller erfarenhet, kunskap mm. Detta gäller även för alla kvinnliga medlemmar.
I förhållande till lönerna för de verkställande direktörerna i våra företag har vi alltsedan 1980 sett ett dramatiskt tapp.
Blanda inte bort korten.
Nu är det punkt för min del.